BROADCASTS.com

b'

Kan ett gammalt foto f\\xe5 dig att \\xe5teruppt\\xe4cka den du en g\\xe5ng var? Christine Antaya reflekterar \\xf6ver ett borttappat fotografi och ett misslyckat minnesarbete och varf\\xf6r det \\xe4r ok att minnas fel.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Jag var 19 \\xe5r och hade precis tagit studenten n\\xe4r jag \\xe5kte till G\\xf6teborg f\\xf6r att demonstrera under EU-toppm\\xf6tet 2001. Jag minns v\\xe4ldigt lite d\\xe4rifr\\xe5n. Jag vet namnen p\\xe5 n\\xe5gra jag var d\\xe4r med \\u2013 Erik, Martin, Nanna, Kerstin \\u2013 men vi har inte haft kontakt p\\xe5 l\\xe4nge.

Jag vet att jag greps p\\xe5 Viktoriabron (att bron hette s\\xe5 har jag insett f\\xf6rst i efterhand) och jag vet att jag satt n\\xe5gra timmar i en provisorisk arrest. Det var som burar av h\\xf6nsn\\xe4t. Jag minns att de tog min klocka och mina skosn\\xf6ren. Jag fotograferades, och fick fotot n\\xe4r jag sl\\xe4pptes. Det var fyrkantigt, utskrivet p\\xe5 v\\xe4ldigt tunt papper.

P\\xe5 bilden stod jag i mitten flankerad av tv\\xe5 poliser i tjocka uniformer som h\\xf6ll mig i var sin arm. Poliserna var l\\xe5nga och kraftiga, deras ansikten \\xf6verstrukna med svart tusch. Mitt h\\xe5r var kortklippt och r\\xf6df\\xe4rgat, men det syntes inte f\\xf6r fotot var svartvitt. I f\\xf6delsedagspresent n\\xe5gra m\\xe5nader tidigare hade mina v\\xe4nner samlat ihop till ett presentkort hos en fris\\xf6r, s\\xe5 jag var tvungen att g\\xf6ra n\\xe5got radikalt. I juni hade det vuxit ut till en tufsig frisyr som i kombination med mitt mjuka ungdomshull fick mig att se \\xe4nnu mer ut som ett barn.

P\\xe5 fotot hade jag en bylsig Milj\\xf6partiet-tr\\xf6ja p\\xe5 mig. Jag var inte engagerad i partiet, jag m\\xe5ste ha f\\xe5tt den d\\xe4r i G\\xf6teborg. Jag var i en \\xe5lder d\\xe5 jag gladdes \\xf6ver allt som var gratis. Min blick var riktad lite ut ur bilden, ned\\xe5t. Jag s\\xe5g uttr\\xe5kad ut. Jag minns inte fototillf\\xe4llet, men jag antar att det gick v\\xe4ldigt snabbt, de hade m\\xe5nga att fotografera.

Jag hade kvar fotot l\\xe4nge men nu \\xe4r det borta, f\\xf6rsvunnet i n\\xe5gon flytt. Jag var dum som inte digitaliserade det, men det finns kvar som en ungef\\xe4rlig bild i mitt huvud. Jag tyckte om fotografiet f\\xf6r dess motiv \\u2013 det fick mig att k\\xe4nna mig radikal och speciell \\u2013 men jag tyckte \\xe4ven om det som objekt. Det var s\\xe5 tunt och provisoriskt, lite mystiskt i sin form. Det var ett bevis p\\xe5 att n\\xe5got verkligt hade h\\xe4nt mig, att jag hade befunnit mig i h\\xe4ndelsernas centrum. Jag har inga andra bilder d\\xe4rifr\\xe5n. Jag minns inte om jag ens hade med mig en kamera dit.

