BROADCASTS.com

b'

Med 2000-talet har racercykeln f\\xe5tt en ren\\xe4ssans - ett fordon som utan bullriga motorer n\\xe4stan tycks kapabel att upph\\xe4va sj\\xe4lva tyngdkraften. Thomas Steinfeld reflekterar \\xf6ver det snabba cyklandet som kulturfenomen.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Visst, det ser l\\xf6jligt ut att tulta fram till en racercykel, i h\\xe5rda, upp\\xe5tpekande skor som klickar mot asfalten. Men sitter man p\\xe5 sadeln, och har gungat iv\\xe4g de f\\xf6rsta meterna, s\\xe5 inst\\xe4ller sig en k\\xe4nsla av trivsel. S\\xe5 m\\xe5nga timmar har man redan tillbringat p\\xe5 denna cykel, s\\xe5 ofta har man trampat, svettats och fl\\xe4mtat, att kroppen k\\xe4nner en element\\xe4r f\\xf6rtrogenhet med tv\\xe5hjulingen.

Och inte bara det: Av alla s\\xe4tt att ta sig fram \\xe4r cyklandet det l\\xe4ttaste. Utan motor, utan fr\\xe4mmande drivkrafter, med bara ett litet, smalt och elegant st\\xe4ll under sig, rullar kroppen iv\\xe4g. Snabbt kommer den upp till det fyra- eller femfaldiga av hastigheten, som man skulle uppn\\xe5tt om man hade g\\xe5tt \\u2013 och d\\xe5 m\\xe5ste f\\xf6tterna b\\xe4ra kroppens vikt, medan den vid cyklandet ligger p\\xe5 ramen och hjulen, \\xe4ven om dessa inte \\xe4r bredare \\xe4n tv\\xe5 centimeter.

Alla industril\\xe4nder, \\xe5tminstone de i v\\xe4st, genomg\\xe5r en kulturell f\\xf6r\\xe4ndring, som man kunde kalla f\\xf6r italienisering. Den p\\xe5g\\xe5r sedan decennier och verkar tillta i styrka. Den b\\xf6rjade med pastan och pizzan, den gick \\xf6ver till espresson och vin\\xe4gern, den frambringade den lilla r\\xf6da sportbilen och den sn\\xe4va bubbeljackan. Framf\\xf6r allt i Italien, men ocks\\xe5 i Frankrike eller i Belgien brukar flockar av entusiastiska dilettanter p\\xe5 kolfibercykel sprattla genom landskapet, ofta medel\\xe5lders, ibland \\xe4nnu \\xe4ldre, mestadels under helgerna och under alla \\xe5rstider.

Till sist kom de ocks\\xe5 till Sverige, f\\xf6rst n\\xe5gra f\\xe5, sedan m\\xe5nga. Och s\\xe5 viner de fram \\xf6ver landsv\\xe4gen, oigenk\\xe4nnliga under sina hj\\xe4lmar, bakom sina solglas\\xf6gon, med b\\xf6jda ryggar och med blicken v\\xe4nd halvt ned\\xe5t. Dock \\xe4r det l\\xe4tt att sortera cyklisterna efter k\\xf6n och n\\xe4ringsstatus: Deras m\\xe5ngf\\xe4rgade dr\\xe4kter \\xe4r tr\\xe5ngsydda nog f\\xf6r att inte l\\xe4mna n\\xe5got tvivel om kroppsfettets f\\xf6rdelning.

Under industrialiseringens begynnelse brukade arbetarna cykla till fabriken, i synnerhet n\\xe4r det g\\xe4llde att bem\\xe4stra l\\xe4ngre str\\xe4ckor. Fram till femtiotalet stammade alla italienska m\\xe4stare p\\xe5 racercykel fr\\xe5n arbetarklassen eller bondemilj\\xf6n. De hade varit cykelbud, bagarl\\xe4rlingar eller brevb\\xe4rare. Och inte bara i Italien: Sven Johansson, Sveriges mest popul\\xe4ra cyklist under fyrtiotalet, hade varit springpojke. Framg\\xe5ngsrika cyklister brukade d\\xe4rf\\xf6r bli folkhj\\xe4ltar: Br\\xf6derna Pettersson fr\\xe5n F\\xe5glum i V\\xe4sterg\\xf6tland till exempel, fyra bondpojkar, som vann v\\xe4rldsm\\xe4sterskapen i lagtempo f\\xf6r amat\\xf6rer mellan 1967 och 1969, eller belgaren Eddy Merckx, snickarsonen, som dominerade de stora cykelt\\xe4vlingarna i b\\xf6rjan av sjuttiotalet.

Ett f\\xf6rflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet \\xe4r ingen lagsport.

Ju l\\xe4ngre man g\\xe5r tillbaka i racercykelns historia, desto st\\xf6rre tycks kopplingen till proletariatet bli: Under tjugotalet kallade sig en d\\xe4cktillverkare i Milano f\\xf6r "Pneumatico Carlo Marx". En av v\\xe4rldens mest betydande cykelt\\xe4vlingar f\\xf6re och efter andra v\\xe4rldskriget "Le Grand Prix cycliste de l\'Humanit\\xe9", arrangerades av franska kommunistpartiets pressorgan.

