BROADCASTS.com

Måste man vara konservativ för att vara rotad på en plats? Nej, det är hög tid att vi alla börjar vurma för det lokala, säger författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Som ung längtade jag hela tiden bort och ut i världen. Jag jobbade, sparade och gnetade för att få råd att åka på läger utomlands, tågluffa i Europa och ryggsäcksluffa genom Latinamerika. Men den senare luffen slutade med hemlängtan efter fem månader. Jag saknade naturen på Västkusten. Det hade hunnit bli maj och jag kunde omöjligt tänka mig att missa den bohuslänska försommaren. Jag bokade om min biljett och lämnade Brasilien tidigare än tänkt. Några år senare var jag ändå tillbaka i Latinamerika, som volontär i Mexiko på ett rehabiliteringscenter för handikappade. Det var ett fantastiskt och lärorikt halvår som jag inte vill ha varit utan men under månaderna där upptäckte jag att jag faktiskt inte heller ville vara utan den svenska vintern, som jag trott att jag tyckte så illa om. Jag saknade det vilsamma mörkret och kylan, sned novembersol och domherrar mot snö och jag fick allt oftare en känsla av att vara på fel plats, trots att jag gjorde nytta. Vad gjorde jag egentligen i Mexiko? Varför var jag inte hemma och gjorde mig behövd där? Nog fanns det väl viktiga saker att arbeta för i Sverige också? Jag reste hem med ambitionen att engagera mig i miljö- och klimatfrågor. Den brittiske författaren David Goodhart har myntat termerna Somewheres och Anywheres. Eller översatt till svenska: Någonstansare och Varsomhelstare. Varsomhelstarna är generellt högutbildade, liberalt sinnade och öppna för globalisering och förändring. De känner sig hemma i vilken storstad som helst i världen. Någonstansarna är i stället starkt bundna till en plats, värdekonservativa och vilsna i den snabbt föränderliga värld där vi lever. Är då jag en någonstansare eller en varsomhelstare? Jag klarar mig fint i städer runtom i världen men trivs inte längre än några dagar i någon stad oavsett var den finns. I våras var jag en vecka i Paris och tyckte faktiskt inte ens att den mångbesjungna kärlekens stad var något vidare när trafikbullret började driva mig till vansinne och min längtan efter träd växte. Då har jag lättare att känna mig hemma på landsbygden, oavsett land. Men helst vill jag vara på den svenska landsbygden, och allra helst på Västkusten. Mitt välmående är alltså starkt kopplat till en plats. I det avseendet är jag en någonstansare. Men på den skala som kallas för GAL-TAN hör jag definitivt hemma på GAL-sidan, som står för Grön, Alternativ, Libertär och kan kopplas till livet som Varsomhelstare. David Goodharts begrepp tycks mig problematiska eftersom de förknippar skillnaderna i värderingar så tydligt med om man har en stark hemhörighetskänsla eller ej. Genom de ord han valt framstår det ju nästan som att det är själva tillhörigheten som skapar nationalism och bakåtsträvande idéer. Som att känslan av att höra hemma någonstans skulle göra en mindre benägen att förändras. Jag tänker att nationalism snarare har med inställningen till det man upplever vara ens plats i världen att göra: om man ser på den som något man äger eller är bunden till genom blod eller bara som den del av världen där man trivs. Och att motstånd mot förändringar i hög utsträckning beror på om de upplevs som positiva eller ej. I Marit Kaplas Augustprisbelönade bok Osebol skildras den lilla byns förändring från ett i högsta grad lokalt samhälle med egen affär, flera arbetsplatser och skola inte långt borta till en plats där service försvinner och människor veckopendlar till jobb i andra städer, eller dit de kommer bara på ledigheter. I byn på runt 50 invånare ryms många nationaliteter: Danmark, Norge, Nederländerna, Ungern, USA. Någon jobbar på flyktingförläggningen nästgårds. Det går fint att byta plats att känna sig hemma på och det går fint att välkomna nya människor till platsen. Hoten mot det lokala är inte nya människor utan system som slår sönder förutsättningarna för att leva goda, hållbara liv på landsbygden. Det ekonomiska system vi skapat bygger på både kringflackande människor och kringflackande pengar. Snickaren Jan Hagström i Osebol veckopendlar till Örebro eftersom han inte kan hitta anställning i närheten. Samtidigt jobbar estländska arbetare med att bygga hus i skidorten Branäs, bara några mil bort. Husen består av moduler som skeppats över från Estland, trots att Sverige är fullt av trä att bygga av, inte minst i trakterna runt Osebol och Branäs. Det här systemet kanske är bra för den monetära nationella och internationella ekonomin men knappast för den verklighetsbaserade ekonomin i betydelsen hushållning med jordens resurser. Och på vilket sätt har den utvecklingen gjort livet i en by som Osebol bättre? Många av rösterna i boken berättar om hur byn förr var mer levande. Man möttes i affären, jobbade tillsammans med byns skidbacke, umgicks med grannar, njöt av röda lingonskogar och gemensamma jakter. Visst var livet hårt då också men jag anar att det var mer begriplig för dem som levde det, och definitivt mer hållbart för vår planet. Jag frågade en framtidsanalytiker på OECD, samarbetsorganisationen för ekonomisk och social utveckling, om de ser någon återgång till det lokala i sina trendanalyser. Hennes svar var nej. Ökad globalisering är fortsatt den synliga trenden. Vi förväntas röra på oss ännu mer, transportera varor ännu mer. Jag hoppas så innerligt att prognoserna är fel. För hur ska vi någonsin klara biologisk mångfald och klimatneutralitet om vi inte åter börjar leva mer lokala liv? Om vi inte alla blir mer av Somewheres i bemärkelsen att vi känner oss hemma i ett ekosystem och i en social gemenskap som vi vill bidra till att utveckla? Det finns också personliga fördelar med att återknyta till platsen där vi bor. Vi mår bättre av att vistas regelbundet i naturliga landskap och vi kan knappast flänga till naturen i form av sandstränder på andra sidan jordklotet på veckobasis. Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry menar att för att människan ska ha ett ansvarsfullt förhållande till världen för att vi inte ska ödelägga den - så måste vi föreställa oss vår egen plats i den och känna sympati med alla de levande varelser vi delar den med. Först då kan vi skapa möjligheten till en medmänsklig, hjälpsam och hållbar resurshushållning. I texten Examen i att komma hem skissar han på en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vad har hänt här? Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan bestående skador eller förluster? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi åstadkommit? Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna. Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad. Nuförtiden inbillar jag mig inte längre att livet pågår någon annanstans och att jag måste resa långt eller befinna mig i städer för att få uppleva det. Jag hör hemma någonstans och det är här. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare