BROADCASTS.com

b'

Mattias Hagberg ger sig in bland palmtr\\xe4dens skugga i Los Angeles f\\xf6r att n\\xe4rma sig en f\\xf6rfattare som f\\xf6reb\\xe5dar postmodernismen: Raymond Chandler.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna. Ess\\xe4n s\\xe4ndes f\\xf6rsta g\\xe5ngen 2016.

F\\xf6rsta g\\xe5ngen jag k\\xf6rde fr\\xe5n flygplatsen i Los Angeles mot Santa Monica och havet var det natt. Palmerna l\\xe4ngs v\\xe4gen var som svarta, grafiska tryck mot himlen, och bergen i fj\\xe4rran p\\xe5minde om en m\\xf6rk mur.

Jag sv\\xe4ngde upp p\\xe5 motorv\\xe4gen och l\\xe4t mig uppslukas av den o\\xe4ndliga str\\xf6mmen av bilar. Nedanf\\xf6r mig bredde metropolen ut sig med sina raka avenyer, l\\xe5ga byggnader och glittrande gatljus.

D\\xe4r och d\\xe5 var det n\\xe5got som f\\xe5ngade mig; en f\\xf6rnimmelse av verkligheten som kanske b\\xe4st kan beskrivs med ord som undanglidande, fragmentarisk och inneh\\xe5llsl\\xf6s. Det var en k\\xe4nsla som var b\\xe5de skr\\xe4mmande och behaglig.

Jag var i Los Angeles i tio dagar \\u2013 r\\xf6rde mig genom det splittrade stadslandskapet, gjorde intervjuer, skrev \\u2013 men k\\xe4nslan l\\xe4mnade mig aldrig. Tv\\xe4rt om. Den v\\xe4xte.

Det \\xe4r en k\\xe4nsla jag funderat mycket p\\xe5 sedan dess. Det \\xe4r en k\\xe4nsla jag har f\\xf6rs\\xf6kt att f\\xf6rst\\xe5, framf\\xf6r allt med fiktionens hj\\xe4lp.

Los Angeles plats i litteraturen \\xe4r p\\xe5fallande begr\\xe4nsad, i alla fall om man j\\xe4mf\\xf6r med andra metropoler som New York, London eller Paris. Medan v\\xe4rldens stora f\\xf6rfattare har flockats runt dessa platser har de alltid skytt Los Angeles.

Jag f\\xf6rest\\xe4ller mig att det har med rummet att g\\xf6ra; med det uppbrutna stadslandskapet; med motorv\\xe4garna och avst\\xe5nden; med avsaknaden av centrum och med bristen p\\xe5 \\xf6versk\\xe5dlighet. Los Angeles \\xe4r p\\xe5 m\\xe5nga s\\xe4tt enformigt och monotont, en o\\xe4ndlig repetition av samma l\\xe5ga hus, samma raka gator, samma bensinstationer, samma snabbmatsst\\xe4llen, samma palmer, samma motorv\\xe4gar. Det finns en p\\xe5taglig fattigdom i upprepningen, en fattigdom som det \\xe4r sv\\xe5rt att g\\xf6ra litteratur av.

Jag har egentligen bara hittat en f\\xf6rfattare som lyckats fullt ut: Raymond Chandler.

Trots att det g\\xe5tt sextio \\xe5r sedan han l\\xe4mnade ifr\\xe5n sig sin sista roman \\xe4r det som om han talar direkt till v\\xe5r tid.

Genom att l\\xe4sa Raymond Chandlers h\\xe5rdkokta deckare kan man f\\xf6rst\\xe5 Los Angeles.

Men inte bara det. Jag tror att Raymond Chandler har n\\xe5got mer att s\\xe4ga oss. Genom att f\\xe5nga staden f\\xe5ngar han \\xe4ven den moderna, eller ska jag kanske s\\xe4ga den postmoderna m\\xe4nniskan och hennes bel\\xe4genhet. Jag vet att det \\xe4r slitna ord, men i just det h\\xe4r fallet tror jag att de \\xe4r helt r\\xe4tt.

