BROADCASTS.com

Jodie Foster, född 1962, debuterade som treåring i en reklamfilm för sololja. Nu får hon Hedersguldpalmen i Cannes för sina insatser inom filmen. Hon är också vår kritiker Nina Asarnojs idol sedan filmen "Bugsy Malone" 1976.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I går kväll invigdes filmfestivalen i Cannes och en av huvudpersonerna på röda mattan var skådespelaren och regissören Jodie Foster som i år, 2021, får Hedersguldpalmen för lång och trogen tjänst. I dokumentären ”Jodie Foster – hela livet på film” som ligger på SVT Play just nu, berättar Jodie Foster att hon knappt har några vanliga barndomsminnen. Hon kommer mest ihåg olika inspelningslokaler i Hollywood. För sedan tre års ålder har hon stått framför kameran. Men också regisserat, både film och TV, som avsnitt av ”House of Cards”, ”Black Mirror” och ”Orange is the new black”. Och i år får hon alltså hedersguldpalmen i Cannes för sina insatser inom filmen. Vi bestämde oss för att återberätta delar av hennes filmliv, en karriär som alltså sträcker sig över sex decennier, trots att Jodie Foster bara är född 1962.

Jag såg Jodie Foster första gången på biograf Astoria i Stockholm där filmen ”Bugsy Malone” av Alan Parker hade premiär 1976. En maffiafilm med barn i alla roller. Jag var elva år och helt förtrollad av hennes nattklubbs-primadonna ”Tallulah”. Ofattbart vacker och världsvan med två ljusa lockar klistrade i pannan. Jodie Foster, som då var 13-14 år gjorde en streetsmart sångerska som spelade på sin sexualitet och försökte konkurrera ut hjälten Bugsy Malones mer tvåldoftande flickvän Blousey Brown. Rent visuellt ser filmen ut som något av Woody Allens mest New York-nostalgiska verk, som ”Radio Days”, en filmisk sagovärld i 20-talsstil med slinkiga klänningar, tunna koftor och långa cancan-ben.

Men i stället för vanlig skottlossning mellan de rivaliserande gängen i ”Bugsy Malone”, sköt pistolerna gräddskott och de svarta, ålderdomliga bilarna trampades fram med hjälp av pedaler under karossen. Jodie Foster var vid tretton års ålder redan en rutinerad yrkeskvinna. Hon hade spelat in reklam och TV-serier sedan hon var tre och regissören Alan Parker berättar i en intervju om inspelningen av Bugsy Malone, att Jodie verkade äldre än hon var. Citat: ”Hon var inget barn, hon bara låtsades vara det. Hon hade järnkoll på klockan och barnskådespelares fackliga rättigheter, så att hon och de andra barnen kunde dra iväg på egna äventyr”. Så här drygt fyrtio år senare kan det tyckas lite märkligt att hon gjorde två avancerade Lolita-roller samma år. 1976 spelade Jodie Foster också en tolvårig barnprostituerad i Martin Scorseses ”Taxi Driver”. I filmen blir mötet mellan henne och den förvirrade taxichauffören Travis Bickle en vändpunkt för båda. Han bestämmer sig för att rädda den tolvåriga Iris från livet på gatan.

Jodie Foster är med i ganska få scener i ”Taxi Driver” men filmen blev hennes genombrott och hon Oscarsnominerades också för sin roll. Det som förenar Tallulah i ”Bugsy Malone” med Iris i ”Taxi Driver” är deras skinn på näsan och en omisskännlig integritet. För trots att det alltid handlar om professionellt skådespeleri så förmedlar Jodie Foster i alla sina roller ett slags privat skärpa. Jag tror faktiskt att just hennes intelligens nämns i alla artiklar jag har läst om henne. Och det är många. Det är alltid lite suddigt och oklart vad den där intelligensen egentligen består i, men jag tycker mig uppfatta att 1) Jodie Foster spelar inte på sin kvinnlighet, inte ens på bilderna i tidningen. 2) Hon var duktig i skolan. Jodie Foster har en BA i afroamerikansk litteratur från Yale och eftersom hon gick i en helfransk skola i Los Angeles talar hon dessutom flytande franska. Det berättar hon i dokumentären ”Jodie Foster – hela livet på film”:

Men kanske är den där intelligensen mer en fråga om integritet. För trots att Jodie Foster tillbringat stora delar av sin barndom i olika inspelningsstudior i Hollywood, är hennes distans till branschen större än de flestas. Kanske har den där distansen också att göra med att hon växte upp med en ensamstående mamma som slet som ett djur för att Jodie och hennes tre syskon skulle få tillgång till kvalitetskultur och en god utbildning. Hon var ingen vanlig, privilegierad Hollywoodunge. Ingen Lindsey Lohan eller Paris Hilton. Hon vägrade också länge gå ut offentligt med att hon levde med kvinnor, något som retat gallfeber på HBTQ-rörelsen i USA. Och den där flytande franskan förresten, den imponerade inte bara på journalisterna, det var också den som gav henne en roll i Claude Chabrols film ”Andras blod” från 1984 efter en roman av Simone de Beauvoir.

