BROADCASTS.com

Malin Krutmeijer gör ett dna-test i släktforskningssyfte och funderar på om en ny syn på släktskap håller på att ta över.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I vintras tog jag och min familj varsitt dna-test i släktforskningssyfte på en av de stora genealogisajterna. Några månader senare kom det ett mail från en kvinna i Australien. Hon letade efter släktingar med ett visst namn och bifogade begeistrat ett dna-schema. Jag kände inte igen släktnamnet, men jag kunde se att kvinnan, jag och en för mig okänd man hade ett mycket litet dna-segment på precis samma plats på en kromosom. Eftersom jag inte begrep riktigt vad hon var ute efter med det där schemat, la jag mest märke till hennes upphetsade tonfall. Det kändes lite som om hon sa titta på våra horoskop, mars står i konjunktion med saturnus hos oss allihop!. Till slut lyckades jag ändå utröna så mycket som att vår gemensamma dna-snutt måste komma från någon ur en myriad av människor i Bohusläns skärgård, där ett par av mina släktlinjer når långt tillbaka i tiden. Plötsligt blev jag rörd. En liten pyttebit från en fiskarson eller -dotter råkade följa med till oss genom många generationer. En gråtmild känsla av förbundenhet blixtrade till och försvann. Under tiden som gått sedan vi gjorde dna-testen och kastade oss ner i olika arkiv har jag ofta tänkt på släktforskning som en sorts modern anfäderskult. När man rotar i sin egen släkt utvecklar man nästan oundvikligen ett slags identifikation med sina anmödrar och anfäder. Det spelar mindre roll om de var adel, bönder eller kriminella. Man har de rötter man har, och man gör dem betydelsebärande. Det var själva laddningen av mening som jag kände i den australiensiska kvinnans brev, och den vibrerar genom släktforskningsforum och dna-sajter. Men vilket slags mening? Suget efter förfäderna idag är, tror jag, knutet till vår nära historia. Urbaniseringen och industrialiseringen drog ju människor bort från platser och sammanhang där de ofta levt väldigt länge, om inga krig kom och drev iväg dem. Anknytningen bakåt glömdes ofta snabbt bort när moderniseringen krävde en ny sorts människa, med nya lojaliteter bortom släkt och skrå och blicken riktad framåt. Vi befriades ur ett nät av släktband och traditioner till priset av en viss historielöshet. Vem du är blev ytterst en individuell fråga. Släktforskningen, betraktad som en modern anfäderskult, präglas av detta. Rötterna bestämmer inte utövarens plats i en religiös eller social ordning, utan är en fråga om personlig identitet. Här blir släktforskningen med hjälp av dna extra intressant, för den har givit upphov till en parallell, mer individualiserad definition av vad släkt innebär. Peter Sjölund, en av Sveriges ledande experter på dna-släktforskning, skiljer i sina handböcker noga mellan genetisk genealogi och det traditionella släktbegreppet. Låt mig konkretisera. När man gjort ett dna-test på en genealogisajt får man en lista över dem som man delar dna med, av dem som också testat sig. Dna-kusiner kallas de på släktforskningsjargong. På något sätt är man alltså släkt med dem, mer eller mindre avlägset. Saken är att inte ens biologiska helsyskon får identiska dna-matchningslistor. Kombinationsmöjligheterna är närmast oändliga när man får hälften av sitt dna från vardera av sina två biologiska föräldrar. Peter Sjölund har förklarat det ungefär såhär: tänk dig för sakens skull att ditt dna är ett pussel med en miljon bitar. Dina biologiska föräldrar har kastat in varsin miljon bitar i en hög, och ur den högen har du plockat en miljon. Inga konstigheter egentligen. Konsekvensen är att en matchning som dna-företaget gissar är ett sysslingbarn hos mig, kan avfärdas som nästan obefintligt släkt med min bror. En del av hans matchningar saknas i gengäld helt på min lista. Jag har helt enkelt inte ärvt just de dna-snuttar som min bror delar med dem. Man kan tycka att detta inte spelar någon roll. Enligt den traditionella synen på släktskap så är ju jag och min bror precis lika mycket släkt med alla som vi är släkt med. Ändå är det svårt att fullt ut frigöra sig från känslan att jag är mer släkt med det där förmodade sysslingbarnet än min bror är. En dna-kusin är väl ändå en sorts kusin, även om ingen annan i min familj delar dna med henne? Kanske ser vi här början på en ny, individualiserad idé om släktskap. Ge människan en ny teknik och hon kommer att börja leka med den och skapa betydelser med utgångspunkt i det redan kända. Och när det gäller att tillskriva dna mening är de stora amerikanska gen-släktforskningsföretagen mer än behjälpliga, med siktet sentimentalt inställt på identiteten. Reklamfilmer frestar med möjligheten att ta reda på vem du verkligen är. Kanske är du, och nu citerar jag, en ursprungsamerikan, en krigare, en prinsessa. Det handlar om identity, essential self, oneness, mässar speakerrösten i en film, lika suggestivt som svåröversättligt. Det som lockar många allra mest är utsikten att få veta vilka etniska ursprung de går och bär på, kanske utan att veta om det. Dna-företagen marknadsför stenhårt sin påstådda förmåga att analysera etnisk bakgrund. Deras metod är att jämföra dna från den som testar sig med ett antal så kallade referensbefolkningar runt om i världen. Forskningen är enig om att denna etnicitetsuppskattning inte är särskilt vetenskaplig, och inte bör tas på något större allvar. Jag kan ge ett exempel på hur vanskligt det är. När jag förde över mitt dna-test från sajt till en annan fick jag nya svar angående min etnicitet. Jag gick från noll procent finsk till 14,5, men förlorade på kuppen de östeuropeiska och västeuropeiska procent som den första sajten hade tillskrivit mig. Den här osäkerheten hindrar givetvis inte folk från att frossa i etnicitetsmätningarna. Dna-företagen hejar på med reklam där folk dansar loss i Västafrika eller badar bastu för att fira sina etniciteter. Det hjälper inte heller att amerikanska tidningar är fulla av artiklar med rubriker som ditt dna är inte din kultur. Har någon upptäckt att den bär på några procent tysk etnicitet är det öl och bratwurst för hela slanten. Vad nu tysk etnicitet är, sist jag kollade var nationell identitet snarare en historiskt och politiskt motiverad konstruktion. Man kan föralldel se dna-företagens etnicitetsbestämningar som ett harmlöst nöje i stil med astrologi, och det är de, men inte bara. Det finns forskning som visar att ju mer vi pratar i etniska kategorier, desto mer börjar en del tro att etniska grupper är fundamentalt olika. Det finns med andra ord en risk att etnicitetstesten förstärker rasistiskt idégods. En annan aspekt av etnicitetsmätningen är att resultaten är strikt individuella. Min bror och jag bedöms inte ha exakt samma etnicitet, trots att vi i vanlig bemärkelse har samma ursprung eftersom vi har samma föräldrar. Dna-släktforskningen individualiserar alltså inte bara släktskap utan också etnisk bakgrund. Dna ljuger inte, heter det, och i sig gör det ju inte det. Men i det ögonblick som dna-testet lämnar laboratoriet och manifesterar sig i en etnicitetsuppskattning och en matchningslista över släktskap, så har det inträtt i det sociala livet. Kulturella förväntningar på vad släktskap, etnicitet och personlig identitet innebär flödar över de torra små dna-sekvenserna, för kultur är ofrånkomligen människans natur. Det är lika underbart som skrämmande. Nästan vad som helst kan hända. Malin Krutmeijer, kulturjournalist