BROADCASTS.com

Published: March 16, 2021, 5:01 a.m.

b'

S\\xf6kandet efter den rena och eviga sanningen leder alltid in i dess motsats. F\\xf6rfattaren Mattias Hagberg sp\\xe5rar det irrationellas roll i t\\xe4nkandets historia.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 7 maj 2020.

\\n

\\u2013 Tanken \\xe4r att g\\xf6ra ett kolossalt teaterstycke. Kompromissl\\xf6st och sant. [---] Ett teaterstycke som \\xe4r stort, \\xe4rligt och sv\\xe5rt.

\\n

Orden tillh\\xf6r dramatikern Caden Cotard, huvudpersonen i Charlie Kaufmans film \\u201dSynecdoche, New York\\u201d fr\\xe5n 2008. Med pengar fr\\xe5n ett mycket f\\xf6rdelaktigt stipendium ska han skapa det totala konstverket, en teaterupps\\xe4ttning som \\xe4r fullst\\xe4ndigt realistisk och d\\xe4rmed rakt igenom sann. Han hyr en v\\xe4ldig hangar i teaterdistriktet i New York och p\\xe5b\\xf6rjar repetitionerna, men projektet f\\xf6rlorar alla proportioner (rimlighet). Det stora och kompromissl\\xf6sa tar sig snabbt megalomaniska proportioner. Ett helt igenom realistiskt verk kr\\xe4ver n\\xe4mligen inget mindre \\xe4n att det \\xe4r en exakt kopia av verkligheten. I hangaren p\\xe5b\\xf6rjar Caden Cotard bygget av en fullskalig reproduktion av kvarteren i New York d\\xe4r pj\\xe4sen ska utspela sig. Men han inser under arbetet att inte ens detta r\\xe4cker. Sanningen fordrar att han bygger hela New York i naturlig storlek, ja, kanske hela v\\xe4rlden.

\\n

Caden Cotards ambitioner r\\xf6r sig ob\\xf6nh\\xf6rligen mot det absurda \\u2013 sanningen blir ett monster.

\\n

Charlie Kaufman anspelar s\\xe5 klart p\\xe5 Jorge Luis Borges klassiska kortnovell \\u201dOm exakthet i vetenskapen\\u201d, om ett rike d\\xe4r kartritarna uppn\\xe5tt en s\\xe5dan precision att deras kartor \\xe4r lika stora som landet de avbildar.

\\n

I Lars Gustafssons roman \\u201dEn biodlares d\\xf6d\\u201d finns en science fictionhistoria med ett liknande motiv. P\\xe5 en avl\\xe4gsen planet existerar en civilisation som befattar sig direkt med verkligheten utan n\\xe5gra symboliska mellanled. Varelserna p\\xe5 planeten kan inte f\\xf6rest\\xe4lla sig att ett tecken p\\xe5 ett papper eller ett ord kan f\\xf6rest\\xe4lla n\\xe5got annat \\xe4n sig sj\\xe4lvt. Ska de kommunicera m\\xe5ste de helt enkelt visa upp det som de menar. Vill de s\\xe4ga \\u201den varm sten\\u201d m\\xe5ste de plocka med sig en varm sten. Vill de ber\\xe4tta om ett s\\xe4rskilt \\xe4ppeltr\\xe4d m\\xe5ste de visa upp just det \\xe4ppeltr\\xe4det.

\\n

I denna civilisation \\xe4r l\\xf6gnen om\\xf6jlig \\u2013 men ocks\\xe5 all vettig kommunikation. \\u201dSanningens pris \\xe4r h\\xf6gt\\u201d, konstaterar Lars Gustafsson kort.

\\n

Dr\\xf6mmen om sanningen \\u2013 om ett rationellt och klart spr\\xe5k som kl\\xe4r av verkligheten \\u2013 har l\\xe4nge funnits som en kraftig str\\xf6m i det v\\xe4sterl\\xe4ndska t\\xe4nkandet, s\\xe5v\\xe4l inom konst som vetenskap. Men det helt rationella f\\xf6der alltid sin motsats \\u2013 det irrationella.

