BROADCASTS.com

1945 utpekade filosofen Karl Popper tre bovar bakom hotet mot det öppna samhället: Platon, Hegel och Marx. Även om fienderna idag ser annorlunda ut bör vi lyssna på Popper, säger Göran Rosenberg.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Karl Poppers "Det öppna samhället och dess fiender" är en stridsskrift, inte tu tal om den saken, även om tegelstensformatet och den aldrig sinande mängden filosofiska djupdykningar kan ge intryck av något annat. Stridsskrifter brukar i regel vara kortare och gå mera rakt på sak. Men en stridsskrift där 125 av de 700 sidorna består av finstilta fotnoter, många av dem små miniessäer i sig själva, är naturligtvis inte vilken stridsskrift som helst, utan i ordets alla bemärkelser en av 1900-talets tyngsta. Låt heller inte fotnoterna och lärdomen avskräcka, det är också en av de mest passionerade och stridbara, med ett språk som spänner från det strikt vetenskapliga till det djupt personliga. Mera rakt på sak än bokens titel går det dessutom knappast att vara.  det totalitära Sovjetunionen [...] var ett samhälle som tycktes ha kommit för att stanna. Det öppna samhällets tre utpekade fiender, Platon, Hegel och Marx, kan för en nutida läsare tyckas en smula abstrakta eller rentav irrelevanta som fiender betraktat, men när boken publicerades 1945, och det öppna samhället med nöd och näppe just hade överlevt fascismen och nazismen, och fortfarande hotades av sovjetkommunismen, var frågan om de totalitära idéernas och de totalitära samhällenas filosofiska rötter allt annat än abstrakt och irrelevant. Och det var ingenting mindre än svaret på den frågan som Popper ansåg sig ha funnit i idéarvet från de tre filosoferna. Vad de alla tre måste ställas till svars för, menade Popper, var den för det öppna samhället fatala idén att historien styrs av obevekliga lagar och att den som känner historiens lagar bär på nyckeln till framtiden. Hos Platon var det nyckeln till en svunnen idealstat (i mångt och mycket påminnande om det asketiska Sparta). Hos Hegel var det nyckeln till en framtida idealvärld (i mångt och mycket påminnande om det protestantiska Preussen). Hos Marx var det nyckeln till det klasslösa samhället. Hos Marx var kopplingen mellan idéerna och ett faktiskt existerande samhälle dessutom alldeles tydlig, eftersom Marx öppet åberopades som den filosofiska grundvalen för den vetenskapliga socialismen, som i sin tur åberopades som den ideologiska grundvalen för det totalitära Sovjetunionen, som när boken publicerades 1945 var ett samhälle som tycktes ha kommit för att stanna. Det sovjetiska kommunistpartiet gjorde inte bara anspråk på att känna historiens lagar utan också på att känna den historiskt lagbundna vägen till det klasslösa samhället, vilket när det omsattes i totalitär politisk makt banade vägen för ett av historiens mest individundertryckande och individkontrollerande samhällen. Man kan möjligen fråga sig varför Popper valde att tala i termer av det öppna samhället och det slutna, och inte i termer av demokrati och diktatur. Men vad Popper främst ville synliggöra var skiljelinjen mellan ett öppet samhälle byggt på tillit till individens förmåga att tänka förnuftigt och handla ansvarigt, och ett slutet samhälle byggt på kollektiv tro och lydnad. För Popper var framväxten av fascismen och kommunismen ett tecken på att den moderna människan fortfarande kunde överskrida den skiljelinjen i båda riktningarna. Vi kan återgå till att bli djur, skriver han, men om vi vill förbli människor finns bara en väg att gå, vägen in i det öppna samhället, vägen in i det okända, osäkra och otrygga. Det är kort sagt inte tron på ett av historien förutbestämt öde som idag tycks få människor att kasta förnuft och ansvar överbord, utan snarare den pyrande misstron mot allt och alla Den gemensamma filosofiska boven i dramat, såsom Popper såg det, och den idé som på djupet förenade