BROADCASTS.com

b'

Fler \\xe4n h\\xe4lften av alla konstverk som byter hand tros vara f\\xf6rfalskningar, men straffet \\xe4r inte s\\xe4rskilt h\\xe5rt och brotten inte prioriterade. Lars Hermansson funderar p\\xe5 att sj\\xe4lv skapa en \\xe4kta kopia.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Det h\\xe4nder ibland att jag f\\xe5r ett starkt beg\\xe4r till konstverk.  Jag vill ha dem i mitt hem och titta p\\xe5 dem, l\\xe4nge, kanske hela livet. Det \\xe4r s\\xe4llan de br\\xe5kiga, fulsnygga, provocerande verken jag vill ta hem, utan de lite lugnare, meditativa, g\\xe5tfulla. En Mark Rothko, en H\\xe5kan Rehnberg, p\\xe5 sin h\\xf6jd en Mamma Andersson. Men jag har f\\xf6rst\\xe5s inte r\\xe5d. D\\xe4rf\\xf6r har jag ibland lekt med tanken att g\\xf6ra kopior. Eftersom jag inte kan m\\xe5la \\xe4r urvalet verk begr\\xe4nsat till vissa objekt och assemblage. Hur sv\\xe5rt kan det vara ett g\\xf6ra en tillfredst\\xe4llande kopia av en Clay Ketter \\u2013 lite oljef\\xe4rg, lite byggnadsmaterial, lite kartong, jag f\\xf6rest\\xe4ller mig att det skulle g\\xe5 om jag fick h\\xe5lla p\\xe5 ett tag.

P\\xe5 sistone har jag b\\xf6rjat sukta efter ett verk av Zsuzsanna Larsson Gilice. Det heter Lexikon och \\xe4r just ett lexikon, ett ungersk-svenskt r\\xe5kar jag veta, d\\xe4r varje sida, inklusive p\\xe4rmarna, \\xe4r helt och h\\xe5llet t\\xe4ckta av stanniol. Det ser ut som en silverbibel liggande p\\xe5 en glasskiva sv\\xe4vande i rummet. Jag tror att jag skulle kunna g\\xf6ra en r\\xe4tt bra kopia av det d\\xe4r verket. Zsuzsanna och kanske n\\xe5gra till skulle se skillnaden, men jag skulle kunna lura n\\xe4stan vilken potentiell k\\xf6pare som helst. Men jag skulle inte f\\xf6rs\\xf6ka avyttra kopian, jag skulle ha den h\\xe4ngande i ett soligt f\\xf6nster och bara titta p\\xe5 den, ofta.

Men vad h\\xe4nder med originalet om det finns en kopia ute i v\\xe4rlden? Ingenting s\\xe5 l\\xe4nge ingen vet om den. F\\xf6rst\\xe5s. Fast i det h\\xe4r fallet vet ju jag om den, och redan nu, innan jag ens har b\\xf6rjat sl\\xe5 in boksidor i stanniol, k\\xe4nner jag hur beg\\xe4ret till originalet minskar. Det blir liksom profanerat vid blotta tanken p\\xe5 mina taffliga f\\xf6rs\\xf6k att g\\xf6ra likadant som Zsuzsanna, som om verket bara handlade om ett hantverksm\\xe4ssigt f\\xf6rfarande, som om det inte hade en sj\\xe4l. Men om verket g\\xe5r att kopiera s\\xe5 att ingen ser skillnad p\\xe5 original och kopia, har d\\xe5 originalet en sj\\xe4l som kopian inte har? Var n\\xe5gonstans skulle den ha sitt s\\xe4te, om inte i verkets materiella egenskaper?

