BROADCASTS.com

John le Carré, spionromanens mästare, har avlidit. I denna essä från 2016 reflekterar Mikael Timm över författaren, spionen och hans verk.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 28/11 2016. I en tid när högljuddheten är norm utövar det lågmälda en särskild lockelse, inte för att det är lugnande utan därför att det får mig att lyssna bättre. Eller om man så vill: det lågmält sagda gör mig ännu oroligare. Duvornas tunnel kallas av sin upphovsman helt anspråkslöst för en minnesbok. Ända sedan genombrottet med Spionen som kom in från kylan i början av 60-talet har John le Carré fascinerat, både genom sina berättelser och genom det som skymtar av författaren själv i romanernas värld av skuggor och svek. Så när det för ett par år sedan talades om att David Cornwell skrev sin självbiografi växte förväntningarna. Jag är inte den ende le Carré-läsare som undrat vad David Cornwell verkligen gjorde som spion, innan han satte sig att skriva och blev John le Carré? Det får vi naturligtvis INTE svar på. En av John le Carrés förläggare berättade en gång om ett par dagar han tillbringade i le Carrés sällskap, dagar fyllda av märkliga berättelser. Och tillade:  -Men vem han är vet jag fortfarande inte. Han spelade sig själv och han spelade så bra att vi inbjudna bara såg det han bestämt att vi skulle se. För något år sedan kom en tjock biografi om le Carré, men författaren hade uppenbarligen inte haft något vidare samarbete med sin huvudperson. Och efter läsningen av Duvornas Tunnel undrar jag om David Cornwell verkligen haft tillgång till John le Carré? Nja, redan detta att använda pseudonym i en tid när alla vill bli igenkända signalerar att detta är en författare med ett ambivalent förhållande till sin samtid. Och att använda en pseudonym alla vet är en pseudonym signalerar att detta handlar om en författare med ett ambivalent förhållande till sig själv. Och minnesboken är alltså skriven av le Carré, inte av Cornwell. Hmmm    Och krångligare blir det genom att Duvornas tunnel inte är en sammanhängande berättelse om Cornwells liv utan en samling scener ur en drömlik existens. Journalister vet sedan länge att Cornwell gör sitt bästa för att nyfikna inte ska kunna undersöka hans liv. Men han verkar också hålla sig själv på avstånd från sig själv. Så tolkar jag i alla fall raderna i Duvornas tunnel om att le Carré anlitade två privatdetektiver för att gräva fram material om sitt eget liv. Som skäl anger han att han som författare blandar ihop fakta med fiktion, men också att minnet är osäkert. Likt en spion misstänker jag att le Carré befinner sig så långt från sitt inre att han måste ha hjälp att få syn på sig själv. Kanske är David Cornwell en annan än John le Carré. Le Carré är förvisso en av samtidens mest drivna författare men författarskapet framstår i denna minnesbok som en biprodukt av slumpen. Eller är det möjligen så att hela le Carrés liv utspelas i någon sciencefiction-film där ett datavirus gör att människan aldrig kan känna sig själv. Distansen har måhända varit nödvändig, för det Cornwell låter framskymta om sin barndom räcker för att fylla en hel tv-säsongs gråta-ut-program. Modern överger David när han är fem, efter det sover han utanför styvmoderns rum med en golfklubba bredvid sig för att kunna slå ned fadern om denne skulle försöka misshandla sin andra hustru. David och brodern placeras i internatskolor men lär sig tidigt att leva på rymmen eftersom fadern inte kan betala avgifterna. Fadern bedrar alla han träffar, framförallt de som litar på honom och han låter David hjälpa till. Han lurar dem på pengar, kärlek, vänskap. Och när sonen blivit en framgångsrik författare stämmer fadern honom för att han inte fått nog erkännande för sonens framgångar. Jag har läst få barndomsskildringar som rymt så mycket smärta som le Carrés men allt berättas med utsökt torr humor, som vore det anekdoter han läst i någon annans bok. En del av scenerna har skymtat tidigare, t ex i A perfect spy, den romanen har en intensitet som saknas i minnesboken där ironin dominerar. Översättaren Klas Östergren måste haft roligt. Också David Cornwells vuxna liv som lärare i tyska och franska på det prestigefyllda Eton, tjänsteman på UD, spion och sedan professionell spänningsförfattare i världsklass - passerar som scener ur en film. Ändå eller just därför är le Carré en faktasökare. Är det något i minnesboken som förvånar är det hur verklighetsbaserat hans skrivande varit. Le Carré berättar med uppenbar förtjusning om egendomliga resor där han intervjuar alla från PLO:s ledare Arafat till oligarker, spioner och soldater. Han tycks vara i konstant sökande efter gestalter att hänga upp sin fantasi på. Han uppfinner sina romanfigurer, men han bygger dem på verkliga människor som han jagar, likt Vladimir Nabokov fångade fjärilar. Bägge var flerspråkiga, kyliga och briljanta. Det intressanta med le Carré är att han i sin diskreta minnesbok, där så många namn och konkreta adresser är utlämnade, antyder en tredje väg för litteraturen. Om romankonsten idag är utpräglat självbiografiskt som hos Norén och Knausgård å ena sidan och å andra sidan underhållande samhällstillvänd som hos de amerikaner som inte fick nobelpriset i år, väljer Carré en tredje väg där författaren är osynlig och samhällskritiken indirekt. Det som intresserar honom är de strukturer i vilka människan är fångad, här finns en koppling till1600-talets franskklassicism. Fast den nämns förstås inte. Och så något annat: Le Carré är i stor utsträckning en bildskapare. Han reser för att se människor och konflikter som kan omformas till fiktion. En metod som för tankarna till hur en målare i detalj studerar ett träd för att sedan, just därför att kunskapen finns, kunna förvandla det till en bild som ger känslan av ett träd snarare än den exakt visar ett träd. Och den känsla som dominerar är ångest. Fadern Ronnie hävdade att det var han som var orsaken till sonens framgångar. Och på sätt och vis verkar han ha rätt. le Carrés hela karriär kan ses som en besvärjelse av skräcken för att världen skall falla samman. Allt som förefaller stabilt kan i nästa ögonblick upphöra. Döden är bara ett förfluget ord bort. Mest av allt verkar le Carré beundra förmågan till förvandling. Ett av bokens roligaste avsnitt berättar om filmatiseringen av Spionen som kom in från kylan. Le Carré kunde inte föreställa sig Richard Burton i huvudrollen och än mer tvekande blev han när Elisabeth Taylor kom på besök i sin Rolls. Men Burton tyr sig till le Carré, det är som om skådespelaren vill suga all kunskap om berättelsen ur författarens blod. En vampyrs bildningsresa. Och så småningom är Burton den slitne Alec Leamas trots att inte en atom i hans kropp borde kunna vara det. Varpå le Carré inte behövs längre. Jag misstänker att le Carré i mörka stunder likt de filmproducenter och regissörer han träffar, tycker att författaren bara är någon står i vägen för berättelsen. Det är därför le Carré försvinner bakom sina figurer. Kvar av dessa 55 år av skrivande, dessa 25 böcker, finns sorgen, sveken och humorn. Vilken mäktig treenighet är det inte, en treenighet vars makt bevisas av le Carrés oöverträffade förmåga att skapa liv i sina romaner. Liv så skimrande att skuggorna är den enda tänkbara boplatsen för författaren själv. Mikael Timm