BROADCASTS.com

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. När Ahmad ibn Fadlan möter en grupp nordbor vid Volgas stränder 922, förfäras han över dessa Guds smutsigaste varelser. De har inget sinne för hygien och deras sexualmoral är förkastlig. Ahmad ibn Fadlans redogörelse är intressant ur många aspekter: han tycks väldigt fixerad vid att tvätta sig, men sex är också hejdlöst spännande. Men hemma i Bagdad kanske man väntade sig en rejäl skröna om barbarerna i norr? Det är ganska lätt att avfärda hans berättelse som effektsökeri, men detaljer i skildringarna tyder på genuin kunskap om Ruserna, en grupp nordbor från Roslagen. Han berättar om hur handelsmännen lägger mat framför gudabilderna och är belåtna när den är borta dagen efter. Nu har gudarna tagit gåvan och kommer att belöna rikligt. Ahmad ibn Fadlan tycker mest att de är korkade, det är ju uppenbart att hundarna har ätit upp maten? Nu är det nordbornas tur att tycka Ahmad är dum i huvudet. Låta sina döda ätas upp av maskar, när man kan sända dem till dödsriket mycket snabbare, med elden och vinden? De stolpgudar som han beskriver känner vi igen från andra beskrivningar och offerförfarandet är högst rimligt ur ett religionshistoriskt perspektiv. Gudarna har låtit ta hand om maten. När sedan en hövding dör, blir det ännu mer spännande. Under stora hedersbetygelser kremeras han efter att diverse bisarra och brutala riter har utförts. En ung kvinna dödas rituellt genom strypning och dolkstötar, efter att hon har våldtagits i berusat tillstånd av hövdingens kompisar. Den dubbla döden känns igen från när Oden hänger sig offrad åt sig själv i Yggdrasil. Så visst har ibn Fadlan fått med sig detaljer som kan bekräftas från annat håll. Kremeringen i båt känns igen från de svealändska gravarna under vikingatid och som grädde på moset får vi också en teologisk diskussion i slutet av hans redogörelse. Vad är bäst, jordbegravning eller kremering? Nu är det nordbornas tur att tycka Ahmad är dum i huvudet. Låta sina döda ätas upp av maskar, när man kan sända dem till dödsriket mycket snabbare, med elden och vinden? Ibrahim al-Tartushi från det muslimska väldet på den iberiska halvön besökte Hedeby i Danmark och förfasade sig även han över den fiskätande befolkningens offerseder och barnbarnbegränsningsmetoder: barn som blev över kastade man i havet. Frans G Bengtssons Röde Orm baserar sig alltså verkliga möten mellan nordbor och muslimer. Ibn Fadlans och al-Tartushis texter kan man ju tycka vad man vill om, men de ställer den intressanta frågan: Vad hade de vikingatida nordborna för relation till islam och andra kulturer? Hösten 2017 drabbades den vikingatida forskningen av två stora rubriker: en vikingatida krigargrav på Birka är en kvinnograv och en kvinnodräkt i en annan gravsättning bar en brodyr, eller bård, med en inskription som skulle kunna tolkas som Gud/Allah och Ali. Medan den första utmanade genusstrukturer och utan tvivel har korrekta analyser av benmaterialet, är den senare, muslimska mer tveksam som källa. Tar man sig tid att bygga en gravhög och hugga en sten, så har man dröjt sig kvar på platsen ett tag. Låt oss dock för en stund tänka oss att det subtila mönstret i tyget verkligen hade betytt Gud på arabiska, vad hade det haft för betydelse den som bar kläderna? Var man medveten om dess betydelse eller tyckte man bara att det var fint? Genom åren har en del mycket spektakulära fynd gjorts som tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Det finns en parallell, nämligen den ring som hittats i en grav i Birka, där den infattade stenen tveklöst har inskriptionen Gud på arabiska. Visste man det? Vi har också den iriska biskopskräklan, den koptiska skopan och buddhastatyetten hittade på Helgö i Mälaren, vi har det arabiska rökelsekaret i Gästrikland, bronskaraffer från Åland med låtsasarabiska på. Vi har tusentals arabiska mynt funna i den gotländska jorden. Vi har två valmöjligheter: antingen visste man vad det här var, mellan tummen