BROADCASTS.com

b'

Den brittiske poeten Philip Larkins litteratur \\xe4r l\\xe4st och \\xe4lskad. I brev och biografier framkommer mindre smickrande sidor, som till exempel rasism. Men n\\xe4r hans brev till livskamraten Monica Jones publicerades nyanserades bilden n\\xe5got. Jan Norming har l\\xe4st.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 18 mars 2011.

F\\xf6r en tid sen stod en notis i engelska The Guardian. En ok\\xe4nd k\\xe4rleksdikt av poeten Philip Larkin hade hittats i en skokartong. Dikten l\\xe5g instucken i ett gammalt, tummat internkuvert. F\\xf6rem\\xe5let f\\xf6r Larkins \\xf6mma k\\xe4nslor var Betty Mackereth. Han var bibliotekarie p\\xe5 universitetet i Hull och hon var hans sekreterare.

Till notisen fanns ett foto. Larkin sitter i sina hornb\\xe5gade glas\\xf6gon lutad mot en pelare av betong. Bakom honom st\\xe5r en cykel. \\xc4r det hans? Jag vet att han cyklade och p\\xe5 omslaget till diktsamlingen The Whitsun Weddings finns ocks\\xe5 en cykel. Whitsun betyder pingst. Det \\xe4r en tunn bok i vitt och olivgr\\xf6nt med h\\xe5rd p\\xe4rm, jag hittade den hos Blackwell\\u2019s i Oxford. Den ser ut som en s\\xe5dan d\\xe4r liten skolradioutg\\xe5va fr\\xe5n femtiotalet.

Larkin \\xe4r l\\xe4st och \\xe4lskad i England. F\\xf6ra \\xe5ret hade han varit d\\xf6d ett kvartssekel. Hans dikter \\xe4r ofta rimmade bilder av engelskt liv och kynne. Jag vill f\\xe5nga, tolka och bevara livet som det ter sig, skriver Larkin i ett tidigt brev till sin livskamrat Monica Jones. Kanske bevara i meningen konservera, som att l\\xe4gga in frukt eller syra gr\\xf6nsaker, och noggrant anteckna inneh\\xe5llet p\\xe5 etiketterna.

Det f\\xe5r mig att t\\xe4nka p\\xe5 Tomas Transtr\\xf6mers dikt Decemberkv\\xe4ll fr\\xe5n 1972. \\u201dH\\xe4r kommer jag den osynlige mannen, kanske anst\\xe4lld av ett stort Minne f\\xf6r att leva just nu\\u2026\\u201d

Jag t\\xe4nker mig att det \\xe4r Larkin som kommer p\\xe5 sin cykel. Och samma sv\\xe4vande exakthet finns i hans dikter, sm\\xe5 sakliga och g\\xe5tfulla stycken om att dricka te, \\xe5ka t\\xe5g och g\\xe5 i kyrkan, allt det d\\xe4r som finns och sen inte finns, som skingras och f\\xf6rsvinner som r\\xf6k ur v\\xe5ra liv. Om ingen minns \\xe5t oss.

I samband med 25-\\xe5rsminnet av diktarens d\\xf6d utkom nyligen Letters to Monica, ett urval av hans korrespondens med Monica Jones. Philip Larkin f\\xf6ddes 1922. Som ung bibliotekarie kom han 1946 till universitet i Leicester d\\xe4r j\\xe4mn\\xe5riga Monica Jones f\\xf6rel\\xe4ste i engelsk litteratur. B\\xe5da hade examen i \\xe4mnet fr\\xe5n Oxford, han vid St John\\u2019s, hon vid St Hughe\\u2019s. Men i Oxford m\\xf6ttes de aldrig.

P\\xe5 omslaget ser man de b\\xe4gge. De \\xe4r p\\xe5 semester. Det \\xe4r mitten av femtiotalet. Hela sitt l\\xe5nga f\\xf6rh\\xe5llande \\xe5ker de regelbundet p\\xe5 semester. Tillsammans planerar de resrutter. Larkin best\\xe4ller biljetterna, kollar tidtabeller och bokar hotell. Andra har \\xe4ktenskap, barn, hush\\xe5ll och ekonomi ihop. De har sina semestrar. S\\xe5 kallade semestrar, skriver den elake Martin Amis i en anm\\xe4lan av boken. Resm\\xe5len var inte alltf\\xf6r vidlyftiga. Hope you got my letter from Pocklington, citerar Amis.