Hos betraktaren kanske. Konstkritikern Ulf Linde menar i en ess\\xe4 att om en m\\xe5lning som utger sig f\\xf6r att vara en Rembrandt gjord i Rotterdam i mitten av 1600-talet, ist\\xe4llet visar sig vara en f\\xf6rfalskning m\\xe5lad i till exempel Belgrad 1910, slocknar m\\xe5lningen f\\xf6r honom, hur vacker den \\xe4n \\xe4r. Linde skriver: \\u201dI ett slag t\\xf6ms den p\\xe5 all autenticitet, trots att ingenting i sj\\xe4lva m\\xe5lningen f\\xf6r\\xe4ndrats \\u2013 den s\\xe4ger detsamma, men det som s\\xe4gs n\\xe5r mig fr\\xe5n fel tidpunkt och rum.\\u201d

Hmm. Linde tillverkade ju sj\\xe4lv inf\\xf6r en utst\\xe4llning p\\xe5 Moderna mus\\xe9et i Stockholm 1963 kopior av n\\xe5gra av Marcel Duchamps ber\\xf6mda ready- mades, med till\\xe5telse fr\\xe5n konstn\\xe4ren f\\xf6rst\\xe5s. Varifr\\xe5n talade de verken? Fr\\xe5n 1960-talets Stockholm eller 10-talets Paris? Jag f\\xf6rest\\xe4ller mig att Linde skulle svara 10-talets Paris, eftersom han hade Duchamps v\\xe4lsignelse. I och med den bibeh\\xe5lls, t\\xe4nker jag mig, Lindes omhuldade autenticitet i kopiorna, eftersom den, autenticiteten allts\\xe5, i det h\\xe4r fallet \\xe4r ett koncept, en id\\xe9. Med m\\xe5leri och skulptur \\xe4r det annorlunda, d\\xe4r kommer man inte f\\xf6rbi det d\\xe4r med handens ber\\xf6ring och signaturens \\xe4kthet.

Och kunnandet f\\xf6rst\\xe5s, den \\xe4kta genialiteten. N\\xe4r man tar del av intervjuer och biografier \\xf6ver ber\\xf6mda f\\xf6rfalskare i konsthistorien, f\\xe5r man intrycket av att n\\xe4stan alla \\xe4r tekniskt briljanta, men av konstmarknaden ouppt\\xe4ckta m\\xe5lare och skulpt\\xf6rer. Och att beslutet att b\\xf6rja \\xe4gna sig \\xe5t f\\xf6rfalskning \\xe4r ett slags h\\xe4mnd p\\xe5 denna marknad. En relativt riskfri s\\xe5dan, ber\\xe4ttar Carl Johan Svensson, lektor i historiedidaktik vid J\\xf6nk\\xf6pings universitet, i sin bok \\xc4kta och o\\xe4kta f\\xf6rfalskningar. Straffen f\\xf6r tillverka och s\\xe4lja falsk konst \\xe4r relativt l\\xe5ga. Och det finns inte en enda polis i landet som sysslar p\\xe5 heltid med dessa brott, trots att uppskattningsvis 60 procent av all konst som byter \\xe4gare i v\\xe4rlden antas vara f\\xf6rfalskad, enligt konstexperten Claes Moser som skrivit f\\xf6rord till boken. Den f\\xf6rsta lagen mot konstf\\xf6rfalskning tillkom i Frankrike 1895. Innan dess var det vanligt att sympatin hamnade hos bedragaren snarare \\xe4n den bedragne. Och i viss m\\xe5n \\xe4r nog s\\xe5 fortfarande.

Men den stackars konstn\\xe4ren d\\xe5, den vars verk kopieras, eller, kanske \\xe4n v\\xe4rre, pasticheras? Det vill s\\xe4ga att n\\xe5gon f\\xf6rs\\xf6ker kopiera eller h\\xe4rma den stil som utm\\xe4rker ditt konstn\\xe4rskap, inte n\\xf6dv\\xe4ndigtvis de faktiska m\\xe5lningarna eller skulpturerna. Ordet pastisch kommer fr\\xe5n italienskans \\u201dpasticcio\\u201d som betyder pastej eller blandning, i dagligt tal ocks\\xe5 \\u201den salig r\\xf6ra\\u201d eller liknande. Ordet har allts\\xe5 en l\\xe4tt pejorativ, sk\\xe4mtsam klang. Och visst \\xe4r det v\\xe4l ett milt v\\xe5ld pastisch\\xf6ren ut\\xf6var mot konstn\\xe4ren eller f\\xf6rfattaren, \\xe4ven n\\xe4r pastischen \\xe4r som det heter \\u201dk\\xe4rleksfull\\u201d, och allts\\xe5 inte karikerar eller uttryckligen driver med upphovspersonens speciella stil. Alla som n\\xe5gon g\\xe5ng blivit utsatt f\\xf6r h\\xe4rmning, av till exempel sitt s\\xe4tt att g\\xe5, kl\\xe4 sig, skratta, vet att det \\xe4r r\\xe4tt obehagligt. Du k\\xe4nner dig f\\xf6rfaddad, tillblurrad, som om h\\xe4rmaren, p\\xe5 lek dessutom, f\\xf6rs\\xf6kt ta din sj\\xe4l.

