BROADCASTS.com

b'

Om livets stora mysterier kan vi inget veta, bara tro. Men tvivlet gnager st\\xe4ndigt. Om man inte helt avst\\xe5r fr\\xe5n att t\\xe4nka? Som de antika filosofer Vincent Flink Amble-Naess lyfter fram i denna ess\\xe4.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Konstn\\xe4ren Apelles hade arbetat med tavlan i m\\xe5nader. Det skulle bli ett m\\xe4sterverk; det var uppenbart f\\xf6r var och en som s\\xe5g honom arbeta. En detalj lyckades emellertid g\\xe4cka honom: fradgan p\\xe5 kappl\\xf6pningsh\\xe4sten i f\\xf6rgrunden. Den f\\xf6ref\\xf6ll om\\xf6jlig att gestalta. Apelles f\\xf6rs\\xf6kte med klarare f\\xe4rger, gr\\xf6vre penslar och mindre vatten i temperan. Han svalde sin stolthet och konsulterade en rival, men ocks\\xe5 det var l\\xf6nl\\xf6st. Resultaten blev hoppl\\xf6st onaturliga. Till slut fick han nog, och sl\\xe4ngde sin tv\\xe4ttsvamp mot h\\xe4sten i vredesmod.

Folket omkring honom drog efter andan. Apelles kunde knappt tro sina \\xf6gon. Svampen hade l\\xe4mnat ett omissk\\xe4nnligt avtryck \\xf6ver betslet. H\\xe4sten tuggade fradga.

Anekdoten \\xe5terges av den grekiska filosofen Sextus Empiricus i boken Pyrrhoniska skisser, fr\\xe5n 200-talet e. kr. P\\xe5 samma s\\xe4tt som Apelles genom sina anstr\\xe4ngningar f\\xf6rs\\xf6kte uppn\\xe5 ett perfekt konstverk, f\\xf6rs\\xf6ker filosoferna uppn\\xe5 det goda livet genom att argumentera. De borde veta b\\xe4ttre, skriver Sextus. F\\xf6rst n\\xe4r man inser det meningsl\\xf6sa med hela f\\xf6retaget kan man uppn\\xe5 m\\xe5let, och njuta sin sinnesro.

Sextus Empiricus var skeptiker, eller pyrrhonist som hans meningsfr\\xe4nder ofta kallades under antiken. R\\xf6relsen fick sitt namn efter f\\xf6rgrundsgestalten Pyrrhon, som var verksam p\\xe5 300-talet f.Kr. Pyrrhon f\\xf6r\\xe4ras ett kapitel i historikern Diogenes Laertios bok Ber\\xf6mda filosofers liv och l\\xe4ror, som \\xe4r v\\xe5r kanske fr\\xe4msta k\\xe4lla till kunskap om den antika filosofin och dess ut\\xf6vare. Diogenes beskriver Pyrrhon som en d\\xe5re, som betvivlade allt han s\\xe5g. Om en k\\xe4rra var p\\xe5 v\\xe4g att k\\xf6ra \\xf6ver honom steg han inte \\xe5t sidan. Han var n\\xe4mligen inte s\\xe4ker p\\xe5 att k\\xe4rran var verklig. Kanske hade han fallit offer f\\xf6r en synvilla, eller helt enkelt blivit lurad. Om det inte vore f\\xf6r hans m\\xe5nga v\\xe4nner, skriver Diogenes, hade Pyrrhon knappast blivit l\\xe5nglivad.

Skildringen \\xe4r f\\xf6rfattad 500 \\xe5r efter Pyrrhons bortg\\xe5ng, och mycket tyder p\\xe5 att informationen \\xe4r h\\xe4mtad fr\\xe5n en satirisk skrift som publicerades av en av Pyrrhons fiender. S\\xe5dana sm\\xe4deskrifter var vanliga under antiken. Epikur\\xe9n Colotes skriver att den skeptiska l\\xe4ran g\\xf6r det om\\xf6jligt att leva, eftersom den inte medger n\\xe5gra \\xe5sikter. Anatomen Galenus fr\\xe5gar sig huruvida skeptikern m\\xe5ste stanna ombord p\\xe5 ett sjunkande skepp eftersom han tvivlar p\\xe5 om det stigande vattnet \\xe4r verkligt. \\xc4nnu \\xe5r 1748 \\u2013 2000 \\xe5r efter skeptikernas storhetstid \\u2013 kunde den skotske filosofen David Hume skriva att samh\\xe4llet skulle g\\xe5 under om Pyrrhons efterf\\xf6ljare fick geh\\xf6r f\\xf6r sina id\\xe9er.