Larkin var en motvillig semesterfirare. Semestern som koncept, h\\xe4vdade han, bygger p\\xe5 en huvudsakligen kvinnlig f\\xf6rest\\xe4llning om att allt blir b\\xe4ttre i Venedig eller Frinton. Sj\\xe4lv stannade han helst hemma. Hela sitt vuxna liv f\\xf6rs\\xf6rjde han sig som bibliotekarie, de sista trettio \\xe5ren i Hull, en h\\xe5la vid Nordsj\\xf6n med l\\xe5ga moln, dis, dimma, fukt och fr\\xe5nlandsvind, en perfekt plats f\\xf6r ut\\xf6vare av den speciella sorts misantropi som var Larkins.

Men h\\xe4r \\xe4r de allts\\xe5 p\\xe5 Sark, en av kanal\\xf6arna intill den franska kusten, hav och obruten horisont, ett bukoliskt landskap med br\\xe4kande f\\xe5r och en varm bris. Omslagets foto \\xe4r svartvitt. Det \\xe4r en fin dag av skuggorna att d\\xf6ma. I fonden ett band av kobbar och sk\\xe4r. Hon sitter och han st\\xe5r, rygg mot rygg, hon i solglas\\xf6gon, han med kikaren i h\\xe4nderna, hon med en ryggs\\xe4ck av sm\\xe4rting, han barfota i sandalerna, hon ser ut mot havet, han in mot land, de \\xe4r s\\xe5 unga, redan s\\xe5 ensamma och s\\xe5 vita i solen.

Kanske \\xe4r semestrarna hans offer. Hennes \\xe4r i s\\xe5 fall st\\xf6rre. Hon vill gifta sig, kanske ha barn. Det vill inte han. Eller t\\xf6rs inte. Kan inte best\\xe4mma sig. S\\xe5 det blir som det blir. Varje g\\xe5ng fr\\xe5gan kommer upp skyller han p\\xe5 sitt skrivande och hon fogar sig, han f\\xe5r d\\xe5ligt samvete och hon f\\xf6rebr\\xe5r sig, han tr\\xf6star henne och hon honom, prisgivna \\xe5t varandra. Red ut det, den som kan.

I n\\xe4stan fyrtio \\xe5r f\\xf6rs\\xf6kte de, skrev och skrev, Philip skickade mer \\xe4n 1 421 brev och 521 kort, inalles cirka 7 500 sidor. Hon postade s\\xe4kert lika m\\xe5nga. N\\xe5gon borde ge ut dem i urval, Letters to Philip. H\\xe4r finns bara n\\xe5gra f\\xe5 brottstycken av Monicas brev \\xe5tergivna i finstilta fotnoter.

Varf\\xf6r har du alltid mer tid f\\xf6r andra \\xe4n f\\xf6r mig, undrar hon, och ber genast om urs\\xe4kt, intill f\\xf6rtvivlan resonabel. I ett annat fragment framg\\xe5r att hon \\xe4r djupt s\\xe5rad av hans aff\\xe4rer med andra kvinnor, s\\xe4rskilt n\\xe4r hon blir varse att han tagit med en dikt om en av dem i The Whitsun Weddings. Fast han lovat. Hennes beh\\xe4rskning \\xe4r hj\\xe4rtsk\\xe4rande. Samtidigt som han skrockar n\\xe5got om hur og\\xe4rna han ser att hon tr\\xe4ffar en \\u201dPhD i \\xe5ttkantiga glas\\xf6gon, n\\xe5gon som var i Rom f\\xf6rra \\xe5ret\\u201d.