Jag \\xe4r inte ensam om de h\\xe4r tankarna. Under de senaste \\xe5ren har intresset f\\xf6r Raymond Chandler \\xf6kat. Hans romaner kommer st\\xe4ndigt i nya utg\\xe5vor och litteraturen om honom v\\xe4xer.

Ett tecken i tiden \\xe4r att den ber\\xf6mde amerikanske litteratur- och kulturteoretikern Fredric Jameson nyligen samlade n\\xe5gra ess\\xe4er om Raymond Chandler i en volym, allt med det uttalade m\\xe5let att lyfta in deckarf\\xf6rfattaren i finrummet. Fredric Jameson menar n\\xe4mligen att Raymond Chandler \\xe4r en lika intressant modernistisk f\\xf6rfattare som exempelvis Vladimir Nabokov eller Virginia Woolf \\u2013 bara man l\\xe4ser honom p\\xe5 r\\xe4tt s\\xe4tt.

Under tjugo \\xe5r, fr\\xe5n slutet av trettiotalet till slutet av femtiotalet, skrev Raymond Chandler sju romaner som blivit stilbildande f\\xf6r den moderna kriminallitteraturen \\u2013 alla med den ironiske, desillusionerade och ensamme privatdetektiven Philip Marlowe i huvudrollen. Romanerna \\xe4r p\\xe5fallande lika, som om de alla \\xe4r variationer p\\xe5 ett och samma tema.

Det b\\xf6rjar alltid med ett enkelt fall. N\\xe5gon \\xe4r f\\xf6rsvunnen eller utsatt f\\xf6r utpressning. Philip Marlowe tar motvilligt sig an saken, bara f\\xf6r att snabbt dras in i n\\xe5gon sv\\xe5r\\xf6versk\\xe5dlig h\\xe4rva av l\\xf6gner och v\\xe5ldsbrott. Med cigaretten i mungipan jagar han fram och tillbaka \\xf6ver Los Angeles. Han konfronterar korrupta aff\\xe4rsm\\xe4n, v\\xe5ldsamma poliser och h\\xe4nsynsl\\xf6sa gangsters. Och till slut hittar han alltid en f\\xf6rklaring till det ursprungliga fallet.

P\\xe5 ytan ganska typiska kriminalhistorier med andra ord; ett brott, en detektiv, en l\\xf6sning. Men det finns n\\xe5gra element som skiljer Raymond Chandler fr\\xe5n n\\xe4stan alla andra f\\xf6rfattare i genren \\u2013 och det \\xe4r dessa element som ger honom en s\\xe4rst\\xe4llning.

Redan de f\\xf6rsta raderna i den f\\xf6rsta romanen, Den stora s\\xf6mnen fr\\xe5n 1939, skvallrar om f\\xf6rfattarens intentioner:

Klockan var ungef\\xe4r elva p\\xe5 f\\xf6rmiddagen. Det var i mitten av oktober. Solen sken inte och en rid\\xe5 av strilande regn syntes mot bergssluttningarnas skarpa konturer. Jag hade bl\\xe5 kostym, m\\xf6rkbl\\xe5 skjorta, slips och snobbn\\xe4sduk, svarta skor, svarta yllestrumpor med m\\xf6rkbl\\xe5 stickning. Jag var snygg, proper, rakad och nykter och jag k\\xe4nde mig ovanligt styv i korken. Jag var precis allting som en v\\xe4lkl\\xe4dd privatdeckare b\\xf6r vara.

Det \\xe4r Philip Marlowes r\\xf6st som Raymond Chandler l\\xe5ter oss h\\xf6ra. Det \\xe4r hans personliga st\\xe4mma vi f\\xe5r ta del av \\u2013 inget annat. Med bitande ironi och p\\xe5taglig distans \\xe5terber\\xe4ttar han en r\\xe4cka h\\xe4ndelser ur sitt eget perspektiv. H\\xe4r finns ingen objektiv sanning, ingen yttre ordning, bara Philip Marlowes egna upplevelser, eller snarare det s\\xe4tt han v\\xe4ljer att beskriva dessa p\\xe5.

