BROADCASTS.com

Kulturarbetarna kämpar i motvind i det politiskt turbulenta Spanien. P1 Kulturs reporter Lars Mogensen tar oss med på en tur bland högt och lågt. Och han börjar i en luguber lokal i Barcelona.

Lyssna på ett kortare reportage ur Kulturnytt P1 längst ned i artikeln Det är poetry slam, dans och improvisationsteater på El Antic Teatre, ett stenkast från det gamla konserthuset Palau de la música i Barcelona. Estradpoeten och skådespelaren Dani Orviz gör en onomatopoteisk monolog om ekorrhjulet och en vanlig dag vid tangentbordet på jobbet. Och när vi sedan sätter oss ner för att prata då skrattar han uppgivet åt det faktum att han och kollegorna utgör något av kulturlivets trasproletariat. Dani Orviz är en del av Poesi- och teaterkollektivet Colectivo Combustión Espontánea – undergroundkultur i ett Spanien präglat av politisk förlamning, kapade kulturbudgetar, regionala spänningar mellan Madrid och Katalonien och inte minst häpnadsväckande korruptionsskandaler med kopplingar rakt in i toppskiktet av det styrande konservativa Partido Popular. Silvia Arteta, som är dansare i gruppen, hon skakar på huvudet åt det politiska läget och den förda kulturpolitiken. Även om politiken gör det svårt för kulturlivet så visst går det att göra grejor, även om det blir med usel ekonomi och på alternativa scener, säger Silvia Arteta. Danilo Facelli, poet och skådespelare tycker sig se hur makten försöker undvika de faror som kulturen kan innebär för makthavarna, och därmed så ignorerar man helt enkelt allt skapande som skulle kunna vara det minsta lilla tankeväckande. (0.30) De kulturprojekt som ges stöd är alltid de som är socialt sett harmlösa, menar Danilo Facelli. Därmed blir vartenda projekt som innehåller en smula tankeväckande material alltid betraktat med misstänksamhet. Ja, så fungerar det här landet där korrupta politiker vid makten är rädda för kulturen och därmed helt enkelt ignorerar den, säger poeten och skådespelaren Danilo Facelli. Självklart talar han i egen sak men mönstret är tydligt. Allt färre av Spaniens utbildade skådespelare och dansare kan leva på sitt yrke. Arbetslösheten i dom här grupperna är kring 50 procent och av dem som ändå försöker försörja sig som inom kulturbranschen ligger månadslönen för majoriteten bara på motsvarande ett par - tre tusen kronor i månaden. Resten jobbar som servitörer, lärarvikarier eller kanske som levande statyer på gatan. Det visar i alla fall en undersökning som tidningen El Pais redogjorde för nyligen. För Skådespelarfacket - La Unión de actores – så är de senaste årens kulturpolitik ett rött skynke. Fackets generaldirektör heter Iñaki Guevera och jag hittar honom här på ett litet kontor vid den stora avenyn Gran Via, som skär som en pulsåder genom Madrid.   Skådespelaren och fackföreningsmannen Iñaki Guevera beskriver hur hans medlemmar överlever genom helt andra påhugg, men att det är passionen för teater, film och skapande som ändå driver många att fortsätta. Mot alla odds skapas ändå mycket ny kultur, säger han och här i Madrid öppnas hela tiden nya alternativa scener och teatrar. (0.22) Det finns över 60 alternativa små scener i Madrid vilket är fantastiskt men arbetsvillkoren är förfärliga, säger Iñaki Guevera. Han och hans organisation hoppas på ett alternativ till den utslitna högerregeringen och en något mer generös kulturpolitik. Om det vore så att bara kulturarbetarna själva och vänsteroppositionen larmade om en usel kulturpolitik så vore det kanske inte så uppseendeväckande. Men när t o m den mycket konservativa morgontidningen ABC ägnar sin första sida en söndag åt en kulturpolitik i förfall, då stämmer det till eftertanke. Här är rubriken att El mundo de la cultura reclama un ministerio própio - ”Kulturvärlden kräver ett särskilt kulturdepartement” och det handlar om att högerregeringen slagit ihop kultur med diverse andra ansvarsområden och att det saknas en renodlad kulturminister som kan prioritera rätt saker. Utöver besparingar nämns ofta höjningen av kulturmomsen till 21 procent – en av de högsta i Europa – en skatt som gjort biljetter till teater och bio dyrare i en tid när publiken redan håller hårt i sina pengar. Kulturens svaghet blir också tydlig i dragkampen med finansdepartementet och en av den spanskspråkiga världens motsvarigheter till Nobelpriset - Cervantespriset – det har blivit en stötesten, där finansdepartementet blockerat de pengar som skulle gå till årets utdelning av priset. Grälet har fortsatt och det är nog en rimlig gissning att det till sist ändå blir lite prisutdelning – det finns andra lite mindre prestigefyllda utmärkelser att spara in på. Alla dessa klagovisor kan te sig lite märkliga för den som dimper ner i Madrid eller Barcelona en helg och översköljs av Pradomuséets eller Reina Sofia muséets utställningar – den som vill avnjuta Goya, Velázques eller Picassos Guernica. Den som vill se den nya Renoirutställningenpå Thyseenmuséet eller belgaren Marcel Broodthaers 60- och 70-talsverk.  