BROADCASTS.com

Published: March 30, 2021, 4:01 a.m.

b'

Vad s\\xf6ker vi i konsten: en spegelbild av v\\xe4rlden eller ett redskap att f\\xf6r\\xe4ndra den med? Kulturredaktionens M\\xe5rten Arndtz\\xe9n ser hur aktivism och idealism riskerar att tr\\xe4nga ut leken ur kulturen.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna. Ursprungligen publicerad den  december 2019.

\\n

I filmen Shadowlands (1993) finns en scen som aldrig sl\\xe4ppt taget om mig. Den amerikanska poeten Joy Gresham \\xe4r p\\xe5 bes\\xf6k hos sin litter\\xe4ra idol och blivande make, C.S Lewis, i Oxford. Med sig har hon sonen Douglas, en pojke i bokslukar\\xe5ldern som f\\xf6rtrollats av den brittiske f\\xf6rfattarens ber\\xe4ttelser om det magiska landet Narnia.

\\n

I den h\\xe4r scenen hittar Lewis pojken p\\xe5 vinden i sitt hus. Han har just s\\xf6kt igenom ett gammalt kl\\xe4dsk\\xe5p - precis ett s\\xe5dant som bildar porten till Narnia i den f\\xf6rsta boken, H\\xe4xan och lejonet.

\\n

Det h\\xe4r sk\\xe5pet \\xe4r f\\xf6rst\\xe5s bara ett sk\\xe5p. Och f\\xf6r Douglas, en besvikelse av metafysiska proportioner.

\\n

Passagen mellan v\\xe4rldar \\xe4r en arketyp med djupa och vitt f\\xf6rgrenade, kulturella r\\xf6tter. Dess f\\xf6ruts\\xe4ttning \\xe4r f\\xf6rst\\xe5s gr\\xe4nsen, den klara \\xe5tskillnaden mellan en ordning och en annan. Verklighetens och fantasins, det heligas och det profanas, vardagens och festens.

\\n

Utan gr\\xe4nsen \\xe4r ocks\\xe5 varje form av lek om\\xf6jlig. Det sl\\xe5r den nederl\\xe4ndske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872\\u20131945) fast i sin klassiska ess\\xe4 "Homo ludens", den lekande m\\xe4nniskan, fr\\xe5n 1938: "Arenan, spelbordet, trollkretsen, templet, scenen, filmduken" - ja, till och med domstolen pekar han ut som en lekplats, ot\\xe4nkbar utan sin ram, "avgr\\xe4nsat, inh\\xe4gnat, heligt omr\\xe5de d\\xe4r s\\xe4rskilda regler g\\xe4ller".

\\n

Regler som inte t\\xe5l n\\xe5got tvivel, f\\xf6r d\\xe5 st\\xf6rtar lekv\\xe4rlden samman. Man kan t\\xe4nka sig en fotbollsmatch d\\xe4r n\\xe5gon rullar in en andra boll p\\xe5 planen, eller ett schackparti d\\xe4r oenighet uppst\\xe5r kring vilken regel som helst.

\\n

\\xc4nd\\xe5 \\xe4r leken motsatsen till byr\\xe5krati. Dess v\\xe4sen ligger i f\\xf6rm\\xe5gan att entusiasmera, det roliga \\xe4r dess mening. Dess f\\xf6rsta k\\xe4nnetecken \\xe4r att den \\xe4r fri, ja t.o.m frihet, skriver Huizinga. Hur g\\xe5r det ihop?

\\n

Huizinga \\xe5terger en anekdot, d\\xe4r en far f\\xf6rs\\xf6ker n\\xe4rma sig sin fyra\\xe5rige son, som sitter p\\xe5 den fr\\xe4msta av en rad stolar och leker t\\xe5g. "Pappa", s\\xe4ger pojken "du f\\xe5r inte pussa lokomotivet, f\\xf6r d\\xe5 tror vagnarna att det inte \\xe4r riktigt".

\\n

H\\xe4r finns allts\\xe5, redan hos ett litet barn, en ganska avancerad, dubbel blick p\\xe5 v\\xe4rlden: pojken vet mycket v\\xe4l att stolarna inte \\xe4r t\\xe5gvagnar. Och samtidigt \\xe4r de det, s\\xe5 l\\xe4nge lekens rum kan fredas. Gr\\xe4nsen uppr\\xe4tth\\xe5llas.

\\n

Jag vet inte om pojken i Shadowlands, Douglas, hade l\\xe5tit sig tr\\xf6stas av detta - men ur lekens perspektiv fungerar kl\\xe4dsk\\xe5pet verkligen som en passage till andra v\\xe4rldar, s\\xe5 l\\xe4nge man accepterar att det bara \\xe4r ett vanligt sk\\xe5p. Ocks\\xe5.