Som l\\xe4sare blir jag genast os\\xe4ker. Vad \\xe4r det egentligen jag tar del av?

Och det blir v\\xe4rre.

Intrigerna i alla romanerna \\xe4r ytterst komplicerade. Avsnitt l\\xe4ggs till avsnitt, utan att n\\xe5gon riktig k\\xe4nsla av sammanhang infinner sig. Varje enskild scen blir snabbt intressantare \\xe4n sammanhanget.

Alla Raymond Chandlers romaner k\\xe4nns faktiskt som lappt\\xe4cken, som samlingar med subjektiva fragment.

En f\\xf6rklaring \\xe4r arbetsmetoden. Han anv\\xe4nde sig ofta av gamla noveller som han klippte och klistrade ihop. Han samplade sig sj\\xe4lv.

En annan f\\xf6rklaring finns i Los Angeles uppsplittrade sociala landskap. I en milj\\xf6 d\\xe4r alla lever utan n\\xe5gra klara sociala band blir verkligheten, och romankonsten, fragmentarisk.

Och mellan dessa fragment smyger tomheten in \\u2013 en k\\xe4nsla av meningsl\\xf6shet, en k\\xe4nsla som alltid f\\xf6rst\\xe4rks mot slutet. Uppl\\xf6sningen \\xe4r aldrig en f\\xf6rl\\xf6sning hos Raymond Chandler. Det finns ingen uppr\\xe4ttelse eller r\\xe4ttvisa, bara en d\\xe4mpad avtoning. Staden och v\\xe4rlden forts\\xe4tter som f\\xf6rut \\u2013 trots alla mord, all mis\\xe4r, all korruption. Raymond Chandler skriver fram likgiltigheten.

Just denna tomhet har Fredric Jameson tagit fasta p\\xe5 i sin n\\xe4rl\\xe4sning. F\\xf6r honom blir romanerna om Philip Marlowe en sorts existentiella historier i klass med Albert Camus Fr\\xe4mlingen eller Jean-Paul Sartres \\xc4cklet. F\\xf6r honom handlar romanerna till syvende och sist om den ensamma m\\xe4nniskan som \\xe4r utkastad i en meningsl\\xf6s tillvaro med d\\xf6den som enda fasta punkt.

Det \\xe4r ett intressant perspektiv \\u2013 om \\xe4n deprimerande.

Sj\\xe4lv har jag inga problem med att se Raymond Chandler som en modernistisk f\\xf6rfattare. Men jag l\\xe4ser honom hellre som en postmodernistisk f\\xf6reg\\xe5ngare, som en f\\xf6rfattare som lyckades med att gestalta det senmoderna samh\\xe4llets splittring, o\\xf6versk\\xe5dlighet och subjektivitet, l\\xe5ngt f\\xf6re alla andra.

Jag har \\xe5terv\\xe4nt till Los Angeles n\\xe5gra g\\xe5nger efter det d\\xe4r f\\xf6rsta omtumlande m\\xf6tet. Varje g\\xe5ng har jag drabbats av samma m\\xe4rkliga k\\xe4nsla av tomhet. Och varje g\\xe5ng har jag k\\xe4nt ett starkt behov av att l\\xe4sa Raymond Chandler igen. F\\xf6r mig ligger hans aktualitet och storhet i hans f\\xf6rm\\xe5ga att f\\xe5nga en stad som egentligen inte l\\xe5ter sig f\\xe5ngas \\u2013 en stad, och ett samh\\xe4lle, d\\xe4r bitarna \\xe4r st\\xf6rre \\xe4n helheten.

Mattias Hagberg, f\\xf6rfattare och kulturskribent

Fredric Jameson, "Raymond Chandler: The Detections of Totality", Verso Books