\\n

Det \\xe4r denna f\\xf6delse som Charlie Kaufman och Lars Gustafsson s\\xe5 \\xf6vertygande gestaltar. Det vill s\\xe4ga, sj\\xe4lva \\xf6verg\\xe5ngen fr\\xe5n det f\\xf6rnuftiga och logiska till det orimliga och bef\\xe4ngda, det d\\xe4r f\\xf6rloppet n\\xe4r logiken faller samman.

\\n

Det finns m\\xe5nga liknande ber\\xe4ttelser inom konsten och litteraturen, men fr\\xe5gan \\xe4r om inte den starkaste \\xe4nd\\xe5 \\xe5terfinns inom id\\xe9historien. I b\\xf6rjan av f\\xf6rra seklet satte sig \\xf6sterrikaren Ludwig Wittgenstein ner och p\\xe5b\\xf6rjade en brutal rensning av filosofin. Han ville bli av med allt gammalt och n\\xe5 fram till ett rent och klart t\\xe4nkande. Han tog avstamp i logiken och naturvetenskapen men landade till slut \\xe4nd\\xe5 i det mystiska. Hans \\u201dTractatus logico-philosophicus\\u201d \\xe4r en tunn skrift med filosofiska postulat som slutar med en dunkel sats som blivit klassisk: \\u201dOm det man inte kan tala m\\xe5ste man tiga.\\u201d

\\n

Wittgensteins \\u201dTractatus\\u201d kan l\\xe4sas som en slingrande resa mot intellektets m\\xf6rka hj\\xe4rta, mot den punkt d\\xe4r det outs\\xe4gliga bryter in.

\\n

I boken \\u201dIrrationality \\u2013 A History of the Dark Side of Reason\\u201d formulerar id\\xe9historikern Justin Smith allt detta enkelt och elegant: \\u201dDet \\xe4r irrationellt att f\\xf6rs\\xf6ka eliminera det irrationella, s\\xe5v\\xe4l i samh\\xe4llet som i v\\xe5rt personliga t\\xe4nkande.\\u201d

\\n

Eller som litteraturvetaren Steven Connor uttrycker det i boken \\u201dThe Madness of Knowledge\\u201d: \\u201dKunskap \\xe4r galenskap, eftersom vi aldrig kan veta vad det \\xe4r vi inte vet.\\u201d

\\n

N\\xe5v\\xe4l, de h\\xe4r insikterna \\xe4r inte s\\xe4rskilt nya; att sanningen \\xe4r en s\\xe4llsam g\\xe4st har l\\xe4nge varit en naturlig del av det intellektuella livet, \\xe5tminstone sedan Friedrich Nietzsche fattade pennan och b\\xf6rjade skriva ner sina tankar i slutet av artonhundratalet.

\\n

\\xc4nd\\xe5 \\xe4r det som att vi st\\xe4ndigt m\\xe5ste bli p\\xe5minda om detta. Som om v\\xe5rt samh\\xe4lle, med sina gamla dr\\xf6mmar om det rationella, g\\xe5ng p\\xe5 g\\xe5ng faller tillbaka till id\\xe9n om det sanna, eviga och \\xe4kta.

\\n

Steven Connor talar i \\u201dThe Madness of Knowledge\\u201d om en sorts patologisk k\\xe4rlek till den absoluta kunskapen, till den d\\xe4r f\\xf6rest\\xe4llningen om det sanna och rationella, som i f\\xf6rl\\xe4ngningen alltid bygger p\\xe5 spr\\xe5kets m\\xf6jlighet att avbilda verkligheten s\\xe5 som den \\xe4r. Han har till och med uppfunnit ett namn p\\xe5 denna patologi, p\\xe5 denna v\\xe4sterl\\xe4ndska folksjukdom. Han kallar den f\\xf6r epistemofili, ungef\\xe4r sjuklig kunskapsk\\xe4rlek.

\\n

Denna sjuka grasserar ofta inom konsten, med den \\xe5terkommande vurmen f\\xf6r det autentiska. Och den infekterar g\\xe5ng p\\xe5 g\\xe5ng det politiska livet med f\\xf6rest\\xe4llningen om att samh\\xe4llet g\\xe5r att styra rationellt, som en maskin. Det vill s\\xe4ga att politik inte handlar om att bryta olika intressen mot varandra och hitta kompromisser, utan om att komma fram till den r\\xe4tta l\\xf6sningen p\\xe5 byr\\xe5kratiska problem.

