BROADCASTS.com

Den italienska filosofen Giorgio Agamben har skrivit en mycket annorlunda självbiografi där hans vänner står i fokus. Lars Hermansson funderar på vad är för sorts självframställan.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Skrivbordet i arbetsrummet på vicolo del Giglio i Rom består av en skiva lagd över två bockar. Mitt på bordet inskjuten mot väggen står en liten låda av trä som fungerar som dokumentsamlare. Bredvid den en burk med pennor, och till höger ett tiotal anteckningsböcker i olika färger, röda, svarta, gröna. I sin självbiografi, Autoritratto nello studio, Självporträtt i ateljén, eller arbetsrummet, det är samma ord på italienska, utgår Agamben från foton av olika arbetsrum han haft under sin karriär, för att ge ett porträtt av, inte så mycket sig själv, som sin verksamhet, genom att berätta om de minnen några av de ting som syns på fotona väcker hos honom. Metoden påminner lite grand om skvallerpressens hemma-hos-reportage som ju ofta porträtterar människor via deras soffor, designlampor och kök. Men de ting Agamben väljer att tala om foton, vykort, målningar, böcker pekar ofta bort från honom själv, mot de vänner och kulturella kontexter som formade honom som tänkare, i förlängningen alltså den epok i europeisk kulturhistoria hans vänner i många fall var med och skapade: Heidegger, Calvino, Morante och många, många fler ägnas älskvärda miniporträtt. Det första föremål Agamben berättar om i boken är ett inbjudningskort till en födelsedagsmiddag för den franske filosofen Jean Beaufret. Inbjudningskortet står längst fram i den där dokumentsamlaren, det är daterat den 22 maj 1977, och bär på ett citat av den franske filosofen Simone Weil som lyder så här i Gunnel Vallquists översättning: En människa som har något nytt att säga ty för gamla slagord behövs ingen uppmärksamhet kan till en början göra sig hörd endast av dem som älskar henne. Att detta inbjudningskort är det första föremål som omtalas i boken är ingen slump. Det är om Simone Weils tänkande Agamben skriver sin avhandling i rättsfilosofi i mitten av 1960-talet. Släktskapet mellan Weils religiöst mystiska begrepp Avskapelse som förekommer i bland annat Tyngden och nåden, och Agambens biopolitiska begrepp Det nakna livet, centralt i hans kanske mest kända verk Homo Sacer, blir tydligt i det avsnitt där Agamben talar om vänskapen med den spanske poeten José Bergamin, via sitt eget i Paris inköpta, men av Bergamin fullklottrade, exemplar av Weils brev och sista anteckningar från London. Det är vackert hur Agamben visar att Bergamin genom sin person fick honom att förstå de djupare implikationerna av hennes filosofi. Och minst lika vacker är den kärlek som strålar från de två fotografier där en åldrad Bergamin och en stjärnögd, ung Agamben viskar saker i varandras öron. Men inbjudningskortet är också väl valt för att citatet av Weil sätter ord på den atmosfär som tycks ha omgivit Agamben under hans karriär, i alla fall så som han väljer att framställa den, och som också genomsyrar denna bok en genuint generös atmosfär där vännen alltid kommer i första rummet. Det här är en bok som lika gärna skulle kunna ha haft titeln Vänporträtt, eller Självporträtt med vänner. Om och om igen visar Agamben hur det är vännerna som har lett honom fram till det han har tänkt och skrivit. Att det omvända också skulle kunna ha varit fallet är inget som tycks föresväva honom. Hans ödmjukhet känns helt uppriktig. Och liksom lycklig. Men också som en integrerad del av hans tänkande. Med Simone Weil menar Agamben att bara människor som förlorat all social prestige kan säga sanningen, alla andra ljuger. Därför, skriver han, försöker vi, när vi skriver, göra oss anonyma, okända till och med för oss själva. Det där vi:et är en smula gåtfullt. Men jag tänker att det syftar på vännerna, alla de som nämns i boken, inklusive, förstås, författaren själv. I "När vi talar om oss själva", nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén, urskiljer litteraturvetaren Carin Franzén två huvudstråk i självframställningens konst: den antika traditionen med kyrkofadern Augustinus Bekännelser från tidigt 400-tal som mest känt exempel, handlar ytterst om att framställa sig som förebildlig, ett dygdemönster. Och det sysslar nog fortfarande mången självframställare med, även om dygdemönstren idag ser annorlunda ut. För från och med upplysningsfilosofen Jean Jacques Rousseaus Bekännelser som kom ut 1782, fyra år efter författarens död, tillkom en komponent i självbildsproduktionen, som få idag vill vara utan, nämligen den unika individualiteten, eller om man så vill: konsten att framstå som förebildlig genom att vara speciell, och att vara speciell genom att vara helt och hållet sig själv. Den kan tyckas som om Agamben försöker undvika bägge dessa självframställningsknep genom att tala om sitt arbetsrum och sina vänner snarare än sig själv. Men kanske inte ändå.  När jag under läsningen inser att denna självbiografi handlar mer om upphovsmannens vänner än om honom själv, kommer jag på att jag i bokhyllan har ett litet häfte av Agamben, antagligen en föreläsning från början, nitton sidor bara, som heter just Vännen, eller L´amico på italienska. Jag plockar fram och läser. Vännen är därför ett annat själv, ett hetero autos. Alltså på latin Alter ego. Och vidare: Vänskapen är det delande, som föregår varje uppdelning, eftersom det den ska fördela är livet självt, själva faktumet att existera. Och det är denna fördelning utan objekt, detta ursprungliga sam-kännande, som utgör politiken. Slut citat. Vänskap som politikens förutsättning. Låter det utopiskt? Kanske en smula. Låter det som Agamben? Njae, inte riktigt. Agamben har ju i flera av sina böcker pekat ut politiken som ett fält i permanent kris, och staten i de moderna västerländska demokratierna som en institution mer intresserad av att skydda sig själv än sina medborgare. Men av politik ser man inte mycket i den här självframställningen, inte heller av det som brukar kallas privatliv. Det är en mycket diskret bok, kärleken till vännerna är påtaglig, men aldrig påträngande, detaljerad. Vi får aldrig höra om några komplikationer, svek eller svinhugg. Agamben skriver att han alltid föredragit komedin framför tragedin. För att den är rörligare, lättare, friare. Och därför mer moraliskt uppfodrande. Huvudpersonen är inte bunden av sitt öde som i tragedin, utan kan välja. Och i den här självframställningen är det kanske så att Agamben har valt den antika traditionen, där huvudpersonen framställer sig som dygdemönster, snarare än unik individ. Och att dygden framför andra i så fall heter vänskap. Och beroende. Agamben skriver: En sak vill jag ändå ska framgå med all tydlighet: att jag är en epigon i ordets bokstavliga bemärkelse, en varelse som förnyar sig bara med hjälp av andra människor, och som aldrig förnekar detta beroende, som lever i en pågående och lycklig stegvis utveckling. Lars Hermansson, författare och kritiker