BROADCASTS.com

Sydafrika är ett land med många sår. Ett handlar om det sexuella våld inom anti-apartheidrörelsen. Tor Billgren reflekterar över kvinnoförtryck genom en särskild kvinnas öde, hon som kallades Khwezi.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.  Augusti 2016. Det hade varit lokalval i Sydafrika och det var dags för valmyndigheten att officiellt tillkännage resultaten. President Jacob Zuma skulle hålla ett kort tal för att markera den högtidliga stunden. Samtidigt som han gick upp i talarstolen, vandrade fyra kvinnor in från vänster och ställde sig framför honom. De höll upp små hastigt skrivna plakat med texterna I am 1 of 3, Kanga och Remember Khwezi. Zuma stod bakom kvinnorna och såg inte vad som stod på plakaten, så han och började läsa upp sitt tal. Men folk i publiken började surra, fotograferna smög hukande framåt för att få bättre bilder. Säkerhetspersonalen förberedde sig för att gripa in. Men någon i ansvarsställning hade is i magen och fattade beslutet att de fyra kvinnorna inte skulle köras bort mitt under talet, i direktsändning framför kamerorna. Det skulle om möjligt se ännu värre ut, än texterna på plakaten. Khwezi betyder stjärna på zulu och var det täcknamn som medierna använde om kvinnan som anklagade Jacob Zuma för våldtäkt Vad var det då som stod där? I am 1 of 3, det anspelar på statistiken som visar att en tredjedel av Sydafrikas kvinnor har blivit utsatta för våldtäkt. Inte sexistiska skämt eller tafsande, utan våldtäkt. På nästa plakat stod Remember Khwezi. Khwezi betyder stjärna på zulu och var det täcknamn som medierna använde om kvinnan som anklagade Jacob Zuma för våldtäkt 2005, när hon var 31 och han 63. På det tredje plakatet stod ordet Kanga. Det är ett kjol- eller sarongliknande plagg som Khwezi bar den där kvällen då hon hälsade på hemma hos Jacob Zuma. Enligt hans vittnesmål i rättegången, var det kangan och hur hon satt, som övertygade honom om att hon ville ha sex. I identitetspolitisk anda framhöll han att det till och med var hans skyldighet att som zuluman tillfredsställa henne sexuellt när hon skickade ut sådana signaler. Våldtäktsrättegången inleddes i december 2005. Den 8 maj året efter frikändes Zuma. Några timmar senare satte sig Khwezi på ett KLM-plan och flydde landet tillsammans med sin mor, till Amsterdam. I Sydafrika kunde hon omöjligen stanna, det hade behandlingen av henne i och utanför rättssalen visat. Zumas supportrar hade hotat henne till livet utanför domstolen varje dag. Stöd Zuma, försvara revolutionen, hade det stått på t-shirts. Hennes mors hus hade bränts ner. Någon hade placerat ormar på hennes advokats farstutrappa. Khwezi försvann från den sydafrikanska horisonten. Ett och ett halvt år senare blev Zuma ordförande för ANC, och Sydafrikas president våren 2009. Hennes far och Jacob Zuma stod varandra mycket nära så nära att Fezekile som barn såg Zuma som en äldre släkting Boken om Khwezi heter just så. Den är skriven av radiojournalisten Redi Tlhabi och är ett empatiskt porträtt av en enskild kvinna men växer till en berättelse om något mycket större. Även om man av principiella skäl anser att domstolens beslut måste gälla och att Jacob Zuma alltså ska anses vara oskyldig till våldtäkt, är Khwezis livsberättelse ett skakande vittnesmål som blottlägger många av de smärtpunkter och tabun som lamslår det sydafrikanska samhället. Hennes riktiga namn är Fezekile Kuzwayo, och hon föddes 1974 i en kåkstad i KwaZulu. Hennes far var högt uppsatt inom den då förbjudna motståndsrörelsen ANC. Som så många aktivister, gick han i exil med sin familj för att bedriva kampen från utlandet. Hennes far och Jacob Zuma stod varandra mycket nära så nära att Fezekile som barn såg Zuma som en äldre släkting, ja till och med en fadersfigur särskilt efter pappans död. Han omkom när Fezekile var 10 år. Och exilen är en av de där smärtpunkterna som fortfarande ömmar i Sydafrika på olika sätt. De tusentals aktivister som levde i exil