BROADCASTS.com

Pressen har på ett mycket skickligt sätt skrivit sin egen historia, segrarnas historia. Och medieforskarna anammar i stora stycken okritiskt den förhärligade självbilden. Ungefär så resonerar mediehistorikern Patrik Lundell, prefekt vid Institutionen för kommunikation och medier vid Lund universitet.

-Det finns ingen anledning att moralisera över iscensättandet i sig. Men det gör det inte mindre angeläget att identifiera självbilderna som just självbilder och istället erbjuda kritiska korrektiv, skriver Patrik Lundell iannorlunda årsrapport "Sprickorna i muren". Lundell har länge forskat om hur pressen på ett mycket skickligt sätt framställt sig själv. Välregisserad sorgefest Han utgår från ett antal historiska fall genom vilka pressen mer eller mindre skapat sin legitimitet och fått oss att tala om pressen som "tredje statsmakten". Ett av fallen han återkommer till är den välregisserade sorgefesten när Aftonbladets skapare Lars Johan Hierta begravdes 1872 och följdes av tusentals människor i Stockholm. En legitimerande ständig rundgång?  Ett av många exempel på hur pressen lyckats skapa sig ett oslagbart varumärke, inte bara hos allmänheten utan också bland forskare, politiker och industrimän. Det rör sig om ett slags legitimerande rundgång:ömsesidig nytta och gemensamma intressen... ...Dessutom flyter gränserna på ett rent personellt plan bland publicisterna, politikerna, industrimännen och akademikerna. Överlappningarna är många och sociala nätverk spelar här en mycket stor roll.  Men vad menar Lundell? Presshistorikerna bakom pressens självbild?  Har inte pressen och de andra traditionella medierna just en demokratisk och granskande uppgift? Vad är annars de journalister han utbildar till för?  Och är det inte hans egna kollegor som skriver presshistorien? Hur ser de i så fall på hans kritik? Vi söker upp Patrik Lundell för ett samtal på.