BROADCASTS.com

b'

Det finns en f\\xf6rest\\xe4llning den intelligenta skrivande kvinnan som ren tanke utan kropp. Maria Andersson Vogel vill se skrivandet som ett s\\xe4tt att g\\xf6ra motst\\xe5nd mot myterna och \\xe4tst\\xf6rningsdemonerna.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Strax innan jag fyller 40 g\\xf6r jag det. Jag s\\xf6ker hj\\xe4lp f\\xf6r n\\xe5got jag brottats med sedan jag var 15.

Motst\\xe5ndet jag k\\xe4nner tar sig n\\xe4stan fysisk form och i v\\xe4ntrummet f\\xe5r jag fokusera p\\xe5 min andning f\\xf6r att undvika en panik\\xe5ngestattack. I smyg ser jag ser mig omkring p\\xe5 de andra som v\\xe4ntar tillsammans med mig. F\\xf6rs\\xf6ker r\\xe4kna ut vilka som \\xe4r d\\xe4r f\\xf6r egen del och vilka som \\xe4r anh\\xf6riga. Konstaterar snabbt att m\\xe4nnen i rummet alla \\xe4r f\\xe4der till sjuka d\\xf6ttrar. Det kastar mig tillbaka till mina egna ton\\xe5r, ett blixtminne av hur jag \\xe4r p\\xe5 v\\xe4g ut och kramar min pappa hejd\\xe5, hur tanken far genom huvudet p\\xe5 mig att \\u201ds\\xe5h\\xe4r ser inte en dotter ut\\u201d.

Mammah\\xf6fter. Mammakropp. Bredh\\xf6ftad och stabil. Rej\\xe4l. Pr\\xe4ktig. Ingen av d\\xf6ttrarna i v\\xe4ntrummet p\\xe5 Stockholms Centrum f\\xf6r \\xc4tst\\xf6rningar ser ut s\\xe5. Och jag \\xe4r numera en mamma. Jag borde med andra ord k\\xe4nna mig hemma i mammakroppen, ha funnit mig tillr\\xe4tta. Men det g\\xf6r jag inte, det har jag inte. Jag ska snart fylla 40 och jag s\\xf6ker hj\\xe4lp f\\xf6r n\\xe5got jag brottats med sedan jag var 15.

I hela mitt vuxna liv har jag jagat en illusion, byggt en f\\xf6rhoppning om en persona, ett intellekt vars n\\xe4ring \\xe4r n\\xe5got annan \\xe4n mat, en sj\\xe4l som st\\xe5r ovan kroppsliga behov av f\\xf6da. Tack vare behandlingen h\\xe5lls \\xe4tst\\xf6rningsdemonerna oftast i schack, men ibland vaknar de till liv. Som n\\xe4r jag l\\xe4ser en intervju med Linda Bostr\\xf6m Knausg\\xe5rd i The Guardian och journalisten beskriver den svenska f\\xf6rfattaren som \\u201dslender, pale and serious\\u201d (\\u201dsp\\xe4d, blek och allvarlig\\u201d). D\\xe5 m\\xe4rker jag hur de b\\xf6rjar r\\xf6ra sig i mig. P\\xe5 samma s\\xe4tt reagerar de n\\xe4r jag l\\xe4ser en intervju med Joyce Carol Oates i Dagens Nyheter d\\xe4r hon \\xe5terigen f\\xf6rklarar sin produktivitet med att hon arbetar \\u201dvarje morgon fr\\xe5n sju till elva med ett glas vatten som br\\xe4nsle\\u201d. Den kvinnliga konstn\\xe4ren, det kvinnliga geniet, har ingen kropp. Hon har inga behov, hon \\xe4r ren tanke.

S\\xe5 h\\xe4r skrev id\\xe9historikern Karin Johannisson om de skrivande, kreativa kvinnorna: \\xd6verk\\xe4nslighet, kroppslig abstraktion, \\xe4tst\\xf6rningar och ritualiserat \\xe4tbeteende har [allts\\xe5] p\\xe5fallande ofta knutits till den kreativa. Just d\\xe4rf\\xf6r \\xe4r det m\\xf6jligt att tolka det kvinnliga f\\xf6rfattarjagets (medvetna eller omedvetna) val av den anorektiska kroppen som en v\\xe4g att er\\xf6vra manligt kodad status. En tunn kropp \\xe4r en tankekropp.

