BROADCASTS.com

b'

Richard Nixon \\xe4r f\\xf6r m\\xe5nga synonym med Watergate-skandalen. Men enligt Mattias Hagberg la Nixon grunden f\\xf6r en framg\\xe5ngsrik politik pr\\xe4glad av splittring. En politik som nu spridit sig \\xf6ver v\\xe4rlden.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-05-02.

Kort efter Richard Nixons d\\xf6d och begravning 1994 beskrev veckotidningen LA Weekly en rad m\\xe4rkliga fenomen. En s\\xe4kerhetsvakt p\\xe5 Nixon Library and Museum, d\\xe4r den f\\xf6re detta presidenten just blivit begravd, ber\\xe4ttade att han en natt sett ett m\\xe4rkligt gr\\xf6nt och fluorescerande ljus ovanf\\xf6r Nixons gravsten. En annan natt hade han sett en man kliva in i Nixons arbetsrum fast d\\xf6rren var l\\xe5st. Och vid ytterligare andra tillf\\xe4llen hade han h\\xf6rt m\\xe4rkliga ljud fr\\xe5n museets utst\\xe4llning om Watergateskandalen, bara f\\xf6r att n\\xe4sta dag uppt\\xe4cka att utst\\xe4llningens apparater inte funkade som de skulle.

I artikeln ber\\xe4ttade \\xe4ven flera bes\\xf6kare att de sett en mystisk gestalt och k\\xe4nt en m\\xe4rklig kall vind n\\xe4r de vandrat genom museet.

LA Weekly gav inte mycket f\\xf6r historierna. Rapporteringen kring Nixons sp\\xf6ke var mest kuriosa. Samtidigt g\\xe5r det inte att komma ifr\\xe5n att bilden av Nixon som en geng\\xe5ngare \\xe4r talande. Fr\\xe5gan \\xe4r om han inte hems\\xf6ker v\\xe5r v\\xe4rld mer \\xe4n vi faktiskt tror. Fr\\xe5gan \\xe4r om han inte \\xe4r ett politiskt sp\\xf6ke \\u2013 n\\xe4rmast osynlig, men betydelsefull.

Han har reducerats till en politisk skurk. Han har blivit sj\\xe4lva sinnebilden f\\xf6r den moderna politikens s\\xe4msta sidor

N\\xe4r Nixon l\\xe4mnade Vita huset med svansen mellan benen i augusti 1974 var det m\\xe5nga amerikaner som drog en suck av l\\xe4ttnad. \\xc4ntligen skulle landet kunna \\xe5terg\\xe5 till ett normalt tillst\\xe5nd efter m\\xe5nader av m\\xe4rkliga turer kring inbrottet i demokraternas kampanjh\\xf6gkvarter i Watergate i juni 1972.

Nixon var p\\xe5 m\\xe5nga s\\xe4tt en politisk bondf\\xe5ngare, en demokratisk charlatan, en bedragare. Watergateskandalen var bara ett av m\\xe5nga demokratiska \\xf6vertramp. Faktum \\xe4r att f\\xe5 amerikanska politiker har bettet sig s\\xe5 v\\xe5rdsl\\xf6st med sitt \\xe4mbete som just Nixon.

Skandalerna har ocks\\xe5 pr\\xe4glat Nixons efterm\\xe4le. Han har reducerats till en politisk skurk. Han har blivit sj\\xe4lva sinnebilden f\\xf6r den moderna politikens s\\xe4msta sidor, \\xe4ven f\\xf6r oss som inte var tillr\\xe4ckligt gamla eller ens f\\xf6dda vid den h\\xe4r tiden.

Men Nixon var ocks\\xe5 n\\xe5got annat. N\\xe5got djupare. N\\xe5got som f\\xf6rst blivit tydligt under de senaste decennierna.