Skeptikerna var l\\xe4tta att h\\xe4ckla. De efterl\\xe4mnade n\\xe4mligen inga skrifter d\\xe4r deras l\\xe4ra f\\xf6rsvarades. Sextus bok \\xe4r ett undantag. F\\xf6r den som l\\xe4ser hans Pyrrhoniska skisser framtr\\xe4der en annan bild av skeptikerna \\xe4n den som f\\xf6rmedlades av deras fiender.

Det grekiska ordet skepsis betyder \\u201dunders\\xf6kning\\u201d, och mycket riktigt var den skeptiska filosofin en unders\\xf6kande filosofi. F\\xf6rem\\xe5let f\\xf6r unders\\xf6kningarna var i f\\xf6rsta hand de andra filosoferna. Epikur\\xe9erna p\\xe5stod att v\\xe4rlden bestod av atomer, medan aristotelikerna p\\xe5stod att den bestod av element. Skeptikern betraktade argumenten f\\xf6r och emot de b\\xe5da inst\\xe4llningarna, och kom fram till att fr\\xe5gan f\\xf6rmodligen inte gick att besvara. B\\xe5da sidor verkade ha genomt\\xe4nkta argument f\\xf6r sin sak, och varje omd\\xf6me om vem som hade r\\xe4tt skulle ofr\\xe5nkomligen b\\xe4ra p\\xe5 ett m\\xe5tt av godtycke.

F\\xf6r Sextus var skepticismen i f\\xf6rsta hand en serie tankefigurer, vars syfte var att uppn\\xe5 j\\xe4mvikt mellan argumenten f\\xf6r och emot varje st\\xe4llningstagande. D\\xe4rigenom visade han att v\\xe5ra \\xe5sikter n\\xe4stan aldrig \\xe4r ber\\xe4ttigade. F\\xf6r det mesta kan man lika g\\xe4rna se saken ur ett annat perspektiv. Inst\\xe4llningen g\\xe4llde emellertid inte alla delar av livet. I motsats till vad belackarna ville g\\xf6ra g\\xe4llande hade skeptikerna kunskap om m\\xe5nga saker. Det var teorierna de f\\xf6rkastade, det vill s\\xe4ga: \\xe5sikter som s\\xe4tts i samband med varandra, och ger upphov till system. Inst\\xe4llningen \\xe4r mindre extrem \\xe4n vad man skulle kunna tro.

Sextus hade m\\xe5h\\xe4nda medgivit att honungsvinet han drack var s\\xf6tt, men han hade aldrig accepterat den vetenskapliga f\\xf6rklaringen: att glukosmolekyler interagerar med receptorer i v\\xe5ra smakl\\xf6kar, som signalerar till hj\\xe4rnbarken via elektriska impulser, och f\\xe5r oss att erfara s\\xf6tma. En s\\xe5dan slutsats hade kr\\xe4vt en argumentation. Och ut\\xf6ver det f\\xe5tal individer som utbildat sig till vetenskapsm\\xe4n, och sj\\xe4lva unders\\xf6kt saken i ett laboratorium, f\\xf6rlitar sig de flesta av oss p\\xe5 auktoritetsargument. Till exempel:

Vetenskapsm\\xe4nnen s\\xe4ger att vinet \\xe4r s\\xf6tt p\\xe5 grund av molekylerna. Och vetenskapsm\\xe4nnen \\xe4r p\\xe5litliga. Allts\\xe5 \\xe4r vinet s\\xf6tt p\\xe5 grund av molekylerna.

Sextus hade betraktat en s\\xe5dan slutledning som inte bara bristf\\xe4llig, utan rent ut sagt l\\xf6jev\\xe4ckande. F\\xf6r det f\\xf6rsta vet vi inte om vetenskapsm\\xe4nnen verkligen s\\xe4ger att det f\\xf6rh\\xe5ller sig p\\xe5 det viset; vi har ju knappast tr\\xe4ffat dem alla. F\\xf6r det andra vet vi inte om de \\xe4r p\\xe5litliga, oavsett vad de sj\\xe4lva p\\xe5st\\xe5r om saken. D\\xe4rf\\xf6r borde vi inte utan vidare acceptera att det finns n\\xe5got s\\xe5dant som glukosmolekyler eller smakl\\xf6kar eller receptorer. Att vinet \\xe4r s\\xf6tt beh\\xf6ver vi d\\xe4remot inga argument f\\xf6r att komma fram till; det k\\xe4nner vi ju p\\xe5 smaken.

