BROADCASTS.com

b'

"M\\xe4nniskans uttr\\xe4de ur hennes sj\\xe4lvf\\xf6rv\\xe5llade omyndighet" s\\xe5 lyder Kants klassiska definition av Upplysningen. Men hur tr\\xe4der man ut ur sin omyndighet? Torbj\\xf6rn Elensky finner en metod i upplysningsmannen Diderots delvis frustrerande romaner.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

F\\xf6r n\\xe5gra \\xe5r sedan hade jag f\\xf6rm\\xe5nen att f\\xe5 bes\\xf6ka det bevarade 1700-talsbiblioteket p\\xe5 Adelsn\\xe4s slott i \\xd6sterg\\xf6tland. En vacker och fascinerande samling, d\\xe4r inte minst de m\\xe5nga franskspr\\xe5kiga utg\\xe5vorna av seklets engelska bestsellerromaner \\xe4r en roande p\\xe5minnelse om att engelska inte alltid varit ett v\\xe4rldsspr\\xe5k.

Men mest fascinerande fann jag ett antal \\xe5rg\\xe5ngar av den franska tidningen Le moniteur universel, som grundades revolutions\\xe5ret 1789, stadigt inbundna i l\\xe4derband. H\\xe4r satt allts\\xe5 en baron p\\xe5 \\xd6stg\\xf6tasl\\xe4tten och fick hem tidningen fr\\xe5n Paris med allt det senaste, revolution\\xe4ra bulletiner, politiska tal och v\\xe4rldsnyheter.

Men det som fascinerade mig mest var de sista spalterna p\\xe5 sista sidan, fr\\xe5n terrorns \\xe5r. Exempelvis i numret fr\\xe5n 19 mars 1794: f\\xf6rst en lista \\xf6ver dagens domar, inte s\\xe5 f\\xe5 d\\xf6dsdomar, f\\xf6ljd av listan \\xf6ver dagens spektakel, opera, teater, cirkus och annan underh\\xe5llning. Den krocken i spalterna gav mig en blixtlik insikt i livet under terrorn: f\\xf6r de flesta var livet som vanligt och avr\\xe4ttningarna bara ett sp\\xe4nningsmoment bland andra.

Jag p\\xe5minns om den d\\xe4r n\\xe4rheten i spalterna mellan avr\\xe4ttningar och underh\\xe5llning n\\xe4r jag l\\xe4ser Denis Diderots roman "Jakob fatalisten och hans husbonde", som han arbetade med mellan 1765 och 1780. Den namnl\\xf6se husbonden s\\xe4ger d\\xe4r till sin betj\\xe4nt Jakob att folket inte dras till avr\\xe4ttningar f\\xf6r att de \\xe4r grymma. Tv\\xe4rtom skulle de r\\xe4dda den olycklige f\\xe5ngen om de bara kunde. Det de s\\xf6ker \\xe4r n\\xe5got att ber\\xe4tta n\\xe4r de kommer hem, och egentligen g\\xf6r det detsamma vad det r\\xe5kar vara. Men en avr\\xe4ttning \\xe4r naturligtvis n\\xe5got spektakul\\xe4rt och den som kan ber\\xe4tta om en s\\xe5dan blir centrum f\\xf6r grannarnas intresse.

Hela romanen om Jakob och hans husbonde, som rider och rider, tar in p\\xe5 v\\xe4rdshus och r\\xe5kar ut f\\xf6r olika mer eller mindre vardagliga \\xe4ventyr \\xe4r framst\\xe4lld i form av samtal och ber\\xe4ttelser. Den r\\xf6da tr\\xe5den \\xe4r Jakobs historia om sin stora k\\xe4rlek, en l\\xe5ngdragen ber\\xe4ttelse med m\\xe5nga turer, som g\\xe5ng p\\xe5 g\\xe5ng avbryts \\u2013 och som han faktiskt aldrig avslutar i romanen. Men det \\xe4r inte det viktiga, det viktiga \\xe4r att h\\xe4r skrivs en v\\xe4rld fram d\\xe4r alla hela tiden samtalar, d\\xe4r personligheterna utvecklas i m\\xf6ten, och ber\\xe4ttelser g\\xf6mmer sig i ber\\xe4ttelser som ryska gummor.

