BROADCASTS.com

b'

Ovidius diktning tycks ha n\\xe4rmast evigt liv, men drev honom sj\\xe4lv i evig exil. Kristoffer Leandoer reflekterar \\xf6ver "Metamorfosers" st\\xe4ndigt nya skepnader i ljuset av ny forskning.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Kan vi f\\xf6rvandlas? I Ovidius diktverk Metamorfoser sker det hela tiden. P\\xe5 femton s\\xe5nger hinner han ber\\xe4tta tv\\xe5hundrafemtio f\\xf6rvandlingssagor och dessutom sammanfatta trojanska kriget och romarrikets historia. Kvinnor f\\xf6rvandlas till floder och k\\xe4llor, deras armar blir till tr\\xe4dgrenar, p\\xe5 ryggen v\\xe4xer det ut vingar. Stj\\xe4rnbilder, blommor, vilda djur och tama, kr\\xe4ldjur och f\\xe5glar, klippor, havsskum och vattendrag \\u2013 det finns ingen gr\\xe4ns f\\xf6r gudarnas makt, ett ord fr\\xe5n dem och m\\xe4nniskor f\\xf6rlorar b\\xe5de form och talf\\xf6rm\\xe5ga. Oftast sker det som straff, f\\xf6r att man trotsat gudarnas vilja, men ibland \\xe4r det en sorts skyddad identitet, en r\\xe4ddning undan \\xf6vergrepp. N\\xe5gon g\\xe5ng sker rentav f\\xf6rvandlingen som bel\\xf6ning f\\xf6r l\\xe5ng och trogen k\\xe4rlek, som n\\xe4r det \\xe4kta paret Filemon och Baukis p\\xe5 \\xe5lderns h\\xf6st f\\xe5r st\\xe5 tr\\xe4d intill varandra \\u2013 han en ek, hon en lind \\u2013 eller Kadmos och Harmonia f\\xf6rvandlas till ormar, och fridsamt sammanslingrade kan dra sig tillbaka och se fram mot en lugn \\xe5lderdom i Illyriens land.

De n\\xf6jda h\\xf6r till undantagen, l\\xe5ngt vanligare \\xe4r Ios reaktion inf\\xf6r sin f\\xf6rvandling till kviga: hon \\u201dflyr fr\\xe5n sig sj\\xe4lv i f\\xf6rf\\xe4ran\\u201d.

Ovidius betonar reaktionen snarare \\xe4n f\\xf6rloppet. Han \\xe4r intresserad av den subjektiva upplevelsen, hur det k\\xe4nns att f\\xf6rvandlas. Det han vinnl\\xe4gger sig om \\xe4r att l\\xe5ta sina gestalter f\\xe5 ge ord \\xe5t sj\\xe4lva f\\xf6rlusten \\u2013 f\\xf6rlusten av m\\xe4nsklighet, f\\xf6rlusten av en \\xe4lskad, f\\xf6rlusten av hemort, av familj. \\xc5tskilliga av dessa f\\xf6rluster kommer han snart att f\\xe5 uppleva i sitt eget liv, men det vet han inte \\xe4n.

\\xc4n s\\xe5 l\\xe4nge \\xe4r f\\xf6rvandlingen en lek. Men vad inneb\\xe4r den? Kan man byta sitt v\\xe4sen, eller \\xe4r det bara den yttre formen som f\\xe5s att b\\xe4ttre spegla ens inre? Ja, p\\xe5fallande ofta blir den v\\xe5ldsamme en varg, den fogliga ett vattendrag. Men vad som f\\xf6rvandlas \\xe4r inte det centrala f\\xf6r Ovidius, utan att det sker; att tillvaron f\\xf6rblir instabil och stadd i st\\xe4ndig r\\xf6relse.

Shakespeare, som s\\xe4tter stabilitet h\\xf6gst av allt, v\\xe4rjer sig mot tanken p\\xe5 f\\xf6rvandling. N\\xe4r han l\\xe5ter hantverkarna i En midsommarnattsdr\\xf6m g\\xf6ra teater av Metamorfosers ber\\xe4ttelse om Pyramus och Thisbe \\xe4r det f\\xf6r att f\\xe5 gyckla med den: sitt v\\xe4sen kan man aldrig d\\xf6lja hos Shakespeare, p\\xe5 sin h\\xf6jd f\\xf6rkl\\xe4 det en stund. Med eller utan \\xf6ron \\xe4r Botten en \\xe5sna som det \\xe4r f\\xf6rnedrande f\\xf6r en drottning att f\\xf6r\\xe4lska sig i. Vi \\xe4r minsann inga gudar.