Jag antar att det \\xe4r s\\xe5 man k\\xe4nner sig som pastischerad f\\xf6rfattare eller konstn\\xe4r. S\\xe5 om du n\\xf6dv\\xe4ndigtvis m\\xe5ste g\\xf6ra en pastisch, eller p\\xe5 annat s\\xe4tt exploatera en k\\xe4nd f\\xf6rlaga, v\\xe4lj g\\xe4rna en d\\xf6d upphovsperson. Som huvudpersonen i Jorge Luis Borges fiktiva ess\\xe4, \\u201dPierre Menard, f\\xf6rfattare till Don Quijote\\u201d, som i b\\xf6rjan av 1900-talet best\\xe4mmer sig f\\xf6r att skriva Miguel de Cervantes riddarroman fr\\xe5n 1600-talet utan att titta i boken som han l\\xe4ste i tolv\\u2013, tretton\\xe5rs\\xe5ldern och sedan dess inte l\\xe4st om. Allts\\xe5 inte kopiera Cervantes roman, utan sj\\xe4lv skriva den, ord f\\xf6r ord.

F\\xf6rst t\\xe4nker Menard att detta vore m\\xf6jligt genom total identifikation med f\\xf6rfattaren, att allts\\xe5 bli Cervantes, genom att l\\xe4ra sig sextonhundratalsspanska, \\xe5terta den katolska tron, studera i Valladolid och Sevilla, kriga mot morerna, och sedan helt enkelt f\\xf6rs\\xf6ka gl\\xf6mma Europas historia mellan 1602, d\\xe5 Cervantes ska ha p\\xe5b\\xf6rjat sin Don Quijote, och 1918 d\\xe5 Menard p\\xe5b\\xf6rjade sin. Men han avvisar denna metod som alltf\\xf6r enkel. Han ska skriva Don Quijote utan att identifiera sig med Cervantes. Hur det gick? Tja, ganska bra. L\\xe4s sj\\xe4lv.

Vad som f\\xf6renar Borges Pierre Menard med verklighetens h\\xe4rmare, f\\xf6rfalskare och pastisch\\xf6rer, \\xe4r, tror jag, en till milt f\\xf6rakt f\\xf6rkl\\xe4dd avundsjuka, eller om det \\xe4r misantropi. Menard har inte valt att skriva sin Don Quijote f\\xf6r att Cervantes roman skulle vara s\\xe4rskilt bra, utan bara f\\xf6r att bevisa att han kan, f\\xf6r att leverera ett styrkebesked. Naturligtvis p\\xe5 Cervantes bekostnad. Litegrand som de tekniskt briljanta p\\xe5 konstbranschen besvikna f\\xf6rfalskarna av Vermeer, Bracque och Rembrandt. Allts\\xe5 van Meegeren, Beltracchi och Keating, som alla s\\xe4ger, n\\xe4r de till slut avsl\\xf6jats: Det var inte sv\\xe5rt. Det \\xe4r bara att l\\xe4ra sig m\\xe5la. Underf\\xf6rst\\xe5tt: Men det \\xe4r v\\xe4l ni alldeles f\\xf6r obeg\\xe5vade f\\xf6r att klara av.

Lars Hermansson, f\\xf6rfattare och kritiker

Litteratur

Carl-Johan Svensson: \\xc4kta och o\\xe4kta f\\xf6rfalskningar \\u2013 en konstskatt i polishusets k\\xe4llare. Carlssons bokf\\xf6rlag, 2019.