Philip Larkin och Monica Jones bodde aldrig ihop, f\\xf6rutom hans sista \\xe5r. Ett kort tag kom de att dela adress och leva i n\\xe5got som liknade ett \\xe4ktenskap. Hon fick b\\xe4ltros och flyttade in efter en sjukhusvistelse. Larkin dog f\\xf6rst. Enligt hans \\xf6nskem\\xe5l maldes dagb\\xf6ckerna ner till makulatur under \\xf6verinseende av hans sekreterare. I brev till Monica hade han betackat sig f\\xf6r illvilliga levnadstecknare.  Hon bodde ensam kvar. P\\xe5 sexton \\xe5r gick hon knappt utanf\\xf6r d\\xf6rren. Efter Monicas d\\xf6d hittade man h\\xf6garna av brev. Den digra samlingen k\\xf6ptes av Bodleian Library i Oxford.

Deras brevv\\xe4xling ger begreppet resonemangsf\\xf6rh\\xe5llande en ny inneb\\xf6rd. H\\xe4r avhandlas allt, ocks\\xe5 s\\xe5nt som inte blir sagt n\\xe4r de ses, i varandras n\\xe4rhet \\xe4r de valh\\xe4nta, blyga, f\\xf6rsagda. Det \\xe4r l\\xe4ttare att komma till tals i breven, tonen \\xe4r stundtals \\xf6msint och k\\xe4rleksfull, de leker och tumlar runt som kattungar i texten. B\\xe5da har en f\\xe4bless f\\xf6r Beatrix Potter och hennes sagov\\xe4rld. Larkin illustrerar breven med sm\\xe5 teckningar i trubbig blyerts. Han \\xe4r s\\xe4len och hon \\xe4r kaninen. Dear bun, inleder han sina depescher.

De kommenterar politik och boxning, cricket och litteratur, han r\\xe5dg\\xf6r l\\xf6pande med henne om sina dikter, hon \\xe4r uppskattande men inte okritisk. Som korrekturl\\xe4sare \\xe4r hon omutlig och s\\xe4ger ifr\\xe5n. Det kan g\\xe4lla stilen i stort, enstaka ordval eller ett tveksamt demonstrativt pronomen. De skriver om b\\xf6cker och f\\xf6rfattare, levande och d\\xf6da, skvallrar och baktalar, f\\xe5 finner n\\xe5d inf\\xf6r deras \\xf6gon. Philip som redigerar Oxford Book of Twentieth Century English Verse, anf\\xf6rtror henne vad han tycker, att det mesta \\xe4r skr\\xe4p, ingen som \\xe4r f\\xf6dd efter 1930 kan skriva, Ted Hughes klarar sig med knapp n\\xf6d.

Andra r\\xe5kar v\\xe4rre ut. \\u201dWho cares about asses like Blake or bores like Byron?\\u201d N\\xe5gra duger, Thomas Hardy alltid, W. H. Auden f\\xf6r det mesta, John Betjeman \\xe5tminstone ibland, Kingsley Amis f\\xf6r gammal v\\xe4nskaps skull, Barbara Pym, Shakespeare f\\xf6rst\\xe5s, \\u201d\\xe4r det inte underbart att han finns och \\xe4r engelsk och att vi \\xe4r engelska, t\\xe4nk om du var tjeck, oupph\\xf6rligt knorrande, och jag en j\\xe4nkare som skrev p\\xe5 en avhandling om vattenmetaforer hos Pound\\u201d.

De klagar st\\xe4ndigt \\xf6ver sakernas tillst\\xe5nd, v\\xe4dret, kr\\xe4mpor, huvudv\\xe4rk, h\\xf6snuva, matsm\\xe4ltning, sprit, brist p\\xe5 pengar, Larkins morsa, tristess, tr\\xe5kiga historier, grannar som gr\\xe4lar eller spelar fel musik f\\xf6r h\\xf6gt, \\u201dn\\xe5got atonalt som l\\xe5ter som en f\\xe4rja p\\xe5 v\\xe4g ut ur en pianofabrik\\u201d.

Med \\xe5ren blev Larkin a grumpy old man enligt principen om att aldrig underskatta sanningshalten i en djupt rotad f\\xf6rdom, fast s\\xe5 v\\xe4rst gammal blev han inte, och sin spr\\xe5kliga sk\\xe4rpa tappade han aldrig, heller inte sin osvikliga blick f\\xf6r tillvarons mer absurda sidor. Han \\xe4r emellan\\xe5t r\\xe4tt underh\\xe5llande och klarsynt i sin grinighet.