\\n

Finns det d\\xe5 n\\xe5got botemedel mot denna sjuka?

\\n

Steven Connor knyter an till en pragmatisk tradition inom filosofin och lyfter fram fantasin, allts\\xe5 v\\xe5r m\\xe4nskliga f\\xf6rm\\xe5ga att skapa, leka och sk\\xe4mta, som en verksam medicin. Enligt honom \\xe4r det bara med fantasins hj\\xe4lp vi klarar av att t\\xe4nka bortom de enkla dikotomierna, bortom begrepp som sant och falskt, r\\xe4tt och fel, ont och gott, och ist\\xe4llet premiera s\\xe5dant som samtal och dialog. Det \\xe4r i leken, humorn och i den gestaltande konsten och litteraturen som vi kan omfamna kunskapens begr\\xe4sningar och inse att det irrationella alltid \\xe4r en naturlig del av v\\xe5r verklighet.

\\n

Eller, f\\xf6r att \\xe5terv\\xe4nda till Wittgenstein och en tilltalande bild ur hans liv: I ett m\\xf6te med den s\\xe5 kallade Wienkretsen och dess positivistiska filosofer i b\\xf6rjan av trettiotalet satte han sig med ryggen \\xe5t dem och avbr\\xf6t deras diskussioner om logikens v\\xe4g till sanningen genom att l\\xe4st h\\xf6gt ur en av Knut Hamsuns romaner.

\\n

P\\xe5 ett st\\xe4lle skriver Wittgenstein: \\u201dVi k\\xe4nner att till och med om alla vetenskapliga fr\\xe5gor blivit besvarade, s\\xe5 har v\\xe5ra livsproblem \\xe4nnu alls icke blivit ber\\xf6rda. Visserligen finns det d\\xe5 icke l\\xe4ngre n\\xe5gon fr\\xe5ga; och just detta \\xe4r svaret.\\u201d

\\n

Det \\xe4r vackert och m\\xe4ttat. Wittgenstein r\\xf6rde sig oundvikligen mot den gr\\xe4ns d\\xe4r hans intentioner blev obegripliga, d\\xe4r tanken och spr\\xe5ket uppl\\xf6stes och det irrationella b\\xf6rjade sippra in, d\\xe4r filosofin sj\\xe4lv blev till poesi. Mot slutet av \\u201dTractatus\\u201d skriver han: \\u201dMina satser \\xe4r klarg\\xf6rande p\\xe5 det s\\xe4ttet att den som f\\xf6rst\\xe5r mig till slut inser att de \\xe4r nonsens\\u2026\\u201d.

\\n

Ja, kanske \\xe4r det dit allt detta leder oss, till ett meningsl\\xf6st struntprat, till ett dravel som \\xe4r svammel, som \\xe4r ett bladder och ett pladder. Kanske \\xe4r det just h\\xe4r, i spr\\xe5kets \\xf6verg\\xe5ng till nonsens, som vi n\\xe5r en insikt. Vem vet?

\\n

Gunnar Ekel\\xf6f har f\\xe5ngat detta p\\xe5 ett elegant s\\xe4tt:

\\n

Det enda som finns

\\n

\\xe4r n\\xe5gonting annat!

\\n

Det enda som finns

\\n

i detta som finns

\\n

\\xe4r n\\xe5gonting annat!

\\n

Det enda som finns

\\n

i detta som finns

\\n

\\xe4r det som i detta

\\n

\\xe4r n\\xe5gonting annat!

\\n

\\n

Hos Ekel\\xf6f blir sj\\xe4lva spr\\xe5ket en lek.

\\n

Men, kanske \\xe4r det \\xe4nd\\xe5 till slut katten i \\u201dAlice i Underlandet\\u201d som uttryckt allt detta b\\xe4st:

\\n

\\u2013 H\\xe4r \\xe4r vi galna allihop, sa katten, Jag \\xe4r galen. Du \\xe4r galen.

\\n

\\u2013 Hur vet du att jag \\xe4r galen, fr\\xe5gade Alice.

\\n

\\u2013 Det m\\xe5ste du vara, sa katten. Annars hade du inte kommit hit.

\\n

Mattias Hagberg, f\\xf6rfattare

'