Nils Petter L\\xf6fstedts dokument\\xe4rfilm om G\\xf6teborgskravallerna, P\\xe5 Hvitfeldtska bodde vi, bygger p\\xe5 hans fotografier fr\\xe5n den gymnasieskola d\\xe4r demonstranterna skulle sova, som polisen omringade den f\\xf6rsta dagen av toppm\\xf6tet. I filmen s\\xf6ker L\\xf6fstedt upp n\\xe5gra av personerna som figurerar p\\xe5 bilderna och intervjuar dem om vad de minns. De har aldrig sett bilderna tidigare, och ibland har de sv\\xe5rt att identifiera sig sj\\xe4lva. En av dem tvekar med pekfingret \\xf6ver ett fotografi som f\\xf6rest\\xe4ller en stor grupp som sitter i n\\xe5got slags storm\\xf6te p\\xe5 skolg\\xe5rden: \\u201d\\xc4r det d\\xe4r verkligen jag?\\u201d

Konstn\\xe4ren Moyra Davey har beskrivit hur djupdykningar i fotografiska arkiv b\\xf6rjar med oro \\xf6ver att man inte ska finna det man letar efter. Men ofta \\xe4r det i slut\\xe4nden tillfredsst\\xe4llande, lite som att dyka ned i det undermedvetna och \\xe5teruppt\\xe4cka bortgl\\xf6mda versioner av jaget. 

N\\xe5gra dagar innan jag skulle se filmen greps jag av en k\\xe4nsla av hopp om att jag skulle f\\xe5 syn p\\xe5 mig sj\\xe4lv. Jag var inte en av dem som blev fast inne p\\xe5 Hvitfeldska och jag hade antagligen inte f\\xe5ngats av L\\xf6fstedts kamera, men kanske skulle bilderna svara mot liknande bilder som jag hade i min egen minnesbank, och bl\\xe5sa liv i dem. Jag s\\xe5g fram emot att f\\xe5 hj\\xe4lp med att minnas.

Men samtidigt var jag r\\xe4dd att minnena inte l\\xe4ngre kunde v\\xe4ckas, att de hade torkat ihop och d\\xf6tt, likt en gulnad v\\xe4xt som inte kan bli gr\\xf6n igen hur mycket sol och vatten den \\xe4n f\\xe5r. T\\xe4nk om det skulle vara som att betrakta n\\xe5got utifr\\xe5n, n\\xe5got som inte hade med mig att g\\xf6ra?

Ungef\\xe4r mitt i dokument\\xe4rfilmen b\\xf6rjade jag gr\\xe5ta, och fortsatte tills ljuset i salen t\\xe4ndes. Jag gr\\xe4t \\xf6ver att inte l\\xe4ngre vara ung. Hur kan det k\\xe4nnas annat \\xe4n sorgligt att det \\xe4r s\\xe5? Jag gr\\xe4t \\xf6ver att se tiotusentals ungdomar samlas i idealistisk iver \\xf6ver en mer r\\xe4ttvis v\\xe4rld utan krig och milj\\xf6f\\xf6rst\\xf6ring, n\\xe5got som k\\xe4nns om\\xf6jligt idag. Jag gr\\xe4t f\\xf6r att jag tyckte synd om dem som var med i filmen. De s\\xe5g s\\xe5 sm\\xe5 ut. Jag gr\\xe4t n\\xe4r jag s\\xe5g polisv\\xe5ldet.

Men allt det som filmen r\\xf6rde upp i mig var s\\xe5 kopplat till nuet, i den m\\xe5n det var minnen s\\xe5 var de grumliga, med romantiska id\\xe9er om ungdom. Jag hade hoppats att n\\xe5got mer verkligt skulle segla upp i min hj\\xe4rna, n\\xe5got som definitivt fastslog: \\u201dS\\xe5 var det, s\\xe5 var du d\\xe5\\u201d.