\\n

Leken \\xe4r, menar Huizinga, \\xe4ldre \\xe4n kulturen. Ja \\xe4n sj\\xe4lva m\\xe4nskligheten, eftersom \\xe4ven djur leker. Men just den d\\xe4r dubbla blicken tycks g\\xe5 f\\xf6rlorad i den civilisatoriska utvecklingen, p\\xe5 \\xe5tminstone ett av lekens omr\\xe5den: kultens.

\\n

Inom antropologin finner Huizinga bel\\xe4gg f\\xf6r att den \\xe4r verksam inom det man p\\xe5 hans tid kallar primitiva kulter. Den gamla tidens tro p\\xe5 andev\\xe4sen tycks inte vara helt igenom bokstavlig utan mer likna just leken, med dess dubbla blick p\\xe5 v\\xe4rlden. I de moderna, monoteistiska religionerna krymper det f\\xf6rhandlingsutrymmet. Hashem, Allah och Kristus kan inte b\\xe5de finnas och inte.

\\n

I konsten ser Huizinga ocks\\xe5 en nedg\\xe5ng, \\xe4ven om den kommer betydligt senare: sedan 1700-talet har konsten "f\\xf6rlorat mer \\xe4n den vunnit av lekkvalitet", skriver han. Orsaken \\xe4r inte minst dess allt h\\xf6gre, kulturella status: "N\\xe5got av dess eviga barnslighet gick f\\xf6rlorat i den sj\\xe4lvs\\xe4kra k\\xe4nnedomen om egna ben\\xe5dade uppgifter".

\\n

Homo Ludens kommer allts\\xe5 ut 1938. \\xc5ret innan har Berthold Brecht f\\xf6r f\\xf6rsta g\\xe5ngen pr\\xf6vat sin "verfremdungseffekt" p\\xe5 scen: det dramaturgiska greppet att sl\\xe5 h\\xe5l p\\xe5 illusionen och bryta igenom den s\\xe5 kallade fj\\xe4rde v\\xe4ggen, till exempel genom att sk\\xe5despelarna v\\xe4nder sig ut mot salongen och talar direkt till publiken.

\\n

Det h\\xe4r \\xe4r bara ett av den konstn\\xe4rliga modernismens or\\xe4kneliga angrepp p\\xe5 gr\\xe4nsen mellan konst och liv. Just den gr\\xe4ns f\\xf6rutan vilken ingen lek, i Huizingas mening, \\xe4r m\\xf6jlig. Men s\\xe5 \\xe4r konsten inte heller n\\xe5gon lek, f\\xf6r Brecht. Inte ens en spegelbild av v\\xe4rlden, utan en hammare att forma den med.

\\n

S\\xe5 h\\xe4r en dryg mans\\xe5lder senare tycks det inte l\\xe4ngre vara konstn\\xe4ren som h\\xe5ller i hammaren, utan publiken. Det \\xe4r i varje fall den bild som f\\xf6rmedlas i den tyske konstkritikern Hanno Rauterbergs uppm\\xe4rksammade ess\\xe4 "Hur fri \\xe4r konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris". Som s\\xe5 m\\xe5nga g\\xe5nger f\\xf6rr st\\xe5r striden om konstens frihet, det nya \\xe4r varifr\\xe5n attackerna mot den kommer.

\\n

Inte l\\xe4ngre, i f\\xf6rsta hand, fr\\xe5n konservativa opinioner eller kl\\xe5fingriga makthavare. Utan fr\\xe5n de delar av publiken som kan \\xe5beropa n\\xe5gon form av utsatthet eller underordning. Rauterbergs ess\\xe4 \\xe4r uppbyggd kring ett p\\xe4rlband av exempel p\\xe5, ofta framg\\xe5ngsrika, censurkrav som rests av eller f\\xf6r ursprungsbefolkningar, afroamerikaner, k\\xe4nsliga studenter, kr\\xe4nkta kvinnor och pl\\xe5gade djur.

\\n

Uppl\\xf6sningen av gr\\xe4nsen mellan konst och liv har, menar Rauterberg, lett till en f\\xf6rv\\xe4ntan att konsten ska representera livet - men inte som spegel, allts\\xe5 som det \\xe4r - utan ist\\xe4llet som det borde vara. Konsten blir en kompensatorisk inr\\xe4ttning, museerna ett slags "rena" platser i en smutsig v\\xe4rld.

\\n

En liknande f\\xf6rv\\xe4ntan kan man se p\\xe5 litteraturen, i debatter kring prestigefulla priser och bokm\\xe4ssor. Liksom p\\xe5 teatern och inom televisionen, n\\xe4r \\xf6vergreppsanklagade sk\\xe5despelare ers\\xe4tts eller klipps bort.