\\u201dJag \\xe4r \\xf6vertygad om att andra halvan av nittonhundratalet kommer att bli k\\xe4nt som Nixons. Han \\xe4r den mest betydelsefulla offentliga personen i v\\xe5r tid\\u201d, slog den republikanske senatorn Robert Dole fast i sitt tal vid Nixons begravning. Han var en stor beundrare av Nixon och ville sj\\xe4lvklart understryka hans betydelse. Men samma tankeg\\xe5ng \\xe5terfinns i flera av de senaste \\xe5rens mest intressanta b\\xf6cker om Nixon, skrivna av journalister och forskare l\\xe5ngt fr\\xe5n den amerikanska h\\xf6gern. Mest l\\xe4sv\\xe4rda \\xe4r historikern David Greenbergs v\\xe4lskrivna \\u201dNixon\\u2019s shadow\\u201d (2003), journalisten Rick Perlsteins monumentala \\u201dNixonland\\u201d (2008), kulturteoretikern Carl Freedmans n\\xe4tta men h\\xf6gintressanta \\u201dThe Age of Nixon\\u201d (2012) och f\\xf6rfattaren John Farrells \\u201dNixon \\u2013 The Life\\u201d (2017).

Vad var det d\\xe5 Nixon gjorde? Varf\\xf6r kan det vara v\\xe4rdefullt att tala om Nixons skugga, om Nixons tids\\xe5lder eller om USA som ett Nixonland?

F\\xf6r att f\\xf6rst\\xe5 m\\xe5ste man s\\xf6ka sig tillbaka till tiden innan Nixon vann presidentvalet 1968.

Han var h\\xf6gerns reaktion personifierad. [...] Under slutet av sjuttiotalet b\\xf6rjade de ekonomiska skillnaderna \\xe5ter att v\\xe4xa. De rika blev rikare, de fattiga blev fattigare.

Sextiotalet var en m\\xf6rk period f\\xf6r den amerikanska h\\xf6gern och f\\xf6r stora delar av den ekonomiska eliten: det republikanska partiet var splittrat, v\\xe4nsterv\\xe5gen sk\\xf6ljde \\xf6ver universiteten, de svarta var i uppror, kvinnor och homosexuella k\\xe4mpade framg\\xe5ngsrikt f\\xf6r sin frig\\xf6relse, samtidigt som demokraterna genomf\\xf6rde den ena v\\xe4lf\\xe4rdsreformen efter den andra.

Bakom sextiotalets uppror och politiska reformer l\\xe5g stora och djupa f\\xf6r\\xe4ndringar av det amerikanska samh\\xe4llet. Den institutionella rasismen l\\xe5g p\\xe5 slaktb\\xe4nken, fackf\\xf6reningsr\\xf6relsen hade expanderat kraftigt sedan trettiotalet och den ekonomiska j\\xe4mlikheten var st\\xf6rre \\xe4n n\\xe5gonsin som en f\\xf6ljd av statligt ingripande i ekonomin.

Ekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman brukar tala om \\u201dden stora komprimeringen\\u201d f\\xf6r att beskriva utvecklingen i USA decennierna efter depressionen. Vad det handlade om var en kraftfull utj\\xe4mning av de ekonomiska skillnaderna i landet.

Vanliga l\\xf6ntagare och deras politiska representanter utmanade med andra ord den ekonomiska eliten och deras makt \\xf6ver det amerikanska samh\\xe4llet. Under n\\xe5gra \\xe5r framstod det faktiskt som om USA h\\xf6ll p\\xe5 att utvecklas till en modern v\\xe4lf\\xe4rdsstat efter nordeuropeiskt snitt.

Men sen kom Nixon. Han var h\\xf6gerns reaktion personifierad. P\\xe5 n\\xe5gra f\\xe5 \\xe5r vred han utvecklingen i en helt annan riktning. Den stora komprimeringen blev en parentes. Under slutet av sjuttiotalet b\\xf6rjade de ekonomiska skillnaderna \\xe5ter att v\\xe4xa. De rika blev rikare, de fattiga blev fattigare.

Nixon intalade m\\xe4ngder med amerikaner att USA var medelklassens f\\xf6rlovade land, ett sm\\xe5borgerligt paradis av sk\\xf6tsamma och str\\xe4vsamma individer...

