BROADCASTS.com

Bibliotekarien Elisabeth Skog försöker läsa på om klimakteriet och möter en humor som inte vill henne något gott. Efter mensens stärkta ställning, har det äntligen blivit dags för klimakterieaktivism?

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Blodvallningar, sömnstörningar, svettbyar, sköra slemhinnor och humörsvängningar; inte precis de vackraste ord vi känner, eller hur? Det handlar om klimakteriet. Klimakteriet händer i någon form hälften av befolkningen och omfattar en period som sträcker sig från några år innan menstruationen upphör till några år därefter. Äggstockarna har gjort sitt och därmed är det i stort sett slut på både ägglossning och östrogenproduktion. Till en följd av det sistnämnda kan symtom som just vallningar, sömnproblem, med mera uppträda. Min mamma och hennes generationskamrater brukade säga övergångsåldern vilket måste betraktas som en bra benämning. Det handlar ju just om en övergång. Stora synonymordboken från 1984 föreslår De kritiska åren som alternativt uttryck till klimakteriet. Etymologiskt härrör detta från grekiskans klimakterikos (klimaktrikós) som betyder just kritisk tidsperiod. Värt att notera att begreppet äger giltighet även i frukternas värld, ett äpples klimakterium sammanfaller med den tid då den mogna fruktens konsistens och arom utvecklas. Den mogna fruktens konsistens och arom, det låter ju både lovande och oroväckande. en bok, vars utsida för övrigt pryds av en snygg kvinna i 25-åldern som gör livsbejakande gester vid havet, visar sig vara tryfferad med skojiga illustrationer Jag ville läsa böcker om ämnet som jag anade ankomsten av och begav mig till närmaste folkbibliotek och dess fackboksavdelning uppe på andra våningen. Hyllan hette Vg (gynekologi och andrologi) enligt klassifikationssystemet. Jag plockade ihop en trave böcker med populärvetenskaplig framtoning, valde bort sådant som vänder sig till blivande läkare och annat yrkesfolk. Men efter att endast ytligt bekantat mig med böckerna byttes undringar om östrogentabletter, kostens betydelse och ärftliga betingelser ut mot en helt annan frågeställning: Varför är det så viktigt att blanda in humor i facklitteratur om klimakteriet?  Här följer några citat från baksidestexter: Lär sig läsaren en hel del och får många tillfällen till skratt Bidrar med roliga berättelser om livet runt menopausen Drastiska och humoristiska redogörelser om hur det känns att vara i klimakteriet. Och en bok, vars utsida för övrigt pryds av en snygg kvinna i 25-åldern som gör livsbejakande gester vid havet, visar sig vara tryfferad med skojiga illustrationer åtminstone anas en humoristisk avsikt. Dock har åtminstone jag svårt att förstå till exempel det roliga med en karikatyrteckning av en kvinna som av sin man får en tröja med texten: Mrs Wet T- shirt med två bröst ditritade längst ned på tröjan. Andra kategorier i bibliotekets fackbokssamling är till exempel Trädgårdsskötsel och Svensk historia, stormaktstiden. Skojas det lika friskt på dessa avdelningar? Eller om vi håller oss på hyllorna för medicinsk litteratur: Är det sannolikt att hitta en rolig bok om håravfall? Eller en bok med kul teckningar som illustrerar livet med potensproblem? Varför är det så viktigt att blanda in humor när det handlar om klimakteriet? Jag försöker, likt Kay Pollak, att välja glädjen och jag håller mig till dem som skrattar på kafferasterna, men när jag ska läsa informativa texter om klimakteriet vill jag inte i första hand ha roligt. Dessutom är det något försåtligt med denna humor, den vill mig inget gott. Det är unkna, ängsliga skratt, skratt utifrån inte inifrån. Jag blir sur, sedan beklämd, sedan ringer jag mina systrar. Det är naturligtvis ingen slump att nästan varenda fackbok i ämnet lockar med humor. Det enda riktigt roliga i dessa böcker är för övrigt en ofta citerad replik från Gerhard