Det \\xe4r helt f\\xf6ljdriktigt att de b\\xe5da huvudpersonerna, en sorts upplysningstidens don Quijote och Sancho Panza, aldrig blir f\\xe4rdiga med sina historier och att sj\\xe4lva romanen mynnar ut i en allm\\xe4n oklarhet om vad som egentligen h\\xe4nde sedan, vart de var p\\xe5 v\\xe4g, hur historierna slutade \\u2013 eller om det faktiskt \\xe4r en ber\\xe4ttelse om verkliga personer eller bara en litter\\xe4r lek i Diderots samtide f\\xf6rfattarkollega Laurence Sternes anda.

Vart \\xe4r de p\\xe5 v\\xe4g? Jakob utbrister: \\u201dJa, det \\xe4r verkligen sorgligt att aldrig veta, varth\\xe4n man beger sig\\u201d. N\\xe4r jag t\\xe4nker p\\xe5 det \\xe4r husbonden och hans Jakob inte s\\xe5 mycket en senare variant av riddaren av den sorgliga skepnaden och hans v\\xe4pnare, utan snarare \\xe4r de Godot: p\\xe5 v\\xe4g, st\\xe4ndigt p\\xe5 v\\xe4g, mot n\\xe5gra som evigt v\\xe4ntar f\\xf6rg\\xe4ves. Men, som det s\\xe4gs i en annan av Diderots b\\xf6cker, "D\'Alemberts dr\\xf6m", som \\xe4ven den \\xe4r uppbyggd helt av samtal och ber\\xe4ttelser: \\u201dVad spelar det f\\xf6r roll, vi f\\xf6rfattar inte, vi bara samtalar.\\u201d

F\\xf6r en l\\xe4sare som kr\\xe4ver handling, vill veta hur det g\\xe5r och varf\\xf6r det ena eller det andra sker kan denna typ av litteratur vara frustrerande. Men f\\xf6r den som vill att b\\xf6cker ska spegla livet \\xe4r det egentligen h\\xf6jden av realism: det finns ingen riktning, det finns inget facit, alla \\xe4r p\\xe5 v\\xe4g och samtalen \\xe4r den v\\xe4v som f\\xf6renar oss. Samtal mellan m\\xe4nniskor, men ocks\\xe5 med b\\xf6cker, mellan b\\xf6cker, med f\\xf6rfattare som b\\xe5de \\xe4r levande och d\\xf6da \\u2013 och tro mig, Diderot tillh\\xf6r sannerligen de mest levande av alla de f\\xf6rfattare som bidrog till Upplysningen.

Han var drivande bakom det stora projektet Encyklopedin, som skulle samla all v\\xe4rldens kunskap och g\\xf6ra den tillg\\xe4nglig f\\xf6r alla m\\xe4nniskor. Ett med n\\xf6dv\\xe4ndighet dialogiskt projekt, med flera olika f\\xf6rfattare, livlig korrespondens och en p\\xe5 n\\xe5got s\\xe4tt hela tiden tillf\\xe4llig natur: f\\xf6r varje g\\xe5ng ny kunskap tillkommer m\\xe5ste de gamla artiklarna skrivas om, kanske kasseras helt och h\\xe5llet, och de som redan k\\xf6pt sig verket en g\\xe5ng skulle beh\\xf6va komplettera med nya band hela tiden.

Diderots universum \\xe4r ett samtalande universum, ett d\\xe4r allt hela tiden befinner sig i r\\xf6relse. Den mest frustrerande av hans b\\xf6cker, f\\xf6r den som vill ha raka enkla svar, \\xe4r "Rameaus brorson". Bokens jag, som v\\xe4l f\\xe5r antas vara Diderot sj\\xe4lv, m\\xf6ter den store tons\\xe4ttaren Rameaus brorson, som visar sig vara en m\\xe4rklig figur, en slusk och parasit, en sorts \\xe4ventyrare av det slag som kan finnas i storst\\xe4der som Paris, som ena natten sover p\\xe5 gatan och n\\xe4sta \\xe4r bjuden p\\xe5 sup\\xe9 i n\\xe5got palats. Hans blandning av cynismer, dumheter, klokskap och vassa iakttagelser inger den som kallas jag f\\xf6rtvivlan, men han verkar \\xe4nd\\xe5 inte kunna slita sig. Mitt i fl\\xf6det \\xe4r det f\\xf6r m\\xe5nga tr\\xe4ffande iakttagelser, som \\xe4r v\\xe4rda att uth\\xe4rda allt det andra f\\xf6r.