I ess\\xe4samlingen Still Pictures. On Photography and Memory fr\\xe5n 2022 skriver den amerikanska journalisten Janet Malcolm: \\u201dDet mesta av det som h\\xe4nder oss minns vi inte. H\\xe4ndelserna i v\\xe5ra liv \\xe4r som fotografiska negativ. De f\\xe5 som kommer i kontakt med framkallningsv\\xe4tskan och blir fotografier \\xe4r vad vi kommer att kalla minnen.\\u201d

Malcolm dog 2021 och boken, som utg\\xe5r fr\\xe5n ett antal gamla fotografier fr\\xe5n hennes personliga arkiv, gavs ut postumt. Den behandlar inte enbart familjefoton som alltid st\\xe5tt framme, snarare \\xe4r det de mer ov\\xe4ntade bilderna som hon utvinner mening ur: ett suddigt foto fr\\xe5n ett sommarl\\xe4ger p\\xe5 1940-talet, ett portr\\xe4tt p\\xe5 n\\xe5gra goda v\\xe4nner till hennes f\\xf6r\\xe4ldrar. Hon skriver om det hon minns, vilket s\\xe4llan \\xe4r exakt vilka alla i bilderna \\xe4r, eller hur och n\\xe4r fotografierna \\xe4r tagna.

En ess\\xe4 inleds med ett foto av en v\\xe4ninna ikl\\xe4dd en prydlig dr\\xe4kt, med h\\xe5ret lockat under en basker. Flickan hette Francine, och beskrivs som en \\u201dbad girl\\u201d som Malcolms f\\xf6r\\xe4ldrar inte gillade. Hon minns att de drack milkshake efter skolan och att Francine s\\xe5g upp fr\\xe5n sitt glas och sa: \\u201dIt tastes so good\\u201d. En s\\xe5 banal sak att minnas. Att de obetydliga orden stannade kvar i hennes minne medan mer betydelsefulla samtal har f\\xf6rsvunnit beskriver Malcolm som ett exempel p\\xe5 \\u201dminnets perversitet.\\u201d

N\\xe4r jag l\\xe4ser henne inser jag att min of\\xf6rm\\xe5ga att minnas \\u2013 h\\xe4ndelserna i G\\xf6teborg men \\xe4ven annat i mitt liv \\u2013 har f\\xe5tt mig att k\\xe4nna mig d\\xe5lig. Som att jag inte lever grundligt nog n\\xe4r jag l\\xe5ter det som utgjort min tillvaro \\u2013 h\\xe4ndelser, relationer, platser \\u2013 blekna bort i takt med att jag \\xe5ldras. Men Malcolm hj\\xe4lper mig att acceptera att min fl\\xe4ckvisa minnesv\\xe4v inte \\xe4r ett tecken p\\xe5 personlig underl\\xe5tenhet. Det \\xe4r helt enkelt s\\xe5 det \\xe4r att leva. Minnet \\xe4r perverst. 

Fr\\xe5gan \\xe4r om det d\\xe4r fotot p\\xe5 mig med poliserna ens s\\xe5g ut s\\xe5 som jag nyss beskrev det. Men mitt misslyckade minnesarbete k\\xe4nns ok nu. Varken minnet eller fotografier kan ge kompletta versioner av det f\\xf6rflutna. Och \\xe4ven om gamla fotografier f\\xe5r oss att minnas \\u201dfel\\u201d saker, och aldrig kan \\xe5terst\\xe4lla det som har varit, \\xe4r det sv\\xe5rt att t\\xe4nka sig n\\xe5got annat enskilt objekt som p\\xe5 samma s\\xe4tt kan ge upphov till nya ber\\xe4ttelser.

Jag tycker om tanken p\\xe5 fotografiet som en generator, n\\xe5got som alstrar nya ord och id\\xe9er. Det kan ligga bortgl\\xf6mt i decennier, utan att f\\xf6rlora sin kraft.  

Christine Antaya \\xe4r konstkritiker och kulturskribent.

Litteratur:

Moyra Davey, Index cards (2020)

Nils-Petter L\\xf6fstedt (foto), Daniel M\\xf6ller (text), P\\xe5 Hvitfeldtska bodde vi (2023)

Janet Malcolm, Still Pictures. On Photography and Memory (2022)

Film:

Nils-Petter L\\xf6fstedt, P\\xe5 Hvitfeldtska bodde vi (2023)