Letters to Monica \\xe4r en text full av koder, f\\xf6rkortningar, tecken, medvetna felstavningar, omskrivningar, ordlekar, ett partitur f\\xf6r tv\\xe5 ensamma r\\xf6ster. \\u201dIdag b\\xe4r jag de gula strumporna du gav mig. Ikv\\xe4ll tog jag en stor G & T, synd p\\xe5 citronerna annars\\u201d. De dricker f\\xf6r mycket, var och en p\\xe5 sitt h\\xe5ll. \\xc5ren g\\xe5r och man undrar hur hon har det, Monica Jones, n\\xe4r breven glesnar och han f\\xe5r medalj av drottningen, g\\xe5r p\\xe5 fest hos Faber & Faber eller tr\\xe4ffar sina \\xe4lskarinnor.

When it comes to women, I fucking give you up, skrev en g\\xe5ng Kingsley Amis till Larkin. I Amis roman Lucky Jim fr\\xe5n 1954 f\\xe5r en av figurerna, Margaret, l\\xe5na drag av Monica. Det \\xe4r ett infamt portr\\xe4tt. Larkin slutade inte umg\\xe5s med v\\xe4nnen f\\xf6r det. F\\xf6ga ridderligt mot Monica kan man tycka. Om han med tiden fick sv\\xe5rare att f\\xf6rdra Amis berodde det p\\xe5 annat. Framf\\xf6r allt var det Amis obestridliga talang f\\xf6r ett bekymmersfritt leverne som v\\xe4ckte hans harm, eller m\\xf6jligen f\\xf6rt\\xe4ckta avund. \\xc5tminstone om man f\\xe5r tro Marin Amis, Kingsleys son.

\\xc5tskilligt har sagts om Larkins dystra tillvaro, och om mots\\xe4ttningen mellan liv och dikt, de till synes vattent\\xe4ta skotten. Men jag t\\xe4nker att det ena h\\xf6r ihop med det andra, och att det har med hans ambivalens att g\\xf6ra, hans vacklan, det dubbla seende som berikar hans konst men f\\xf6r\\xf6der hans liv.

\\xc5 andra sidan, vad vet vi? Kanske nj\\xf6t han i hemlighet av att skrubba skjortkragar, tv\\xe4tta lakan, klippa gr\\xe4s, av sina eviga stuvningar och persikor p\\xe5 burk, sina stunder med The Archers i radion, en halv flaska sherry till H\\xe4ndels Water Music, cykelturerna i Hull med omnejd, tv\\xe5 stora gin och tonic medan Sidney Bechet snurrade p\\xe5 skivtallriken, kanske nj\\xf6t han s\\xe5 skaml\\xf6st att han var tvungen att beklaga sig, och som sagt f\\xf6rm\\xe5gan att f\\xf6rvandla ledan till sk\\xf6n dikt hade han, som i Home is so Sad, Days, Church Going och den o\\xe4ndligt sorgsna Take One Home for the Kiddies.

Men vad vet vi? Vad vet vi om varandra, om varandras liv? Ingenting, inte ett vitten, inte ens n\\xe4r vi tror oss veta, inte ens n\\xe4r vi vet, vet vi.

Jan Norming

Litteratur:
Larkin, Philip: Letters to Monica Edited by Anthony Thwaite, Faber and Faber och Bodleian Library
Larkin, Philip: The Whitsun Weddings, Faber and Faber
Larkin, Philip: Collected Poems, The Marvell Press och Faber and Faber

Larkin, Philip: D\\xf6den \\xe4r ett moln, dikter i urval, \\xf6vers\\xe4ttning av Olle Th\\xf6rnvall, Ellerstr\\xf6ms f\\xf6rlag

L\\xe4nkar:
Diskussionssida om och med Philip Larkins nyuppt\\xe4ckta dikt, \\u201cDear Jake\\u201d

The Poetry Archive, med inl\\xe4sningar av Philip Larkin

Programledare: Fredrik P\\xe5lsson  fredrik.palsson@sr.se
Producent: Lena Birgersdotter  lena.birgersdotter@sr.se