BROADCASTS.com

b'

Har vi f\\xf6rlorat f\\xf6rm\\xe5gan att uppleva de d\\xe4r storslagna sinnesr\\xf6relserna som det talas om i romantikens diktning? Och vad s\\xf6ker vi efter ist\\xe4llet? Det funderar Dan J\\xf6nsson p\\xe5 i den h\\xe4r ess\\xe4n.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Ni som var med 2010 minns kanske Youtube-fenomenet \\u201dDouble Rainbow\\u201d, en kort filmsnutt d\\xe4r en ung amerikan fullkomligt bryter samman inf\\xf6r anblicken av en\\u2026 ja en dubbel regnb\\xe5ge helt enkelt. Paul Vasquez som han heter, filmar den i drygt tre minuter, f\\xf6rst med andl\\xf6s b\\xe4van, men r\\xe4tt snart under alltmer oregerliga utbrott av estetisk hysteri. Han kvider, skriker, snyftar, gapskrattar, allt p\\xe5 en g\\xe5ng medan kameran sakligt panorerar fram och tillbaka \\xf6ver regnb\\xe5gen d\\xe4r den reser sig \\xf6ver en oansenlig bergknalle. Filmen fick p\\xe5 kort tid mer \\xe4n tjugo miljoner visningar och \\xe4r fortfarande ett av de mest popul\\xe4ra internetklippen genom tiderna.

Man f\\xe5r t\\xe4nka sig att det som Vasquez ville f\\xf6rmedla i sin lilla film var ett m\\xf6te med det som romantikerna p\\xe5 artonhundratalet kallade \\u201ddet sublima\\u201d \\u2013 allts\\xe5 en sk\\xf6nhetsupplevelse s\\xe5 genomgripande att den framst\\xe5r som \\xf6verjordisk, omin\\xf6s, till och med skr\\xe4mmande. \\u201dVad betyder det h\\xe4r?\\u201d \\u2013 \\u201dWhat does this mean?\\u201d \\u2013 var mycket riktigt ocks\\xe5 det enda begripliga han lyckades f\\xe5 ur sig under sina tre minuters v\\xe4rldsber\\xf6mmelse. Men ist\\xe4llet f\\xf6r den stilla andakt som man traditionellt v\\xe4ntar sig av den h\\xe4r sortens upplevelser framstod Vasquez reaktion mest som l\\xf6jev\\xe4ckande. Kanske var det n\\xe5got i kontrasten mellan hans \\xf6versp\\xe4nda utbrott och det sm\\xe5trista panorerandet \\xf6ver den p\\xe5 sk\\xe4rmen r\\xe4tt prosaiska regnb\\xe5gen som gjorde det; kanske var det ocks\\xe5 n\\xe5got i sj\\xe4lva tekniken, det digitala mediet som s\\xe5dant, som fick hans s\\xe4kert uppriktiga h\\xe4nf\\xf6relse att verka b\\xe5de tvivelaktig och skrattretande.

Vad betyder det, i s\\xe5 fall? Skulle vi kanske avf\\xe4rda den klassiska konstens sublima effekter med samma ironiska distans, om de d\\xf6k upp idag? Ta till exempel den ber\\xf6mda, potentiellt l\\xf6jliga scenen i Goethes \\u201dWerther\\u201d, ett av den romantiska litteraturens portalverk, d\\xe4r Lotte faller i vanmakt inf\\xf6r anblicken av ett \\xe5skv\\xe4der. Har vi numera tappat f\\xf6rm\\xe5gan att se den sortens h\\xf6gsp\\xe4nda sk\\xf6nhetsrus som trov\\xe4rdiga? Ja; enligt den amerikanska kulturteoretikern Sianne Ngai har den moderna, och s\\xe4rskilt postmoderna kapitalismen utvecklat en kultur s\\xe5 genompyrd av en kommersiell estetik att de d\\xe4r absoluta idealen har tr\\xe4ngts undan. G\\xe5rdagens stora, moraliskt uppfordrande estetiska kategorier har f\\xe5tt ers\\xe4ttas av mindre. Allts\\xe5: d\\xe4r v\\xe5ra romantiska f\\xf6rf\\xe4der str\\xe4vade mot det sk\\xf6na, det r\\xe4tta och det sanna \\u2013 som Tegn\\xe9r skaldade i \\u201dDet eviga\\u201d \\u2013 f\\xe5r deras senkapitalistiska \\xe4ttel\\xe4ggar n\\xf6ja sig med att s\\xf6ka det gulliga, det knasiga och det intressanta.

