BROADCASTS.com

Något har hänt. Ryssland hårdsatsar på patriotiska storfilmer, men vad är det för budskap de förmedlar? David Isaksson ser hur det slavofila idealet ersatts av ett västerländskt.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Våren 2014, strax efter att Krimhalvön annekterats, meddelade Rysslands kulturminister Vladimir Medinskij att hans departement nu särskilt skulle satsa på patriotisk film. Sådan hade förstås gjorts tidigare. Under Vladimir Putins tid vid makten har Sovjetunionens seger i andra världskriget kommit att bli central i historiebruket, vilket lett en strid ström av filmer om militära triumfer och hjältedåd. Några av dessa filmer, som Fjodor Bondartjuks Stalingrad, har varit framgångsrika, medan andra mötts av måttlig entusiasm från både kritiker och publik. Krigsfilmen är till sin natur begränsad. Till slut känns ännu en skyttegrav, intagen kulle eller lerig soldat lite enahanda. Inte så att det rör sig om ett plagiat, men varje bildruta följer den amerikanska filmfabrikens genrekrav. Den satsning kulturminister som Medinskij talade om hade därför till syfte att bredda utbudet och med tiden kunde man se en ny typ av patriotiska filmer på ryska biografer. Även dom berättar om segrar, men dom utspelas inte på slagfältet. Ett sevärt exempel är När vi var först från 2017 som berättar om när kosmonauten Aleksej Leonov genomförde världshistoriens första rymdpromenad. Filmen börjar 1963 då rymdkapplöpningen pågår för fullt. Sovjetunionen har ett försprång, men USA knappar in och därför tidigareläggs avfärden. Väl ute i rymden står det klart att man haft för bråttom. Leonovs kosmonautdräkt är felkonstruerad. Den sväller och han kan knappt röra sig. En av filmens höjdpunkter är den andlöst spännande scen när Leonov efter sin rymdpromenad kämpar för att ta sig tillbaka in i rymdkapseln innan syret tar slut. När vi var först är en hyllning till en tid när Sovjetunionen verkligen var först. Det är en film full av hammare, skäror och röda stjärnor. Men trots alla sovjetsymboler så kan tittaren inte undgå att lägga märke att När vi var först liknar filmer som Apollo 13, Det rätta virket och framförallt Top Gun. Inte så att det rör sig om ett plagiat, men varje bildruta följer den amerikanska filmfabrikens genrekrav. Den här likheten gäller inte bara formen, utan också det ideologiska innehållet. För i När vi var först, precis som i de amerikanska föregångarna, är det individen som avgör historien. Kosmonaut Leonov är lojal mot ledningen i det att han till varje pris vill genomföra sin rymdpromenad, men han bryter mot överordnades order när han måste. Det är hans vilja, improvisationsförmåga och mod som gör att rymdfärden får ett lyckligt slut. Flera av de nya patriotiska filmerna har hämtat material från idrottens värld. Kassasuccén Rörelse uppåt bygger också på en sann historia. Den berättar om hur Sovjetunionens basketlag lyckades besegra USA i München 1972 och därmed vann OS-guld. I filmen kämpar en okonventionell sovjetisk tränare mot en oförstående landslagsledning. Hans lag har dåliga förutsättningar, men eftersom de är villiga att förändra sig lyckas mot alla odds slå världen bästa basketlag. På ett sätt är det inte konstigt att de ryska filmerna liknar amerikanska klassiker. Nationalism handlar till stor del om den egna nationens förträfflighet. I slutändan kan man lika gärna byta ut en flagga mot en annan. Ryssland ses som något annat än Väst, en egen civilisation som försvarar traditionella ryska värderingar och den inhemska filmen får då till uppgift att propagera denna ryskhet. Men en sak gör ändå det här fenomenet märkligt, i Ryssland på 1800-talet uppstod en romantisk nationalistisk idétradition, den slavofila, vars centrala tanke var att landet i grunden skiljer sig från det så kallade Väst. Slavofilerna såg att Ryssland inte var lika avancerat som Europa när det gällde ekonomi och teknik, men gjorde det till landets styrka. Ryssland var oförstört och moraliskt överlägset. Medan Väst var ytligt och materialistiskt var Ryssland andligt och orealiserat. Sådana slavofila idéer verkade klart i bakgrunden när kulturminister Medinskij drev igenom sin nya filmpolitik. Ryssland ses som något annat än Väst, en egen civilisation som försvarar traditionella ryska värderingar och den inhemska filmen får då till uppgift att propagera denna ryskhet. Den som inte stödjer sin egen kultur, stödjer fiendens armé sa Medinskij i flera intervjuer. Men om budskapet som ska förmedlas är att Ryssland är annorlunda verkar det märkligt att ge produktionsstöd till filmer som i allt väsentligt liknar amerikanska. När filmerna hyllar personlig framgång och konsumtionskultur går det på tvärs med den slavofila ideologin där sådant anses vara tecken på Västs dekadens. För slavofilerna har Ryssland en inre kvalitet, men i de nya patriotiska filmerna ser man inget av det. Hur man skulle kunna få biopubliken att välja en slavofil film som hyllar enkelt ryskt byliv, framför det senaste amerikanska superhjälteeposet är inte lätt att först Så hur går det här ihop? Om Ryssland skiljer sig så mycket från det så kallade Väst, varför är ryska patriotiska filmer så lika amerikanska?  Ja, en förklaring är att dagens Ryssland på många sätt inte är så annorlunda. Skribenten Tony Wood menar i sin bok Russia Without Putin från år 2018 att Putin på det stora hela bevarade det system som hans föregångare Boris Jeltsin skapade. Ryssland är ett i grunden ett kapitalistiskt land. Ingen skulle kalla det en perfekt marknad. Kremllojala leder de stora oljeföretagen. Yttrande- och mediefrihet är begränsad och domstolar inte självständiga. Men för den vanliga medborgaren gäller otrygghet, stenhård konkurrens på arbetsmarknaden och självförverkligande genom konsumtion. Faktum är att även de patriotiska filmerna verkar på en marknad. De tävlar med Hollywoods främsta succéer. Hur man skulle kunna få biopubliken att välja en slavofil film som hyllar enkelt ryskt byliv, framför det senaste amerikanska superhjälteeposet är inte lätt att förstå. Att de patriotiska filmerna saknar en egen ideologi och estetik speglar Ryssland i stort, där ryska politiker länge letat efter en nationell idé.  Men trots allt tal om att vara annorlunda så har inte någon trovärdig sådan kunnat presenteras.   Ändå tror jag att de här filmerna fungerar som propaganda. Men deras styrka ligger i formen, snarare än innehållet. Segrarna det berättas om är naturligtvis tänkta att väcka nationell stolthet, men viktigare är att filmernas tekniska briljans är minst lika imponerande som en guldmedalj i München.   I Fjodor Bondatjuks film Gravitation skjuter den ryska militären ner ett jättelikt rymdskepp över Moskva. När det störtar och mejar ner höghusen i förorten Norra Tjertanova häpnar vi i publiken över det faktum att Ryssland kan göra sådan film. Till slut är det denna professionalism, och inte det ideologiska innehållet, som fungerar som ett monument till det samtida Rysslands storhet. David Isaksson, frilansjournalist baserad i Ryssland