utsattes för många prövningar och var ständigt under attack från apartheidregimens infiltratörer. Det finns ett befogat hjälteskimmer över exilen, och många av de som offrade sin ungdom för rörelsen, har lyfts fram och kompenserats. Flickorna och kvinnorna som blev utsatta för sexuellt våld höll i regel tyst antingen självmant, eller på uppmaning av andra inom rörelsen. Men en grupps lidande har inte erkänts i det moderna Sydafrika. Kvinnornas. Fezekile Kuzwayo till exempel, våldtogs tre gånger under exilen, av män inom rörelsen. Det hände när hon var fem, tolv och tretton år gammal. Flickorna och kvinnorna som blev utsatta för sexuellt våld höll i regel tyst antingen självmant, eller på uppmaning av andra inom rörelsen. Det fanns ju en större sak att kämpa för. Inte ens idag vill ANC göra upp med det här bagaget. Under våldtäktsrättegången mot Zuma korsförhördes Fezekile om sin sexuella historia på ett spektakulärt sätt. Hon fick redogöra för varenda samlag hon haft, vilket var tänkt att visa att hon var sexuellt överaktiv och manipulativ. Även övergreppen som hon blev utsatt för som barn togs upp men de kallades inte våldtäkter av Zumas advokater. Mannen som Fezekile hade pekat ut som tolvåring vittnade, och bedyrade att deras sexuella akt hade skett i samförstånd. Rättegången är en lång och smärtsam uppvisning i mäns och kvinnors olika villkor på sexualitetens område. I boken försöker Redi Tlhabi reda ut mekanismerna hos männen som anser sig ha rätt att ta för sig sexuellt, och tar hjälp av amerikansk forskning om post-traumatisk stress. Hos vissa människor som anses vara frihetshjältar, finns en föreställning om att deras tidigare altruistiska gärningar, gör dem immuna mot kritik. Det faktum att de offrat något för en större sak, gör att de har en stark känsla av berättigande, på engelska entitlement. Den korruptionskultur och nepotism som råder inom ANC:s toppskikt idag kan delvis också förklaras med denna berättigandets logik.  Vuxna män som ser sig som offer för ett barns förförelsekonst borde backa några steg och se över sin maskulinitet och moraliska kompass. Dessutom har fenomenet en viss acceptans från omvärlden. Redi Tlhabi förundras över mannen som vittande under rättegången. Han nekade till våldtäkt, men erkände oförblommerat att han hade haft sex med en tolvåring. Vad är det för samhällsklimat som gör att man kan tala om något sådant helt öppet, utan att bli fördömd och utfryst? Hon konstaterar att vad Zumas försvarsadvokater än försökte bevisa beträffande Fezekiles sexuella historia, var det irrelevant. Vuxna män som ser sig som offer för ett barns förförelsekonst borde backa några steg och se över sin maskulinitet och moraliska kompass. Det gäller även gentemot andra människor i beroendeställning, när man är chef, lärare eller politisk eller religiös ledare. Även OM Fezekile skulle ha skickat ut signaler om att hon ville ha sex med Zuma, så befann han sig i en sådan position i förhållande till henne att han borde ha lagt band på sig. Han var en fadersfigur. Redi Tlhabi skrev sin bok för att ge Fezekile upprättelse. För att låta hennes version komma ut. Fezekile såg fram emot lanseringen. Hon hade väntat länge på att få tala till punkt. Men när boken nästan var klar, den 9 oktober 2016 avled hon 42 år gammal. Hon hade drabbats av depression och slutat ta sin hiv-medicin. Hon dog två månader efter de fyra kvinnornas protest under Jacob Zumas tal i samband med lokalvalen. Remember Khwezi, stod det alltså på ett av deras plakat. Att minnas Fezekile Kuzwayo handlar inte om Jacob Zuma, utan om något större och viktigare: Nämligen att uppmärksamma det helvete Fezekile och tusentals andra flickor och kvinnor utsattes för i exil och uppmanades att tiga om. Men också om den sexism och kvinnosyn som möjliggjorde behandlingen av henne före, under och efter rättegången och som förstörde hennes liv.  Tor Billgren, kritiker   Litteratur: "Khwezi" av Redi Tlhabi (2017) Jonathan Ball Publishers SA