I sin bok \\u201dOur Aesthetic Categories\\u201d fr\\xe5n 2012 g\\xf6r Ngai en grundlig genomlysning av detta relativt nya, estetiska begreppskomplex. Den historiska bakgrunden ser hon i den gradvisa utfasning av det sakrala, eller heliga, som p\\xe5g\\xe5tt de senaste par hundra \\xe5ren i den v\\xe4sterl\\xe4ndska kulturen. N\\xe4r estetiken som disciplin uppstod i slutet av 1700-talet var det som ett svar p\\xe5 upplysningens brott med de religi\\xf6sa dogmerna. Estetiken \\u2013 och s\\xe4rskilt en kategori som just \\u201ddet sublima\\u201d \\u2013 blev helt enkelt den kulturella beh\\xe5llare d\\xe4r sakrala f\\xf6rest\\xe4llningar kunde leva vidare. Under 1800-talet rullade s\\xe5 den moderna kapitalismen ut sin varuestetik \\xf6ver v\\xe4rlden, och sakta men s\\xe4kert har den tr\\xe4ngt in i snart sagt varje skrymsle av v\\xe5r vardag. Estetik och design genomsyrar numera allt fr\\xe5n jeans till gener \\u2013 \\u201dfrom jeans to genes\\u201d, som konsthistorikern Hal Foster har formulerat det. I denna hyperdesignade, estetiserade v\\xe4rld tr\\xe4ngs det sakrala oundvikligen ut i marginalen, f\\xf6rklarar Ngai.

Och med det upph\\xf6r ocks\\xe5 ett absolut begrepp som sk\\xf6nhet att verka meningsfullt. Den kapitalistiska varuformens mindre anspr\\xe5ksfulla, mer hanterliga motsvarighet blir ist\\xe4llet gulligheten. Ngai sp\\xe5rar den mer \\xe4n hundra \\xe5r tillbaka, i s\\xe5dant som jugendkonstens ornamentgl\\xe4dje men framf\\xf6r allt i den modernistiska poesins nyv\\xe4ckta intresse f\\xf6r intima detaljer och vardagsf\\xf6reteelser. I gulligheten blir konsumtionsvaran m\\xe4nsklig, men ocks\\xe5 \\xf6mkansv\\xe4rd; den v\\xe4cker s\\xe5 att s\\xe4ga inte bara v\\xe5rt habeg\\xe4r utan v\\xe5r beskyddarinstinkt, v\\xe4djar till oss som ett v\\xe4rnl\\xf6st barn om att bli omh\\xe4ndertagen. Samtidigt, skriver Ngai: just i svaghet ryms ocks\\xe5 en vilande aggressivitet som i f\\xf6rl\\xe4ngningen f\\xf6der fantasier om ett m\\xf6jligt, hotande uppror fr\\xe5n gullighetens sida. N\\xe5got som kommer till uttryck i popul\\xe4rkulturens alla myter om besatta, ondskefulla barn och djur.