\\n

Konstens frihet krymper som en f\\xf6ljd av f\\xf6rv\\xe4ntningarna p\\xe5 dess f\\xf6rm\\xe5ga som hammare - utan att livet f\\xf6r den skull verkar l\\xe5ta sig formas i n\\xe5gon st\\xf6rre utstr\\xe4ckning.

\\n

N\\xe4r modernisterna gav sig p\\xe5 gr\\xe4nsen mellan konst och liv var syftet inte alltid s\\xe5 instrumentellt. Tag Marcel Duchamp och hans ready-mades; cykelhjulet, flasktorkaren och urinoaren. F\\xf6rem\\xe5l som leker med konstens gr\\xe4ns mot livet, som - snarare \\xe4n att f\\xf6rs\\xf6ka forma v\\xe4rlden i n\\xe5gon best\\xe4md riktning - tycks vilja \\xf6ppna den f\\xf6r n\\xe5got av konstens frihet.

\\n

F\\xf6rst efter kriget f\\xe5r de sin ikonstatus som konstbegreppets nemesis - beviset f\\xf6r att allt kan vara konst, att gr\\xe4nsen bara \\xe4r en konvention. Vilket inte alls verkar ha varit Duchamps avsikt: intervjuad av konstkritikern Pierre Cabanne s\\xe4ger Duchamp att han aldrig avs\\xe5g att upph\\xf6ja cykelhjulet och flasktorkaren till konst. "Det skedde bara i distraktion", s\\xe4ger han, "som f\\xf6rstr\\xf6else".

\\n

Den h\\xe4r intervjun g\\xf6rs i mitten av 1960-talet, n\\xe4r Duchamp f\\xf6r l\\xe4nge sedan lagt konsten p\\xe5 hyllan och ist\\xe4llet gjort sig en semi-professionell karri\\xe4r som schackspelare - en verksamhet som till punkt och pricka st\\xe4mmer in p\\xe5 Johan Huizingas lekbegrepp: tydligt avgr\\xe4nsat fr\\xe5n livet och absolut regelstyrt.

\\n

Det var vad alla trodde - fram till \\xe5ret efter hans d\\xf6d. 1969 invigs det verk Duchamp i hemlighet arbetat p\\xe5 i \\xf6ver tv\\xe5 decennier, \\xc9tant donn\\xe9s, p\\xe5 konstmuseet i Philadelphia, USA. F\\xf6r att se det m\\xe5ste man f\\xf6rst passera igenom den s\\xe4rskilda sal museet har f\\xf6r Duchamps arbeten; ett slags initiation, d\\xe4r vi tr\\xe4der in i just den h\\xe4r konstn\\xe4rens speciella v\\xe4rld.

\\n

L\\xe4ngst in i h\\xf6rnet \\xf6ppnar sig salen mot ett litet rum. Det \\xe4r tomt, men i ena \\xe4nden avslutat med en kraftig port i tr\\xe4. H\\xe5rt v\\xe4derbiten, uppenbart ur\\xe5ldrig, tycks den utlova passage till n\\xe5gon helt annan slags plats. Vi kan se den genom tv\\xe5 sm\\xe5 titth\\xe5l i d\\xf6rren: ett m\\xe4rkligt landskap badande i krispigt ljus, och med detaljer som kan oroa eller attrahera eller b\\xe5de och - som en naken kvinnokropp p\\xe5 en b\\xe4dd av kvistar.

\\n

Men n\\xe4rmare \\xe4n s\\xe5 kommer vi inte: d\\xf6rren saknar handtag. Vi kan f\\xf6rst\\xe5s sl\\xe5 in den, och tvinga oss in. Men d\\xe5 skulle illusionen brytas, och ist\\xe4llet f\\xf6r en v\\xe4rld skulle vi f\\xe5 en konstruktion; ist\\xe4llet f\\xf6r ett mysterium: en atrapp.

\\n

Vi skulle ha brutit mot reglerna, och \\xf6verskridit gr\\xe4nsen. Och "s\\xe5 snart reglerna s\\xe4ttas \\xe5sido", konstaterar Johan Huizinga, "st\\xf6rtar lekv\\xe4rlden samman. D\\xe5 \\xe4r leken f\\xf6rbi".

\\n

Precis intill titth\\xe5len har tr\\xe4et i d\\xf6rren en annan nyans, kanske \\xe4r det sp\\xe5r av bes\\xf6karna? Ett halvt sekels slitage fr\\xe5n lekande m\\xe4nniskor.

\\n

M\\xe5rten Arndtz\\xe9n
marten.arndtzen@sr.se

'