F\\xf6r mig, som sedan tidiga ton\\xe5r dr\\xf6mt om konsten, litteraturen, intellektet har denna dr\\xf6m varit intimt sammanl\\xe4nkad med en st\\xe4ndig kamp med och mot kroppen. Och i synnerhet mot den kvinnokropp jag befinner mig som i v\\xe4rlden. Utan att ha haft andra ord f\\xf6r detta \\xe4n \\u201ds\\xe5 h\\xe4r ser inte en dotter ut\\u201d har jag st\\xe5ngats mot fr\\xe5gan om jag kan vara en kvinnokropp och \\xe4nd\\xe5 vara konstn\\xe4rlig, intellektuell, klok och kulturell. Det \\xe4r en kamp jag om och om igen har f\\xf6rlorat. Om och om igen har jag fallit till f\\xf6ga f\\xf6r dessa, i mina \\xf6gon h\\xf6gre v\\xe4rderade, definitioner av det kvinnliga konstn\\xe4rskapet. Det som Joyce Carole Oates tycks personifiera. Hon \\xe4r emellertid inte ensam, h\\xe4r finns fler. Karin Johannisson l\\xe4gger ocks\\xe5 Virginia Woolf, Karen Blixen och Joan Didion till gruppen. Och hon beskriver hur dessa kvinnor iscensatte sig som s\\xe5dana skrivande konstn\\xe4rer vars sj\\xe4l och tanke kr\\xe4vde mer n\\xe4ring \\xe4n kroppen. Den n\\xe4ring jag sj\\xe4lv i m\\xe5nga, m\\xe5nga \\xe5r sett som h\\xf6gre st\\xe5ende, finare, \\xe4n den i naturen s\\xe5 tungt f\\xf6rankrade maten.

Fascinationen f\\xf6r kvinnan som tar avst\\xe5nd fr\\xe5n naturen till f\\xf6rm\\xe5n f\\xf6r intellektet vet inga gr\\xe4nser tycks det mig. Detta avst\\xe5ndstagande fr\\xe5n kroppen inneb\\xe4r ocks\\xe5, som Johannisson skriver, ett avst\\xe5ndstagande fr\\xe5n sexualitet och reproduktivitet, fr\\xe5n kvinnan som underst\\xe4lld naturlagarna.

Det \\xe4r destruktivt, men det beh\\xf6ver inte enbart handla om att f\\xf6rst\\xf6ra utan kan ocks\\xe5 ses som ett f\\xf6rs\\xf6k att skapa. Nobelpristagaren Louise Gl\\xfcck beskriver uppkomsten av sin anorexia som att hon hade en stark vilja men inget sj\\xe4lv. Genom att s\\xe4ga nej till mat kunde hon genom att mots\\xe4tta sig andras vilja anv\\xe4nda den f\\xf6r att skapa sin egen. Anorexians stora tragedi, skriver hon, \\xe4r att dess avsikt inte \\xe4r sj\\xe4lvdestruktiv, men dess konsekvenser blir det.

Den amerikanska feministiska filosofen Susan Bordo menar i sin bok Unbearable Weight, att den kvinnliga anorektikerns f\\xf6rnekande av aptiten, av beg\\xe4ret, \\xe4r att f\\xf6rst\\xe5 som ett tecken p\\xe5 en dualistisk f\\xf6rst\\xe5else av v\\xe4rlden i vilken hon har att v\\xe4lja p\\xe5 att antingen helt och h\\xe5llet \\xf6verskrida kroppen och d\\xe4rigenom bli vad Bordo kallar \\u201dren manlig vilja\\u201d, eller s\\xe5 m\\xe5ste hon kapitulera inf\\xf6r kvinnokroppen, denna f\\xf6rnedrande situation med dess v\\xe4mjeliga hunger. Det finns inga gyllene medelv\\xe4gar h\\xe4r, det \\xe4r det manliga intellektet eller den kvinnliga kroppen. Mannen som kultur och kvinnan som natur.