en som vill se opera och höra klassisk musik på hög nivå osv. Allt detta pågår parallellt och jag frågar Iñaki Guevera varför inte en borgerlig spansk regering skulle kunna ha en öppen attityd även mot mer nyskapande och experimentell kultur – det är väl inte en kunskap eller ett engagemang som behöver färgas av en politisk vänster-högerskala? Nej men Kruxet är, säger Iñaki, att Spanien aldrig haft någon upplyst borgerlighet som t ex den franska, den brittiska eller t o m den svenska borgerligheten.  Nej den spanska högern präglas inte av något upplysningstänkande eller kulturintresse utan i stället uppfattar den kulturen som någonting hotfullt, menar Iñaki Guvera på skådespelarfacket. För att förstå kampen om kulturen i Spanien och den polariserade politiska debatten måste man komma ihåg att det också handlar om dragkampen om Katalonien där de tongivande politikerna nu driver självständighetsfrågan så radikalt att de ansvariga kommer att dras inför domstol. Kulturfrågorna handlar alltså också om nationell identitet – spansk, katalansk och för den delen baskisk och galicisk. I samband med finanskrisen kring 2009 - 2010 exploderade också det folkliga missnöjet med de etablerade partierna – högerns Partido Popular och Socialdemokraterna som under ett par decennier turats om vid makten. 15-majrörelsen och en nyväckt vänster i form av partiet Podemos svepte in med nya idéer och till synes utan korruption i ryggsäcken. Många förväntade sig friskt blod i politiken men av detta har det inte blivit så mycket. Podemos trampar vatten och har interna stridigheter och socialdemokraternas kris är så djup att de i början av oktober avsatte sin partiledare Pedro Sanchez och för närvarade saknar ledare, på samma sätt som landet saknar en permanent premiärminister. För sossarna handlar det om att välja mellan pest och kolera: släppa fram en borgerlig minoritetsregering och sedan slicka sina sår i tysthet. Eller tvinga fram en tredje omgång val och där sannolikt fortsätta sin kräftgång. Avgörandet lär ske de närmaste dagarna. Nu är vi i den lilla byn Colmenarejo norr om Madrid, där stans ungdoms-symfoniorkester repeterar under ledning av Miguel Guerra, som till vardags dirigerar Spanska radions och televisionens orkester, alltså motsvarigheten till Sveriges Radios symfoniorkester. Han brinner för musiken och ungdomarnas utveckling men häpnar inför regeringens besparingar som gjort att radiosymfonikerna nu saknar 25 av hundra musiker. Vakanserna påverkar orkesterns repertoar, säger dirigenten Miguel Guerra. Dessutom gjordes ett försök att förvandla hela orkestern till daglönearbetare som bara skulle ha betalat för den tid de repade och spelade, ingen fast anställning, utan arbetslöshet så fort säsongen var över. Tack vare ett stort stöd från publiken lyckades radio- och tevesymfonikerna undvika att bli frilansande daglönemusikanter och än så länge håller de fanan så högt det går. En annan som kämpar på är Natalia Maya och hennes unga kollegor i Ciklalab – cykellabbet, ett gäng konstnärer, designers och arkitekter som blev arbetslösa när finanskrisen bröt ut och som engagerade sig mycket i de sociala rörelser som uppstod i krisens spår. Nu samarbetar de med Greenpeace och andra i olika projekt där deras cyklar genererar elektricitet som driver konserter eller rentav lyser upp jul- och advents-belysningen i olika städer. Vi skapar uppfinningar som kommunicerar kultur och miljöengagemang via cyklar och cyklande, förklarar Natalia Maya som i sina nätverk bestämt sig – bestämt sig för att försöka ta kommandot över sina liv, jobba under rimliga former och inte de enormt långa dagar som det traditionella spanska arbetslivet kräver. Det spanska kulturlivet befinner sig förvisso under press, men också i någon sorts utveckling. Vi håller på att skapa ett bättre samhälle säger Natalia Maya. Lars Mogensen Bakgrund Snart väntas beslut i Madrid om huruvida det blir nyval i december – i så fall det tredje valet i Spanien på mindre än ett år. Eller om den styrande konservativa regeringen ska få sitta kvar i minoritet trots korruptionsskandaler med kopplingar till regeringspartiet Partido Popular. Landet befinner sig i både ekonomisk och politisk kris; ett dödläge där till exempel årets utdelning av Cervantespriset i litteratur kan vara hotat, allt på grund av besparingar i en redan hårt hyvlad kulturbudget.