Bonnier till Kerstin Thorvall på tal om hennes bok Tänk om det är klimakteriet. Men Kerstin, måste du välja ett så smalt ämne? Det är rentav så att många skrattar till bara de hör ordet. Testa och peta in det i mening får ni se. Och vad beträffar den outtalade eller uttalade hierarki som vidlåder alla hälsotillstånd med migrän och träningsvärk i toppen så återfinns klimakteriebesvär långt ner i trakterna av fibromyalgi och el-allergi. Två ord lösgör sig från samtal med systrarna. Det ena är skam och det andra är hot och de hänger ihop Under 70-talet omhuldades idén att klimakteriet inte ens fanns. Det var ett påhitt som kunde ignoreras. Fortfarande hittas samma nöjda uttryck i attityden jag har minsann aldrig känt av klimakteriet. Det insinuerar att övergångsbesvär är något man väljer att dra på sig, de riktigt karaktärsfasta hoppar över det. Inom parentes sagt är det samma logik som stipulerar att de som tycker att det är förkastligt att raka benen oftast är de som är naturligt släta och lena och med håret på rätta stället. Alla böcker är också noggranna med att påpeka att många kvinnor aldrig har några som helst problem med klimakteriet. Ett av de fulaste orden nuförtiden måste vara kontrollförlust och det som ska kontrolleras är inte minst kroppen och dess yttringar. Och vad är väl klimakteriet om inte en rad sådana förluster: humörsvängningar, raserade slemhinnor, viktuppgång och kanske det allra värsta: oväntade svettningar. Men ändå: varför skratta? Två ord lösgör sig från samtal med systrarna. Det ena är skam och det andra är hot och de hänger ihop. Först skammen: Blir vi besvärade? Är vi så rädda att bli skrattade åt att vi måste skratta själva först. Är det en internaliserad skam? Handlar det om att kvinnor som inte längre är fertila är löjliga, ointressanta, skrattretande. Att skratta åt någon är en genväg förbi samtalet raka spåret till övertaget. Vi kanske inte är så himla ledsna för att mensen uteblir, över att barnen flyttar hemifrån, eller att vi lagt på oss några kilo. Sedan läser jag en roman istället, Sommaren före mörkret av Doris Lessing från 1973. Här finns seriös och smart gestaltning av övergångsåldern. Det handlar om Kate Brown som en sommar, efter år av familjepusslande med fyra barn, högpresterande make, vård och omsorg, plötsligt tar chansen att både jobba, resa, hyra rum för sig själv och låta den rätta hårfärgen växa fram. En återkommande mardröm är att hon med stor möda kånkar på en skadad säl som hon tror att hon måste rädda. Vad är sjukt och vem ska undsättas är frågor som lösgör sig ur texten. Just Doris Lessing lär ha sagt om klimakteriet Det är mycket behagligt att inte vara i sina körtlars våld. Därför trivs jag med att bli äldre. Klimakteriet kanske också handlar om att inte längre behaga och finns det i så fall något hotfullt över just detta? Vi kanske inte är så himla ledsna för att mensen uteblir, över att barnen flyttar hemifrån, eller att vi lagt på oss några kilo. Vi kanske tycker att det är skönt. Vi kanske tycker att det ska bli intressant att ägna oss åt annat nu. Det är kanske så att ni andra i själva verket är avundsjuka? Klimakteriet. Klimakteriet. Klimakteriet. Ordet måste skrivas och sägas många gånger. Det ska skuras rent från nedsättande flabbhumor och förringande konnotationer. Låt klimakteriet bli det nya röda. Den nya mensen. Mensen som ju gjort en lysande klassresa från skamfyllt tigande och smusslande till något som får finnas, synas och talas om. Mensen hade till och med ett eget år, 2014. Tampongliknande smycken slöjdades och ord som mensaktivism blev ett begrepp. Skrattar bäst som skrattar sist. Nu är det klimakteriets tur. Låt oss låt oss skriva humörsvängande låttexter och dikter på svettig blankvers. Ge de sköra slemhinnorna upprättelse i essäform. Låt blodvallningarna rulla över världen. Elisabeth Skog, bibliotekarie