Skeptikernas l\\xe4ra formulerades millennier innan den globala uppv\\xe4rmningen var ett faktum, och f\\xf6r en modern l\\xe4sare \\xe4r det uppenbart att deras id\\xe9er vore direkt skadliga i h\\xe4nderna p\\xe5 v\\xe5ra makthavare. Om teorierna kan anv\\xe4ndas till att f\\xf6rb\\xe4ttra v\\xe4rlden b\\xf6r de inte f\\xf6rkastas. Men f\\xf6r de flesta av oss \\xe4r klimatforskarnas r\\xf6n \\u2013 om sm\\xe4ltande polarisar, avverkad regnskog och stigande havsniv\\xe5er \\u2013 inte nog f\\xf6r att mana oss till handling. F\\xf6r det stora flertalet framst\\xe5r rapporterna fr\\xe5n IPCC som intet mer \\xe4n en k\\xe4lla till \\xe5ngest. P\\xe5 s\\xe5 vis p\\xe5minner v\\xe5r situation om den skeptikerna ville avhj\\xe4lpa.

Liksom f\\xf6r de konkurrerande skolorna var m\\xe5let f\\xf6r skeptikernas verksamhet ataraxia, vilket p\\xe5 grekiska betyder sinnesro. Stoikerna sade sig uppn\\xe5 m\\xe5let genom att leva i enlighet med naturen och epikur\\xe9erna genom att h\\xe4nge sig \\xe5t njutningar. Skeptikerna n\\xe4rmade sig problemet p\\xe5 ett annat s\\xe4tt. Deras nyckel till sinnesro var insikten om att inget kan skada oss. Men det var inte str\\xe4ckb\\xe4nken, lejonen eller slavdrivarna de syftade p\\xe5, utan de filosofiska problemen som h\\xe5ller oss vakna om n\\xe4tterna och inte ger oss n\\xe5gon ro. Vad \\xe4r sanning? Vad \\xe4r sk\\xf6nhet? Vad h\\xe4nder n\\xe4r vi d\\xf6r? Fr\\xe5gorna \\xe4r n\\xe4stintill om\\xf6jliga att besvara, vilket skeptikerna var de f\\xf6rsta att inse. F\\xf6ljaktligen v\\xe4grade de infoga sina kunskaper i system. De v\\xe4grade se samband och g\\xf6ra slutledningar. Man skulle kunna s\\xe4ga att de v\\xe4grade t\\xe4nka.

Sextus tid p\\xe5minde p\\xe5 m\\xe5nga s\\xe4tt om v\\xe5r egen. Filosofin, som hade b\\xf6rjat som ett sj\\xe4lvst\\xe4ndigt s\\xf6kande efter kunskap, hade stelnat i skolbildningar vars medlemmar \\xe4gnade st\\xf6rre delen av sin tid \\xe5t att anklaga varandra f\\xf6r dumhet och hyckleri. I detta intellektuella klimat gjorde skeptikerna entr\\xe9 och retade gallfeber p\\xe5 sina konkurrenter genom att h\\xe4vda att alla var lika goda k\\xe5lsupare, och att det var samtalet i sig det var fel p\\xe5.

Skeptikerna var inga livsstilsradikaler. Det var deras l\\xe4ra som var avvikande. Sj\\xe4lva levde de konventionella, tillbakadragna liv. Sextus arbetade som l\\xe4kare, och f\\xf6rfattarskapet var en bisyssla han \\xe4gnade sig \\xe5t p\\xe5 fritiden.

P\\xe5 samma s\\xe4tt kan ocks\\xe5 vi dra oss tillbaka, och leva obesv\\xe4rade av de h\\xe4tska debatterna i v\\xe5r samtid. I en tid d\\xe4r \\xe5sikter har upph\\xf6jts till dygd vore det inte mindre \\xe4n ett uppror.

Vincent Flink Amble-Naess