BROADCASTS.com

Homeros epos Iliaden och Odysséen får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs. Så inleds det grekiska diktverket Iliaden, i Ingvar Björkesons översättning. Teorierna om hur det egentligen tillkom, när det tecknades ned, och vem dess författare egentligen var, har diskuterats från antiken och fram till våra dagar. Oavsett svaren på dessa frågor är Iliaden och Odysséen, de två epos som tillskrivs en person vid namn Homeros, grunden i västerlandets litteraturhistoria. Med ett ben i mytiska hjälteberättelser och gudasagor, och det andra i en möjlig historisk kontext på platsen där staden Troja grävts ut, återger dessa dikter berättelsen om det trojanska kriget och om dess följder för den kringirrande Odysseus. Vad kan de grekiska myterna berätta för oss? Liknade antikens Grekland vår värld, eller inte? Dessa frågor dyker ständigt upp i vår samtid, eftersom samtalet med och om den antika grekiska litteraturen oavbrutet pågår. Och behovet tycks sällan ha varit så stort som nu. Den New York-baserade författaren Daniel Mendelsohn utkom precis med boken An Odyssey a Father, a Son, and an Epic, där han reser i Odysseus kölvatten med sin far. En annan ny bok, Enraged Why Violent Times Need Ancient Greek Myths av Emily Katz Anhalt, professor i klassiska språk, lyfter fram att de antika myterna lär oss att vi får betala dyrt om vi ger efter för vrede och våld. Anhalt menar att Iliaden inte är en oproblematisk hjältesaga, utan att den istället ifrågasätter huvudpersonernas blodiga kamp och dess följder för samhället: vreden hos Akilles, grekernas främste krigare, kom att skänka sorg och död åt såväl greker som trojaner. Homeros visar att även fienden är mänsklig. Författare, forskare och journalister återvänder ständigt till de grekiska myterna för att bearbeta och förklara företeelser i vår egen tid. Så gör även Tomas Lappalainen i sin bok Världens första medborgare, där han vill förklara uppkomsten av det demokratiska samhället i antikens Grekland genom att dra paralleller mellan de homeriska berättelsernas våldskultur och dagens syditalienska maffiavärld. Lappalainen, som tidigare skrivit initierade böcker om Syditaliens ndrangheta och camorra, hävdar att det samhälle som skymtar fram i de homeriska verken har stora likheter med maffians strukturer, eftersom intrigerna ofta behandlar teman som hämnd, beskydd och heder. Han låter sedan detta resonemang bli en förklaringsmodell till hur demokratin uppstod i Grekland som en konsekvens av att man helt enkelt var tvungen att stävja de våldsamma maktstrukturerna politiskt. Lappalainen är inte den förste som läser Iliaden och Odysséen i en civilisationshistorisk kontext. I förordet till den senaste utgåvan av Erland Lagerlöfs sekelgamla svenska översättning av Odysséen skriver akademiledamoten Jesper Svenbro att vendettan, den som driver Iliadens hela berättelse om det trojanska kriget, kommer till en slutpunkt i Odysséen. När Odysseus till sist, på Athenas inrådan, avstår från våld mot dem som söker hämnd på honom, symboliserar han övergången från individuella maktstrider till den politiska stadsstaten. Men är då de homeriska huvudpersonerna, som Lappalainen menar, i själva verket ett slags konkurrerande maffiabossar, som tar blodig hämnd på varandra och samtidigt utövar beskyddarverksamhet mot sina undersåtar? Kan man jämföra eposets arkaiska skildring med en nutida, kriminell subkultur? Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande. I boken beskriver Lappalainen till exempel hur xenía, den grekiska gästvänskapen, utgör ett förbund mellan mäktiga ätter som skulle kunna liknas vid maffiaklanernas relationer. Men xenía är mycket mer än så. Framför allt Odysséen, berättelsen om en man som i tjugo år reser runt som en främling långt hemifrån, visar på ett långt mer komplext förhållande. När Odysseus son Telemachos i bokens inledning reser för att söka efter sin far, kommer han först till kung Nestor i Pylos. Alla skyndade till när de såg dessa främlingar nalkas, hälsade dem med handslag varmt och bjöd dem att sitta. Hos Menelaos i Sparta sker detsamma. Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten. När Odysseus, skeppsbruten, sköljs upp på fajakernas strand, hittas han av kungadottern Nausikaa. Hon välkomnar den utmattade, halvnakne, smutsige främlingen med orden: Eftersom du nu har anlänt hit till vår stad och vårt rike, skall inga kläder saknas dig eller någonting annat av det en nödställd har rätt att få när han vädjar om misskund. Gästvänskapen var inte ett exkluderande förbund mellan mäktiga. Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande. Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta. Iliaden och Odysséen handlar också till stor del om människornas relation till gudarna, och hur gudarna ständigt griper in såväl hämnande som stödjande. Samtidigt är gudarna inte allsmäktiga. De lyder precis som människorna under ödets lagar. Och de homeriska verkens fokus är inte huvudsakligen på de odödliga, utan på de dödliga. Det första ordet i Odysséen är ándra,man (i svensk översättning Musa, berätta om mannen). Sture Linnér, som skrev inledningen till Ingvar Björkesons översättning av Iliaden, pekade på hur kärnan i dikterna inte är krigets fasor, utan medlidande och mänsklighet. Detta har skänkt verken den relevans de fortfarande har idag. Samtidigt måste vi se att det ofta är saga och myt, inte samhällsfakta, som de förmedlar. Ordet för vrede i Iliadens inledning, ménis, betecknar ett gudomligt snarare än ett mänskligt raseri. Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta. Vreden, gudinna, besjung. Lever vi återigen i vredens tidsålder? Lappalainens läsning av de antika texterna genom ett samtidsraster är symptomatisk för vår tids sätt att hantera en värld där demokratin ifrågasätts och raseriet råder. Och vårt behov av de grekiska dramerna och dikterna grundar sig just i att de ständigt kan omtolkas och återanvändas. Men de episka myterna om hjältar och krig kan inte läsas som historiska sanningar, och att förklara dem genom nutida samhällsföreteelser låter sig inte heller göras. Istället är de tidlösa verktyg för konflikthantering, sorgebearbetning och försoning. Inom det amerikanska projektet Theatre of War har soldater som återvänt från militärtjänst fått ta del av grekiska tragedier som posttraumatisk stresshantering. 2016, mitt under den brännande flyktingkrisen kring Medelhavet, sattes Euripides pjäs Hekuba upp i den antika teatern på ön Delos i Grekland. Hekuba, drottning i Troja, förlorar sin man och sina barn i kriget, och som krigsfånge i Grekland får hon se sin son spolas upp död på stranden. Varje tid har sina krig och sin vrede. Knappt har vi glömt dem förrän nya tider skapar nya katastrofer. Vilka hav seglar vi på idag? Vem kommer hem? Samtidens bruk av de antika grekiska texterna säger oss långt mer om vårt eget samhälle än om antikens verklighet. Anna Blennow, latinforskare och skribent Litteratur Tomas Lappalainen:Världens första medborgare Om statens uppkomst i det antika Grekland. Lind & co. Homeros: Iliaden. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2009 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1912 utgiven 2012 på Atlantis. Homeros: Odysséen. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2008 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1908 utgiven 2012 på Atlantis.