Den kalejdoskopiska, st\\xe4ndigt v\\xe4xlande, st\\xe4ndigt samtalande livsk\\xe4nslan som genomsyrar hela Diderots verk koncentreras i dialogen med Rameaus brorson. Bortom alla de enskilda replikerna skriver han fram en vision av allts villkorlighet, av motsatsernas samtidiga sanning, av ouppl\\xf6sliga paradoxer som vi \\xe4r tvungna att leva med och hantera, och inf\\xf6r vilka v\\xe5rt enda val \\xe4r om vi ska f\\xf6rtvivla \\xf6ver dem eller skratta \\xe5t dem.

Brorsonen s\\xe4ger vid ett tillf\\xe4lle, i en replik som ger en aning om de sp\\xe4nningar som skulle leda vidare till revolutionen att: \\u201dI naturen f\\xf6rt\\xe4r alla arter varandra; i samh\\xe4llet f\\xf6rt\\xe4r alla grupper varandra.\\u201d Diderot dog visserligen redan 1784, fem \\xe5r f\\xf6re revolutionen, men han \\xe4r en av de som anses ha inspirerat den, i sin egenskap av upplysningsfilosof och omst\\xf6rtande f\\xf6rfattare. Han tillh\\xf6r dem som revolutionens motst\\xe5ndare hatade allra mest, inte minst f\\xf6r det honom tillskrivna yttrandet att m\\xe4nskligheten skulle bli lycklig f\\xf6rst d\\xe5 den siste kungen h\\xe4ngts i den siste pr\\xe4stens tarmar. N\\xe5got han aldrig sagt, \\xe4ven om det l\\xe5ter som en replik som kunnat ligga bra i munnen p\\xe5 Rameaus brorson. Samtidigt tillh\\xf6rde Diderot dem som \\xe4ven revolution\\xe4rerna tog avst\\xe5nd ifr\\xe5n, f\\xf6r att han uppfattades som ateist, och att vara ateist ans\\xe5g dessa samh\\xe4llsomst\\xf6rtare tydde p\\xe5 d\\xe5lig moral.

Om Diderot sj\\xe4lv hade f\\xe5tt uppleva revolutions\\xe5rens v\\xe4g fr\\xe5n folkligt uppror \\xf6ver giljotinens terror till Napoleons diktatur f\\xf6rest\\xe4ller jag mig att han betraktat den som han betraktade sin samtid: som en v\\xe4v av samtal, fulla av ol\\xf6sliga mots\\xe4ttningar, och ber\\xe4ttelser som vi m\\xe4nniskor aldrig kommer till slutet p\\xe5, liksom Jakob aldrig till\\xe5ts avsluta historien om sin k\\xe4rlek. Hela denna livsk\\xe4nsla sammanfattas i l\\xe4karen Bordeus replik ur D\'Alemberts dr\\xf6m:

N\\xe4stan alla samtal \\xe4r som lathundar (Var har jag gjort av k\\xe4ppen nu d\\xe5), man har ingen klar f\\xf6rest\\xe4llning f\\xf6r \\xf6gonen (Och hatten!), och av den enkla anledningen att den ena m\\xe4nniskan inte \\xe4r den andra fullst\\xe4ndigt lik f\\xf6rst\\xe5r vi aldrig helt, blir vi aldrig helt f\\xf6rst\\xe5dda...

Och \\xe4nd\\xe5, trots det, tror jag inte att Diderot var n\\xe5gon pessimist, utan att han ins\\xe5g att vi m\\xe5ste vi forts\\xe4tta att samtala med varandra, f\\xf6r n\\xe5got annat alternativ gives icke.

Torbj\\xf6rn Elensky

\\n
• Denis Diderot: Jakob fatalisten och hans husbonde, \\xf6vers. David Sprengel.
\\n
• Denis Diderot: D\'Alemberts dr\\xf6m, \\xf6vers. Jan Stolpe.
\\n
• Denis Diderot: Rameaus brorson, \\xf6vers. Jan Stolpe. 
\\n

Samtliga titlar finns utgivna p\\xe5 svenska av Bokf\\xf6rlaget Faethon