När Claude Chabrol berättar om deras gemensamma arbete i dokumentären ”Jodie Foster – hela livet på film”, säger han att hon var lika mycket medregissör som skådespelare. Alltid full av idéer kring regin och möjliga rolltolkningar. Och regidebuteerade gjorde hon 1991 med ”Little Man Tate” om en ensamstående mamma som upptäcker att hennes barn är särbegåvat. Lite som hon själv alltså. Två Oscarsstatyetter har hon fått, en för rollen som Clarice Starling i ”När lammen tystnar”, en film som trettioårs-jubilerar nu 2021 och så en Oscar för gestaltningen av våldtäktsoffret Sarah Tobias i filmen ”Anklagad”, 1988. En film som lyckas problematisera domstolarnas fixering vid offrets egen skuld i valet av klädedräkt och grad av berusning. Erfarenheterna från skådespeleriet tar hon med sig in i regissörsrollen. En av Jodie Fosters allra bästa insatser som regissör tycker jag är ett avsnitt av den hajpade TV-serien ”Black Mirror”. Serien består av fem säsonger science fiction med stark samtidskänsla på Netflix, skapad av engelsmannen Charlie Brooker, om vad teknikutvecklingen kan göra med oss människor. Avsnittet som Jodie Foster regisserat heter ”Arkangel” och är från säsong 4, 2017. Det handlar om en överbeskyddande mamma som låter operera in någon typ av mikrochip i sin dotters hjärna, så att hon kan se det dottern ser och kontrollera varje steg hon tar via en liten skärm. Något som är ganska begripligt så länge dottern är liten men som blir allt mer skruvat…

Jodie Foster vet att alla föräldrars skräck är att tappa bort sitt barn och att kunna lokalisera barnet genom telefonen är inte bara science fiction utan också något många verkliga föräldrar faktiskt gör i smyg. Hon gör mamman i det här avsnittet till en kombination av helt vanlig mamma och överbeskyddande monster och konsekvenserna är förödande. Jag visste inte att det var Jodie Foster som regisserat det här ”Black Mirror”-avsnittet när jag såg det första gången, men jag konstaterade snabbt att det var det bästa jag sett av alla de fem säsongerna. Jodie Foster verkar ha en unik förmåga att snoka upp kvalitetsprojekt. Hon har även regisserat avsnitt av ”House of Cards” och ”Orange is the new black” om livet i ett kvinnofängelse. Politiskt medveten kvalitets-TV. Typiskt Jodie. Men politiskt korrekt är hon bara på sitt eget sätt. När Roman Polanski är en persona non grata i resten av filmbranschen, då gör Jodie Foster det hon alltid har gjort, väljer efter eget huvud, tar rollen gubbslemmet slash filmgeniet, erbjuder, och spelar mesig vänsterliberal kulturkvinna i kammarspelet ”Carnage” från 2011. En helt strålande film. Alla som varit på ett föräldramöte och mött den aggressivitet som kan uppstå där, vet vad jag menar. Två föräldrapar möts i en Brooklynlägenhet för att reda ut en konflikt mellan deras elvaåriga söner, där den ena har skadat den andra med en pinne…

Kanske sammanfattar rollen som Penelope i Polanskis ”Carnage” varför jag älskar Jodie Foster. Att hon för mig alltid har inneburit något slags kvalitetsgaranti. Här kommer ingen prydlig kulturupplevelse med rosett runt. Tvärtom får jag se mig själv och mina fega medelklassvärderingar i en brutal skrattspegel. Hon är förstås klädd ungefär som jag, i konstiga färger: rödaktig kjol, lila tajt tröja och en brun musig kofta över. Bokhyllor överallt. Det är härligt att se sig själv förvriden i Hollywoodhusets rörliga filmspeglar.

Dokumentären ”Jodie Foster – hela livet på film” finns att se på SVT Play. "Bugsy Malone" går att streama på Itunes, "Taxi Driver" finns på SF Anytime, "När lammen tystnar" och "Carnage" finns på Viaplay och "Black Mirror" på Netflix.