det öppna samhällets fiender, från Platon till Marx, var historicismen. Historicism har kommit att betyda olika saker i olika sammanhang, men för Popper kokade det ner till föreställningen att obevekliga lagar styr historiens gång och att den som känner lagarna kan förutbestämma framtiden. Historicistiska idéer på exempelvis samhällsvetenskapens område, hävdade Popper, hade fött ohållbara förväntningar på experters och politikers förmåga att planera och styra framtiden och legitimerat vad Popper kallade ett utopiskt samhällsbyggande, utopian social engineering, dvs samhällsreformer som var så långtgående och så omvälvande att eventuella misslyckanden inte gick att göra ogjorda. Mot det ställde han något som han kallade piecemeal social engineering, de små stegens samhällsbyggande, dvs reformer baserade på en kunskapsmässig försiktighet om framtiden som tillät att misstag kunde rättas till allteftersom.   Men historicismen var inte bara en källa till ohållbar vetenskap och övermodig samhällsplanering utan ytterst också källan till ett omänskligt samhälle. Eftersom historicismen lovade en visshet som inte var möjlig att få och en framtid som ingen kunde veta något om, så kunde den just därför, i tider av ovisshet och osäkerhet, fresta människan att ge upp sin förmåga till förnuft och ansvar för underkastelse och ödestro, och därmed ge upp den förmåga som skilde henne från andra djur. Jag läste Karl Popper för första gången i början av 1980-talet, i en tid då det fortfarande kunde skrivas böcker om den nya människa som de totalitära samhällena hade frambringat, en kuvad, osjälvständig, avindividualiserad homo sovieticus, och det fortfarande var svårt att föreställa sig Sovjetunionens sönderfall och kollapsen för den ideologi som sovjetsystemet bekände sig till och som vilade på lögnen om det planeringsbara paradiset på jorden.  Det öppna samhällets idag kanske viktigaste fiende är därmed kanske en annan -ism: nihilismen Därmed uppstår frågan hur relevant boken känns idag, när 1900-talets totalitära samhällen är borta och deras ideologier är diskrediterade och varken Hegel eller Marx är några husgudar någonstans, än mindre Platon. Den rasande uppgörelsen med dessa historicismens tre utpekade profeter ekar onekligen en smula tomt mot en samtid där det som snarast tycks hota människans frihet till förnuft och ansvar är de tusen och åter tusen falska profeter som i allsköns digitala förklädnader tränger in i våra liv och angriper vår förmåga att skilja mellan äkta och falskt och bereder marken för den historiska glömskans och den skamlösa lögnens och det blinda hatets opinioner och rörelser.  Det är kort sagt inte tron på ett av historien förutbestämt öde som idag tycks få människor att kasta förnuft och ansvar överbord, utan snarare den pyrande misstron mot allt och alla, och i förlängningen, tron på vadsomhelst och vemsomhelst. Det öppna samhällets idag kanske viktigaste fiende är därmed kanske en annan -ism: nihilismen förnekelsen av alla värden och tron på ingenting. Nihilismens historiska roll som vägröjare för auktoritära och totalitära ledare, liksom för dagens våldsradikala religiösa och nationalistiska rörelser och sekter, går knappast att överskatta. Vad som likväl gör Poppers uppgörelse med historicismen lika brännande aktuell idag som igår är att den med kraft påminner oss om att varje föreställning om att människans liv och öde styrs av lagar eller krafter som hon inte kan påverka, om de så är historiska, religiösa, biologiska, teknologiska eller ekonomiska, kan användas och har använts för att skapa den känsla av individuell maktlöshet och existentiell utsatthet som är den passiva underkastelsens och den blinda auktoritetstrons grogrund. Idag som igår. Göran Rosenberg, författare   Litteratur Karl Popper: Det öppna samhället och dess fiender. Översättning: Andrew Casson och Bo Ekström. Bokförlaget h:ström, 2017.