Idag ger den tekniska utvecklingen oss illusionen att vi med silikon och skalpell kan bli v\\xe5ra egna gudar, f\\xe5 v\\xe5r yttre form att sammanfalla med den f\\xf6rest\\xe4llning vi har om oss sj\\xe4lva, eller \\xe5tminstone den f\\xf6rest\\xe4llning vi vill inge andra. Tidigare var det psykoanalysen, nu \\xe4r det i st\\xe4llet plastikkirurgi, genetisk ingenj\\xf6rskonst och hormonbehandlingar som ger Metamorfoser en plats p\\xe5 l\\xe4slistan i en modern v\\xe4rld d\\xe4r \\xe4ven den egna spegelbilden \\xe4r st\\xe4lld inf\\xf6r det st\\xe4ndiga kravet att leverera eller uppdateras. Det p\\xe5pekar Alessandro Barchiesi i antologin Metamorphic Readings, d\\xe4r redakt\\xf6rerna Alison Sharrock, Daniel M\\xf6ller och Mats Malm samlat ett urval av dagens ledande Ovidiusforskning.

Man tycker att vi borde veta allt som \\xe4r v\\xe4rt att veta om ett verk som l\\xe5g f\\xe4rdigt \\xe5r 8 efter Kristus. Men det g\\xe5r att hitta nya dimensioner \\xe4ven i en dikt som v\\xe4tts av studenters svett och t\\xe5rar i \\xe5tminstone \\xe5ttahundra \\xe5r, sen medeltiden uppt\\xe4ckte den p\\xe5 nytt. Det g\\xe5r till och med att diskutera vad som h\\xf6r till sj\\xe4lva texten, och vad som lagts till efter\\xe5t: det \\xe4r en m\\xf6jlighet Ovidius \\xf6ppnat f\\xf6r sj\\xe4lv. I exilen vid Svarta havet, i romarrikets absoluta utkanter, dit han f\\xf6rvisats av kejsar Augustus samma \\xe5r, f\\xf6rs\\xf6ker Ovidius n\\xe4mligen h\\xe5lla alla v\\xe4gar fria. Han vill s\\xe5 g\\xe4rna tillbaka till Rom, han \\xe4r redo att avsv\\xe4ra sig allt, \\xe4ven den dikt som skulle blivit hans biljett till od\\xf6dligheten. I sina klagos\\xe5nger fr\\xe5n exilen h\\xe4vdar han nu att Metamorfoser \\xe4r oavslutad, vilket g\\xf6r honom fri att beveka kejsaren och ta tillbaka vartenda ord: \\u201ddikterna speglar / b\\xe4ttre mitt jag\\u201d, s\\xe4ger han, \\u201dl\\xe4s dem, vad deras v\\xe4rde \\xe4n \\xe4r / \\u2013 jag menar verket som handlar om hur m\\xe4nskor f\\xf6rvandlas / och som jag ej hann f\\xe5 klart innan jag gick i exil.\\u201d

I Metamorphic Readings visar Mathias Hanses \\u2013 med hj\\xe4lp av en hundratjugo \\xe5r gammal filologisk studie fr\\xe5n \\xd6sterrike \\u2013 hur Ovidius med hj\\xe4lp av radernas begynnelse- och slutbokst\\xe4ver lagt in det dolda budskapet \\u201djag \\xe4r en gud\\u201d i sin dikt.

Bara gudar har makten att f\\xf6rvandla, och den makten demonstrerar Ovidius g\\xe5ng p\\xe5 g\\xe5ng i sin dikt. Men att framst\\xe4lla sig som Jupiters like \\xe4r en sak \\u2013 g\\xf6ra sig till kejsarens like en helt annan, och betydligt farligare. Metamorfoser bidrar till kejsar Augustus sj\\xe4lvmytologiska bygge, men undergr\\xe4ver det p\\xe5 samma g\\xe5ng diskret: att lyftas till den himmelska sf\\xe4ren var knappast lika mycket v\\xe4rt om man m\\xe5ste dela gudarnas hiss med en simpel versmakare. I klagos\\xe5ngen fr\\xe5n exilen talar Ovidius om \\u201ddikten och misstaget\\u201d, carmen et error, som f\\xe5tt honom f\\xf6rvisad. Det brukar antas att han syftar p\\xe5 Konsten att \\xe4lska, men jag undrar om det inte snarare var en metamorfos f\\xf6r mycket; metamorfosen av sig sj\\xe4lv till gud och d\\xe4rmed till kejsarens like.