Trots sin brist p\\xe5 utstr\\xe5lning lyckades Nixon uppr\\xe4tta starka k\\xe4nslom\\xe4ssiga band till stora delar av den amerikanska v\\xe4ljark\\xe5ren. Framf\\xf6r allt lyckades han spalta upp det politiska landskapet efter nya stridslinjer. Han fick medelamerikanen att k\\xe4nna sig mer hotad av \\u201ddom d\\xe4r nere\\u201d \\xe4n av \\u201ddom d\\xe4r uppe\\u201d.

Det oroliga sextiotalet var sj\\xe4lvfallet ovanligt god jordm\\xe5n f\\xf6r detta f\\xf6rvandlingsnummer. Allt verkade st\\xe5 p\\xe5 spel: familjen, sexualiteten, religionen, patriarkatet, moralen \\u2013 you name it.

Nixon spelade effektivt p\\xe5 m\\xe5nga amerikaners oro f\\xf6r denna utveckling och p\\xe5 deras f\\xf6rest\\xe4llningar om sig sj\\xe4lva. Enligt Nixon var USA ett land av fria och h\\xe5rt arbetande k\\xe4rnfamiljer som nu pressades av feminister och allm\\xe4n oordning, av arbetsmoralens f\\xf6rfall och av de svartas f\\xf6rmenta l\\xe4ttja.

Hans fixering vid lag och ordning, hans f\\xf6rakt f\\xf6r avvikelser, hans d\\xe5ligt kamouflerade rasism och hans allm\\xe4nt rigida livsh\\xe5llning \\u2013 allt blev effektiv rekvisita i en nygammal ber\\xe4ttelse om Amerika.

Nixon intalade m\\xe4ngder med amerikaner att USA var medelklassens f\\xf6rlovade land, ett sm\\xe5borgerligt paradis av sk\\xf6tsamma och str\\xe4vsamma individer, en n\\xe4rmast o\\xe4ndlig villaidyll som hotades av brottslingar, narkomaner och annat \\u201dsl\\xf6dder\\u201d. Men ocks\\xe5 av den nya kultureliten \\u2013 det vill s\\xe4ga studenterna, journalisterna och kulturarbetarna \\u2013 som enligt Nixon ing\\xe5tt en ohelig allians med samh\\xe4llets alla orosmakare.

Mot kultureliten och den farliga underklassen st\\xe4llde han den \\u201dtysta majoriteten\\u201d, det vill s\\xe4ga det riktiga folket som kn\\xf6t n\\xe4ven i fickan och dr\\xf6mde sig tillbaka till det trygga och fina femtiotalet.

K\\xe4nns det igen?

Inte s\\xe5 konstigt.

Nixon var en av den f\\xf6rsta, ja, kanske till och med den f\\xf6rsta moderna politiker som p\\xe5 allvar lyckades flytta fokus fr\\xe5n fr\\xe5gor om ekonomi och r\\xe4ttvisa till fr\\xe5gor om v\\xe4rderingar, och han var f\\xf6rst med att g\\xf6ra lag och ordning till den dominerande fr\\xe5gan i politiken. Under hans tid p\\xe5b\\xf6rjades en f\\xf6rflyttning av politikens k\\xe4rnkonflikt som vi fortfarande lever med. Nixon var en pionj\\xe4r. Han s\\xe5g och utnyttjade sp\\xe4nningen mellan det liberala och det auktorit\\xe4ra l\\xe5ngt f\\xf6re n\\xe5gon annan politiker, samtidigt som han str\\xf6k den klassiska konflikten mellan arbete och kapital ur ekvationen. Han talade aldrig om den ekonomiska eliten, om de superrika. Nej, den ekonomiska makten l\\xe4mnade han i fred. Hoten kom alltid nedifr\\xe5n.

Den f\\xf6rskjutning av politikens centrum som Nixon p\\xe5b\\xf6rjade har efter hand spritt sig \\xf6ver hela v\\xe4stv\\xe4rlden. Moral- och v\\xe4rderingsfr\\xe5gor samt lag och ordning har blivit favoritomr\\xe5den f\\xf6r v\\xe4sterl\\xe4ndska politiker som inte vill st\\xf6ra den ekonomiska ordningen.

Man kan, utan att \\xf6verdriva, p\\xe5st\\xe5 att vi alla idag lever med Nixons sp\\xf6ke.

Mattias Hagberg, f\\xf6rfattare