BROADCASTS.com

Här kommer länkar till sådant jag nämner i avsnittet, nedan ser ni hela min text.

Heff!

Stellan - Annikas filmpappa

Ica i Höganäs - där det hände!

Big bang - nått du tror på?

Budism - kanske det istället?

Avtryck - intervjukoncept med världsrekordsförsök

Doc Lounge Helsingborg - Dokumentärfilmsgrupp där jag träffa filmare

Pecha Kucha - Föreläsningsform från Japan

Avsnitt 2 - casting och universum

Tjena!! Välkommen tillbaka till säsong 2 av sporremakr poddarenfilm. I dessa 5 avsnitt kommer jag att berätta om hur jag kände och tänkte innan och under inspelningen av min första långfilm Att bränna ett liv. Förhoppningsvis kan du lära dig några knep som jag fick rätt, och tabbarna du kan undvika som jag fick fel.

Så kan du göra din egna film, mycket bättre än min, och slippa  upprepa alla misstag jag gjort!

För att visa så mycket som möjligt lägger jag oxå upp texter, budgetar m.m. som jag pratar om i avsnitten på min hemsida sporremarkpoddarnefilm.com

I detta avsnitt kommer jag prata om hur ICA Kvantum hjälpte mig hitta skådisar och ett världsrekordsförsök skapa mitt crew.

Men först måste jag erkänna en sak:

Hela det här projektet, filmen podden, och vad det nu blir efter detta, har varit ett enda stort experiment. Ända sedan den 1 januari 2016 visste jag att det bara skulle vara en enda sak. Ett experiment. Och här varnar jag nu känsliga lyssnare för att det kommer komma en hel del hippie snack.

Experimentet var av det filosofiska slaget… eller kanske det existentiella slaget. Eller av det religiösa slaget… eller kanske bara det flummiga slaget.

Mitt experiment var att jag skulle förlita mig på universum. Jag har djupt inne i mig någonstans en tro att vi alla är ett och samma. Oavsett hur man ser på det, från big bang att vi kom från en atom eller till det buddhistiska att vi alla är en droppe i vattnet m.m.

Jag ville utmana den här idéen och kom på att mitt projekt var det perfekta labbet.

Jag skulle skicka ut en idé i världen och se hur världen besvarade. Om saker och ting inte fall på den plats jag tänkt, skulle jag helt enkelt se var de landade istället. Jag skulle inte stånga mig blodig för att få något exakt hur jag ville att det skulle vara. Hela projektet skulle vara ett samarbete med universum.

Detta blev nog som absolut tydligast under casting processen.

Det första exemplet på detta var när en skådis som blivit spikad till en roll, en skådis jag inte riktigt tyckte passa från början, fick förhinder. Hon kunde inte vara med längre och där stod jag utan skådis till en av de tre största rollerna i filmen.

Men, istället för att börja jaga efter en ny skådis följde jag den ström jag tyckte mig känna och tog bort karaktären. Många av hennes drag la jag istället in i en annan karaktär, vilket ledde till en mycket intressantare och djupare duo, till skillnad från lite spretig trio. Kanske var det oxå lathet? Att inte börja jaga en ny skådis och sätta igång hela den processen, mycket lättare att bara skita i karaktären. Men detta för mig var ett exempel på att följa strömmen.

Sen en blåsig höstdag körde jag runt i Höganäs och såg en kvinna gå över vägen. En kvinna som kändes bekant på ngt sätt men ändå inte. Jag körde långsamt förbi och stirrade säkert som en galning, och när polletten föll ner vände jag nästan bilen i diket för att möta upp med henne.

Det var Gunilla! min huvudkaraktär.

Men jag bangade, jag vände inte bilen som en stalker utan körde vidare och bankade ratten för att jag var en fegis.

Jag kunde inte släppa tanken av att Gunilla fanns här, i Höganäs, i min lilla by! Jag måste hitta henne igen, så jag kör de kommande dagarna samma sträcka flera gånger, fram och tillbaka för att se om hon inte ska gå över vägen… men icken. Inte en suck från min Gunilla…

Tills en vecka senare när jag ser henne igen! Denna gången är hon på sin cykel och jag återigen i bilen. Men jag har pojkarna i baksätet och använder det som ursäkt för att inte köra efter henne. Jag bangar igen… fan oxå! Jävla skitfegis!!

Fast det gjorde mig bara ännu säkrare: det är hon som är Gunilla.

Nästa gång skulle jag inte banga. Det skulle jag inte tillåta, och plus att jag tror inte universum presenterar mig med samma chans hur många gånger som helst.

Så… några dagar senare går jag och min 3 åring till ica för att handla och vem är inte där? Jo, Gunilla såklart.

Hon står och pratar med en av personalen och frågar efter någon veganprodukt. OK, jag ställer mig bredvid och tjuvlyssnar. 3 åringen blir uttråkad, jag måste distrahera honom, “kolla baconen, gott va? wow, där ligger korv, ja, gå dit och kolla gubben, lek med saker du hittar på marken det går bra!”

Hon är artig, snäll, försiktig och ber om ursäkt att hon är till sådan besvär. Precis som Gunilla skulle gjort.

Min 3 åring blir uttråkad igen och börjar skrika. Vi går vidare, måste springa av honom lite, men denna gången ska hon fan inte få komma undan, jag måste ta mod till mig och gå fram. Så jag vänder mig om med min uttråkade pojke och går fram till henne.