och pekfingret eller så visste man det inte. Föremålen kan ha kommit till Norden via handel, utan någon bruksanvisning, men vikingafärderna österut dokumenterades även av nordborna själva. På runstenar i Uppland, Sörmland och på Gotland nämns Särkland. Runstenar är ofta minnesstenar efter någon som avlidit lång bort och flera av de här stenarna berättar om det vikingatåg som Ingvar den Vittfarne företog men som slutade i katastrof. Särkland har förklarats på olika sätt. Det kan vara saracenernas land, eller landet där man går klädd i särkar, eller silkets land. Det kan också vara landet i öster. Ytterligare en sten berättar om Slagvi från Västmanland som dog i Karusm, en plats söder om Aralsjön, i dagens Turkmenistan. Under den sena vikingatiden var kontakterna etablerade. Att de inte bara var tillfälliga skvallrar en runsten vid Svarta havet funnen på ett gravfält. Stenen var rest av Grani som gjorde gravhögen över sin kompanjon Karl. Tar man sig tid att bygga en gravhög och hugga en sten, så har man dröjt sig kvar på platsen ett tag. Men föremålen man tog hem lär inte ha lämnat någon oberörd. Hur mycket information bar ett föremål med sig? Om det är något praktiskt, som ett verktyg, kan en del av ett rituellt handhavande följa med och inlemmas i nya traditioner. Detsamma gäller även beteendemönster man har sett och sedan upprepar för att man varit imponerad av högtidligheten eller för att det varit storslaget. Ett begravningsskick man bevittnat, en sång till gudomliga makter man hört eller ett offer man sett för att få gudarna att vända sig åt ens håll, om så ens för en liten stund. Och vi människor är mer lättpåverkade än vi kanske vill tro. Precis som ibn Fadlan, så måste mycket av det man mötte tett sig gåtfullt. Man förstod inte riktigt vad det var, men det var viktigt, det var då ett som var säkert. Vad nordborna förstod och inte av den högtstående muslimska kulturen under vikingatiden vet vi inte, men att den var lyckad måste ha framgått med all tydlighet, på samma sätt som andra stora kulturer de mötte, exempelvis i Rom, Istanbul och Jerusalem. Och visst ville man väl vara som dem? Och nog lär nordborna ha sagt aaah och oooh när de såg hur de stora städerna i söderled bredde ut sig Härma och inte riktigt veta vad det betyder gjorde man även med inhemska traditioner under slutet av vikingatiden. Runstenar utan riktigt runskrift, men med något som liknar har vi exempel på. Under medeltiden hölls delar av mässan på latin där man stod och hängde i kyrkan och inte riktig förstod vad som sades. Men viktigt var det ju utom allt tvivel: latinska Hoc est enim corpus meum detta är min lekamen i högmässan blev folkmun till hokus pokus. Hus och arkitektur har även det i alla tider inspirerat folk och många gånger byggts för att imponera. Gravhögarna från järnåldern placerades vid vattendrag för att förbipasserande skulle säga aaaah och oooh när de passerade. Och nog lär nordborna ha sagt aaah och oooh när de såg hur de stora städerna i söderled bredde ut sig och reste sedan de höga kolumner som tycks omgärdat kultplatsen i Uppsala. I samma anda for kommunpolitikerna i Stockholm hem efter att ha sagt aaaah och ooooh när de såg skyskraporna i New York. Väl hemma lät man bygga Hötorgsskraporna. Kanske kan vi dra fler paralleller till vår egen, upplysta tid? Vet vi alltid vad kläder vi bär eller saker vi äger betytt från början? Hur många vet något om vilket lag den amerikanska kepsen med Raiders framtill egentligen är och vilken sport de utövar, vad det tatuerade kinesiska tecknet betyder, vad texten på väskan från Indiska på hindi betyder? Upprördheten var stor bland mina medelålders bekanta när ungdomar gick omkring på stan med Ramones-tröjor köpta på HM, i fullständig okunskap om att det var ett amerikanskt punkband de gjorde reklam för. Och vem vet? Om vikingarna verkligen hade haft horn på sina hjälmar, så hade det kanske varit högsta mode även i Bagdad på 900-talet. Maths Bertell, lektor i religionsvetenskap