Denna ber\\xe4ttelse, s\\xe5 enkel f\\xf6r patriarkatet att utnyttja, har allts\\xe5 g\\xe5tt ut p\\xe5 att f\\xf6r att vara en skapande kreativ kvinna beh\\xf6ver jag f\\xf6rneka min femininitet, jag beh\\xf6ver bli \\u201cren manlig vilja\\u201d manifesterad i en tunn tankekropp. Vilket allts\\xe5 \\xe4r vad jag f\\xf6rs\\xf6kt med i 25 \\xe5r utan att lyckas. Och det \\xe4r d\\xe4rf\\xf6r jag till slut sitter i ett av \\xf6ppenpsykiatrins v\\xe4ntrum och andas i fyrkant f\\xf6r att inte drabbas av panik\\xe5ngest. F\\xf6r att l\\xe4ra om och t\\xe4nka om, f\\xf6r att f\\xf6rs\\xf6ka kapa denna koppling mellan konstn\\xe4rlighet och sp\\xe4kelse, intellekt och maskulinitet.

Men som Louise Gl\\xfcck p\\xe5pekar s\\xe5 inneh\\xe5ller sjukdomen ytterligare en paradox. S\\xe4ttet som str\\xe4van efter oberoende och ren tanke manifesterar sig \\xe4r kroppslig, det \\xe4r kroppen och f\\xf6rm\\xe5gan att inte f\\xf6lja dess signaler som st\\xe5r f\\xf6r bekr\\xe4ftelsen. Anorexian visar allts\\xe5 inte sj\\xe4lens \\xf6verl\\xe4gsenhet, utan dess beroende av k\\xf6ttet.

Och varf\\xf6r kan inte detta k\\xf6tt vara en kvinnokropp. Det \\xe4r det jag \\xf6var mig att t\\xe4nka, att man kan vara en kvinnokropp och intellektuell, konstn\\xe4rlig och skapande, vad \\xe4n de dominerande f\\xf6rest\\xe4llningarna forts\\xe4tter p\\xe5st\\xe5.

Vad jag successivt har b\\xf6rjat l\\xe4ra mig \\xe4r att min hj\\xe4rna, och d\\xe4rmed min kreativitet och mitt intellekt, nu faktiskt \\xe4r mer min egen \\xe4n den var innan, eftersom den inte l\\xe4ngre i lika h\\xf6g grad \\xe4r kidnappad av tv\\xe5ngstankar om sv\\xe4lt och f\\xf6rsakelse. Och \\xe4tst\\xf6rningsdemonerna som \\xe5ter b\\xf6rjar rumla om n\\xe4r jag l\\xe4ser hur kvinnliga f\\xf6rfattare forts\\xe4tter portr\\xe4tteras lugnar sig n\\xe4r jag kan s\\xe4tta mig ned och skriva denna text. Ett t\\xe4nkande och ett skrivande som kr\\xe4ver att mitt intellekt fokuserar p\\xe5 texten och inte sv\\xe4lten. Skapandet genom skrivandet blir p\\xe5 s\\xe5 s\\xe4tt inte bara tillg\\xe4ngligt \\xe4ven f\\xf6r denna kvinnokropp, det \\xe4r ocks\\xe5 vad som g\\xf6r det m\\xf6jligt att forts\\xe4tta befinna sig i denna situation. H\\xe4r finns s\\xe5ledes inte l\\xe4ngre den gr\\xe4ns som till exempel Virginia Woolf och Joyce Carol Oates tycks ha k\\xe4mpat f\\xf6r att uppr\\xe4tth\\xe5lla. Tv\\xe4rtom \\xe4r denna kropp sj\\xe4lva min f\\xf6ruts\\xe4ttning f\\xf6r mitt skapande. Och mitt skapande i sin tur ett s\\xe4tt att befinna sig i denna kropp.

Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete

Litteratur

Louise Gl\\xfcck: Proof & Theories. Essays on poetry. Ecco Press, 1995.

Karin Johannisson: F\\xe5r den kvinnliga kroppen n\\xe4rma sig makten? Artikel i Dagens Nyheter 27/9 2016.