I en sorts motsats till det gulliga st\\xe5r det knasiga, som g\\xf6r missanpassningen och normbrottet till konst. Till skillnad fr\\xe5n gulligheten skapar knasigheten inte n\\xe4rhet utan distans till sitt objekt. D\\xe4r gulligheten handlar om konsumtion handlar knasigheten, enligt Ngai, ist\\xe4llet om arbete \\u2013 n\\xe4rmare best\\xe4mt om de f\\xf6r\\xe4ndringar i yrkesidentiteten som har satt sin pr\\xe4gel p\\xe5 v\\xe4stv\\xe4rlden under efterkrigstiden. I allt fr\\xe5n kn\\xe4ppa sitcoms till performancekonst ventilerar samtidskulturen de l\\xe4tt \\xe5ngestladdade kraven p\\xe5 den moderne l\\xf6ntagaren att n\\xe4r som helst vara beredd att if\\xf6ra sig vilken roll som helst \\u2013 och d\\xe5 i v\\xe4rsta fall avsl\\xf6jas som en inkompetent amat\\xf6r. I knasigheten f\\xe5r v\\xe5r tids os\\xe4kra, flytande identiteter ett uttryck som svarar precis mot v\\xe5rt behov att k\\xe4nna lite avst\\xe5nd till de prek\\xe4ra kraven, d\\xe5 och d\\xe5 l\\xe4tta p\\xe5 det sociala trycket i ett befriat skratt.

Som en tredje, balanserande och sammanbindande pol i detta estetiska kraftf\\xe4lt hittar vi allts\\xe5 det intressanta. Det intressanta uppm\\xe4rksammades visserligen som kategori redan under romantiken, men det var f\\xf6rst med moderniteten den fick verklig betydelse, skriver Ngai, eftersom den handlar om att se och v\\xe4rdera skillnader, en basf\\xe4rdighet i det moderna konsumtionssamh\\xe4llet. Id\\xe9n om det intressanta f\\xe4rgar hela v\\xe5r kultur men drivs till sin spets i den postmoderna konceptkonsten, som med f\\xf6rebild i Marcel Duchamps ber\\xf6mda pissoar \\xe4r en genre som helt g\\xe5r ut p\\xe5 att v\\xe4lja ur verklighetens fl\\xf6den av f\\xf6rem\\xe5l och f\\xf6reteelser. Konstn\\xe4ren blir h\\xe4r, som konst- och medieteoretikern Boris Groys har kallat det, en sorts \\u201dmodellkonsument\\u201d som med sina installationer b\\xe5de idealiserar och l\\xe4gger en svalkande distans till konsumtionskretsloppets eviga cirkulation av varor och mediefenomen.

L\\xe5ter det h\\xe4r som en v\\xe4l futtig bild av v\\xe5r samtida kultur? Kanske det \\u2013 sj\\xe4lv undrar jag till sist om inte Sianne Ngais estetiska triad borde ut\\xf6kas med \\xe4nnu en kategori: det \\xe4kta. Ju mer jag f\\xf6rdjupar mig i hennes utan tvivel fascinerande analys, desto mer f\\xe5r jag k\\xe4nslan att den n\\xe5gonstans kretsar kring ett existentiellt tomrum \\u2013 som jag tror f\\xe5r sitt starkaste uttryck i v\\xe5r tids kulturella verklighetskomplex. Konsten \\xe4r numera, tycks det mig, inte sig sj\\xe4lv nog; dess gestaltningar inte riktigt trov\\xe4rdiga om de inte i n\\xe5gon mening, som det heter, baseras p\\xe5 en sann historia. Ur allt fr\\xe5n reality-tv till gangsterrap, fr\\xe5n dramadokument\\xe4rer till autofiktiva romaner str\\xe5lar detta l\\xf6fte om autenticitet, ett m\\xf6jligen illusoriskt hopp om n\\xe5gon sorts fast mark under f\\xf6tterna som v\\xe4l, om den nu finns, i sina anspr\\xe5k inte skiljer sig s\\xe5 mycket fr\\xe5n de d\\xe4r absoluta v\\xe4rdena Tegn\\xe9r skaldade om i \\u201dDet eviga\\u201d.

Dan J\\xf6nsson, f\\xf6rfattare och ess\\xe4ist