Ett f\\xf6rflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet \\xe4r ingen lagsport. Visst cyklas det ofta i grupper. Men kollektivet finns framf\\xf6r allt f\\xf6r att fr\\xe4mja den enstaka cyklisten. En medcyklist kan vara en kamrat, men den \\xe4r ocks\\xe5 en konkurrent. Hur l\\xe5ngt man har k\\xf6rt, med vilken hastighet, \\xf6ver vilka h\\xf6jder, allting m\\xe4ts, och n\\xe4r det inte finns n\\xe5gon annan m\\xe4nniska, som man kan t\\xe4vla emot, s\\xe5 k\\xe4mpar man mot sig sj\\xe4lv, med hj\\xe4lp av gps-s\\xe4ndare med dynamisk prestationsregistrering, v\\xe4tskevarning och pulsm\\xe4tare. Man kan gl\\xe4dja sig \\xf6ver f\\xf6rflyttningens l\\xe4tthet, \\xe5krarnas lukt och medvinden fr\\xe5n havet. Men utan t\\xe4vlingsandan skulle det inte finnas n\\xe5gra racercyklar och inga grupputflykter p\\xe5 l\\xf6rdag eftermiddag. Konkurrensen \\xe4r stinget som s\\xe4tter ig\\xe5ng hela sporten.

Vissa v\\xe4xlar g\\xf6r ett klickande ljud, n\\xe4r bakhjulet l\\xf6per fritt. N\\xe4stan varje n\\xe5gorlunda avancerad cyklist vet vad tillverkaren heter, n\\xe4r ett s\\xe5dant ljud rullar f\\xf6rbi. Cykelsportens n\\xe4rhet till fabriken eller metallverkstaden m\\xe5 ha f\\xf6rsvunnit, i alla fall n\\xe4r det g\\xe4ller politiken. I en annan bem\\xe4rkelse \\xe4r den kvar. Vilket material som anv\\xe4nds f\\xf6r r\\xf6ren, hur svetsfogarna \\xe4r utf\\xf6rda, hur kolfibret med sin ringa vikt f\\xf6rh\\xe5ller sig till st\\xe5lets elasticitet: alla dessa insikter ing\\xe5r i dyrkandet av ett hantverk, som tycks bli desto st\\xf6rre, ju mera automatiserad all annan industriproduktion blir. I detta avseende liknar en fin racercykel en schweizisk klocka med ett mekaniskt urverk.

T\\xe4vlingscyklandet, f\\xf6rklarade den italienska f\\xf6rfattaren Dino Buzzati redan \\xe5r 1949, \\xe4r "en av de sista f\\xe4stningarna f\\xf6r fantasin, en romantikens pelare, bel\\xe4grad av framstegens ynkliga krafter". Det \\xe4r denna fantasi, en f\\xf6rening av hj\\xe4ltesport, finmekanik och landskap, som skickar ut alla dessa m\\xe4nskliga projektiler p\\xe5 v\\xe4garna.

Egentligen \\xe4r det ett under att de inte bara h\\xe5ller sig uppr\\xe4tta, utan att de ocks\\xe5 kommer fram. Att det finns ett slags v\\xe5ld i tyngdkraften, ett v\\xe5ld, som man inte upplever, eftersom man under hela sitt liv har vant sig vid denna kraft \\u2013 detta m\\xe4rks f\\xf6rst, n\\xe4r gravitationen tycks upph\\xe4vd, f\\xf6r n\\xe5gra korta \\xf6gonblick. Ibland h\\xe4nder det n\\xe4r man tar en kurva, ner\\xe5t, f\\xf6rst\\xe5s. N\\xe4r man d\\xe5 ligger snett, p\\xe5 susande d\\xe4ck, och fortfarande kan styra, och n\\xe4r man d\\xe5 trots allt inte hamnar i diket, s\\xe5 har det visserligen n\\xe5gonting med hastighet att g\\xf6ra, med axelavst\\xe5ndet och castervinkeln. Men det k\\xe4nns som om man pl\\xf6tsligen kunde flyga.

De m\\xe5ste f\\xf6rflytta sig fram\\xe5t, f\\xf6r varje \\xf6gonblick av stillast\\xe5ende betyder ett fall.

Racercykelns senaste \\xe5terkomst \\xe4r inte gammal. Den b\\xf6rjade strax f\\xf6re tjugohundratalet, efter att terr\\xe4ngcykeln hade blivit ett redskap f\\xf6r vardagen, och \\xe4ven om ren\\xe4ssansen ledde till f\\xf6rv\\xe5nansv\\xe4rda framsteg i tekniken, till allt smalare vevar till exempel, tedde den sig dock alltid nostalgisk, med en speciell f\\xf6rk\\xe4rlek till den italienska st\\xe5lramen.

Men det \\xe4r ingen tillf\\xe4llighet att just racercykeln blivit s\\xe5 popul\\xe4r, bland kvinnor och m\\xe4n: Den \\xe4r en praktisk metafor f\\xf6r ett samh\\xe4lle best\\xe5ende av m\\xe4nniskor i permanent r\\xf6relse. De m\\xe5ste f\\xf6rflytta sig fram\\xe5t, f\\xf6r varje \\xf6gonblick av stillast\\xe5ende betyder ett fall. De m\\xe5ste t\\xe4vla mot varandra, ensamma som de \\xe4r, f\\xf6r konkurrensen av alla mot alla uppfattas som ett naturligt tillst\\xe5nd. Och n\\xe4r det inte finns n\\xe5gon m\\xf6jlighet av att vara b\\xe4ttre \\xe4n de andra, s\\xe5 b\\xf6rjar man att t\\xe4vla mot sig sj\\xe4lv, i en o\\xe4ndlig kamp f\\xf6r ett b\\xe4ttre jag som alltid ligger just utom r\\xe4ckh\\xe5ll.

Och s\\xe5 k\\xe4mpar m\\xe4nniskan p\\xe5 sin racercykel och k\\xe4mpar och k\\xe4mpar f\\xf6r att ibland uppleva denna sports element\\xe4ra under: Att man h\\xe5ller sig uppe och susar fram\\xe5t, i perfekt balans och skenbart befriad fr\\xe5n fysiska lagar.

Thomas Steinfeld