Kan man allts\\xe5 f\\xf6rvandlas? Den frysande skalden vid Svarta havet, beredd till vilka eftergifter som helst f\\xf6r att f\\xe5 komma in i v\\xe4rmen igen, \\xe4r nog \\xf6vertygad om det. Han tycks som en helt annan person \\xe4n den jublande sj\\xe4lvs\\xe4kre poet som nyss satte punkt f\\xf6r Metamorfoser med f\\xf6ljande ord: \\u201dDet som \\xe4r \\xe4dlast hos mig skall lyftas h\\xf6gt \\xf6ver stj\\xe4rnor, / od\\xf6dligt blir mitt namn och utpl\\xe5nas inte av gl\\xf6mskan. / \\xd6verallt i en v\\xe4rld som styrs av Rom skall jag l\\xe4sas, / och om de ting som f\\xf6rutsp\\xe5s av poeter besannas / kommer, av ryktet buren, min dikt att leva f\\xf6r evigt.\\u201d Och det \\xe4r m\\xf6jligt att hans dikt f\\xf6r egen del har vad vi brukar kalla evigt liv, men sin upphovsman gav den snarare evig exil. Han kastar verket p\\xe5 brasan, men inte f\\xe5r han komma hem f\\xf6r det.

Mathias Hanses menar att Ovidius och Augustus namn f\\xf6r evigt \\xe4r knutna vid varandra i en h\\xe4rva av skuld, f\\xf6rvisning och f\\xf6rgudning. Om Augustus g\\xe5r till efterv\\xe4rlden, blir det som fursten som f\\xf6rvisade Ovidius, menar Hanses. Det \\xe4r vackert med en s\\xe5n tro p\\xe5 sk\\xf6nlitteraturens kraft, men jag undrar om det \\xe4nd\\xe5 inte i f\\xf6rsta hand \\xe4r en annan, n\\xe5got senare text som kommer att f\\xf6rs\\xe4kra att Augustus namn aldrig suddas ut ur minnet. En text som \\xe4r \\xe4nnu k\\xe4ndare, \\xe4nnu mer l\\xe4st och begrundad \\xe4n Metamorfoser. En text som ocks\\xe5 g\\xf6r kejsaren till en bifigur i det egentliga h\\xe4ndelsef\\xf6rloppet. Jag t\\xe4nker givetvis p\\xe5 julevangeliet: \\u201dVid den tiden utf\\xe4rdade kejsar Augustus en f\\xf6rordning om att hela v\\xe4rlden skulle skattskrivas.\\u201d

Detta \\xe4r allts\\xe5 vad som \\xe5terst\\xe5r av v\\xe4rldens stora och m\\xe4ktiga n\\xe4r tiden f\\xe5tt utf\\xf6ra sitt arbete: ett pekfinger. Ett pekfinger som skickar poeter till exil vid Svarta havet, som skickar timmerm\\xe4n till skattskrivning i Betlehem.

Det \\xe4r ocks\\xe5 en form av f\\xf6rvandling.

Och det enda som \\xe4r s\\xe4kert om f\\xf6rvandling \\xe4r att den aldrig blir riktigt klar. \\u201dAllting \\xe4ndras, men inget f\\xf6rg\\xe5r\\u201d, s\\xe4ger Ovidius. Det g\\xe4ller inte minst hans egna Metamorfoser. Litteraturen \\xe4r outt\\xf6mlig. Just dess f\\xf6rm\\xe5ga att f\\xf6rvandlas g\\xf6r att den finns kvar. \\xc4nnu efter tv\\xe5tusen \\xe5r tycks dikten rymma lika m\\xe5nga s\\xe4tt att l\\xe4sa som ett schackbr\\xe4de rymmer spelm\\xf6jligheter. Som om Borges o\\xe4ndliga Babelsbibliotek rymdes i en enda bok. Nog \\xe4r det tillr\\xe4ckligt sk\\xe4l f\\xf6r viss optimism.

Kristoffer Leandoer, f\\xf6rfattare och skribent

 F\\xf6rsta s\\xe4ndning 29-9-2020

Litteratur

Alison Sharrock, Daniel M\\xf6ller, och Mats Malm (red). Metamorphic Readings: Transformation, Language, and Gender in the Interpretation of Ovid\'s Metamorphoses. Oxford university press, 2020.

Publius Ovidius Naso: Metamorfoser. \\xd6vers\\xe4ttning Ingvar Bj\\xf6rkeson. Natur & kultur, 2015.