“U… ursäkta, detta låter jättekonstigt men jag är filmskapare och undrar om du någonsin varit med på film och och tänkte bara att du hade passat i ett av mina projekt och kände bara att jag var tvungen att gå fram och säga något här är mitt visitkort” … ut med det bara, snabbt som fan. Hon såg helt chockad ut, och det var hon.

Tystnad ...

ska hon inte säga något?

3 åringen är tyst. Varför är han tyst? han är aldrig tyst!

Säg något!

”Vad kul” säger hon efter 3 långa sekunder. ”min pappa jobba med film så jag har varit på en massa filminspelningar under mitt liv”. Hennes pappa visar sig vara en framstående regissör som vunnit guldbagge för för bästa film på 60 talet!

Tack universum.

Nog snack, handen passad i handsken och det sa klick. Annika som hon heter var en helt utmärkt Gunilla. inte nog med att hon hade filmbakgrund, hon var även själv utbränd och mycket insatt i problematiken, arbetslös för tillfället så en massa tid för filminspelning.

Ja… det var bara att säga tack igen!

Under tiden jobba jag med ett annat projekt som heter ”Avtryck” - ett intervjukoncept där man helt enkelt sätter fram en kamera och pratar om sitt liv.

Jag hade nu fått en ide om att jag skulle göra ett världsrekord. Världsrekord i flest filmade intervjuer samtidigt. Så jag ansökte till en fond i Helsingborg de kalla Visionsfonden och fick 60000 för att genomför projektet! Helt galet.

Kanske inte den bästa timingen, och som jag sa i förra avsnittet så skulle jag ju inte hitta på en massa sidospår, jag skulle ju hålla mig till mina tre projekt. Ja, iofs vad Avtryck en av dessa, men ändå. Att dra igång ett världsrekordförsök samtidigt som man är i förproduktionen av sin första långfilm är inget jag rekomenderar.

På rekordförsöket lyckades jag ragga till mig några volontärer som var filmintresserade. Dessa hittade jag genom en dokumentärfilmsgrupp jag var konferencier för som heter Doc Lounge.

Det visade sig att volontärerna var för jäkla bra människor och ville göra mer film, så självklart kontaktade jag dem för “Att bränna ett liv” oxå. Samtliga nappa!

Maja Gullstrand hade jag filmat med några år tidigare för en kort reklamfilm, och när jag kontaktade henne visade sig återigen att timingen var helt perfekt med inspelning. Check!

Frida och Jennifer  träffade jag första gången när jag gjorde en Pecha Kucha föreläsning (japanska föreläsningsform där man får 20 bilder att prata om i vardera 20 sek) och redan då, ett år tidigare hade vi klickat och bubblat runt lite, men aldrig hörts av efter det.

Några veckor innan världsrekordförsöket gjorde jag en mini installation av Avtryck i Höganäs där boende berättade om sina minnen från byn. Frida råkade gå förbi, och när hon satt där framför kameran var det ju så tydligt. Här sitter Lilly!

Så var det bara en stor roll kvar… Anna-Lisa… Först skulle vi eventuellt ha en av Annikas vänner, men det funkade inte, och när det var mindre än 2 veckor kvar till inspelning stod vi fortfarande utan Anna-Lisa.

Lotten kände jag från Hata Göteborg. Robert Lillhonga hade faktiskt tipsat om henne när jag bad om skådistips men jag tänkte att hon jobbar ju som sjuksköterska, har barn och är super busy. Kommer aldrig gå.

Men jag kan ju kontakta henne för att fråga lite om förlossnings scenen i slutet. Kanske kunde hon ta en titt på manus och komma med feedback vad som är realistiskt och så.. visst kunde hon det.

Och så kom det fram att Lotten precis blivit trebarnsmamma och gick rastlöst hemma i sin mammaledighet… fanns det ingen roll för henne kanske?

Eh jo!

Pang! 1 vecka senare spelade vi in första scenen!

Ok, så för mig var detta några av de tecken jag tyckte mig se under processen. Självklart kan man säga att detta inte alls är några tecken på någonting. Men för mig blev inspelningen, och livet, mer intressant om man väljer att det finns lite magi i den. Du har din egna tro och livsfilosofi och jag hoppas att du kan använda din filminspelning på något sätt för att testa hur din världsåskådning är.

Kanske är det bara självuppfyllande profetior, men dem är roliga oavsett!

Så, nu pluggar vi ut hippiesnacket och kokar ner avsnittet:

1: Som Caroline Troedsson sa i podden - omringa dig av film - var i så många film och skapande kretsar du bara kan - du vet aldrig vad det kan leda till och vilka samarbeten som startas

2: Gör olika saker - starta och testa nya projekt som även där kan leda till samarbeten i projekt framöver - kanske till och med fler år senare.

3: Det som kallas tur är skapad tur - som Oprah sa “tur är bara att vara förberedd när tillfället presentera sig för dig” - så var förberedd. Ha alla dina ankor i led och plugga din historia.

4: Ruta inte in dig i ett hörn för mycket - visst måste du ha kvar en viss konstnärlig integration och vision för ditt skapande - men du måste kunna anpassa dig för att få något gjort.

5: Ha ett så litet team som möjligt. Skaffa inte en massa extra personal bara för att det känns proffsigt med stort team eller för att “man ska”. Nä, fuck det, behöver du verkligen en klappa? Kan inte någon annan göra det? Behöver du verkligen en assistent till assistenten? Nä fan alla kan hjälpas åt, det blir bättre stämning då ändå.

I nästa avsnitt går vi in på inspelningschemat och lite tankar kring planeringen.

vi hörs!