BROADCASTS.com

Den agonala principen strävan att vara bäst och överglänsa andra i särskilt fysiska aktiviteter tycks vara ett undantag i historien. Det är hög tid att debattera idrotten, enligt Eva-Lotta Hultén.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På film gestaltas idrottspojken och idrottsmannen gärna som enkelspårig och icke-intellektuell; en fotsoldat i idrottens tjänst. Hur vanlig är han i verkligheten? Jag hittar något som liknar ett levande exemplar av karikatyren i skidåkaren Petter Northugs självbiografi Min historia. Han beskriver att tävla som det i stort sett enda han ville redan som barn. Som nioåring fick han dåligt samvete av att kasta bort tid på lektioner och smet därför ut från dem för att göra situps. Den första förälskelsen skrämde honom. Om han skulle bli världsmästare kunde han ju inte, som han formulerar det: bli allt för förtjust i livet. Fadern och farfadern hejade på. Farfaderns sista ord till sonsonen på sin dödsbädd löd Visa dem ryggen, pojken min. Pengar var alltså redan från början en motor i den moderna idrottens framväxt. Det finns tecken på att människor idrottat i åtminstone 5000 år. I gamla skrifter nämns exempelvis brottning, löpning och rodd. Men först i det antika Grekland kan man mer säkert säga att det handlade om tävlande med fokus på individuella prestationer och att vinna över andra. På forskarspråk kallas det "den agonala principen". Historiskt tycks organiserat tävlande enligt den agonala principen ha varit en marginell företeelse; däremot tycks människor ha lekt organiserade lekar och ibland utmanat varandra mer informellt. En sorts tidig fotboll uppstod till exempel både i Kina många århundranden före vår tideräkning och under europeisk medeltid. Under renässansen, med insikten att fysisk aktivitet var bra för hälsan, var det framför allt lekar och olika sorters gymnastik som lyftes fram, även om det också förekom tävlingar på blodigt allvar. Stor spridning i Europa fick den tyska turngymnastiken som tog avstånd från prestationstänkande och när Sveriges första idrottsförening, Upsala Simsällskap, bildades 1796 fanns inga tävlingsinslag. Det var i England som den moderna tävlingsidrotten föddes. Idrottsforskaren Jan Lindroth beskriver det i sin bok Idrott under 5000 år delvis som en konsekvens av att det fanns ett utvecklat intresse för vadslagning, vilket drev fram krav på fasta regler och mätbara resultat. Pengar var alltså redan från början en motor i den moderna idrottens framväxt. Jan Lindroth kallar utvecklingen för en sportifieringsprocess som efterhand spred sig över världen, först inom det engelska imperiet. Det gick till en början ganska sakta och internationella tävlingar var ovanliga före OS i Aten 1896. Petter Northugs främsta drivkrafter för sina skidbragder verkar av hans bok att döma ha varit fokuserat hat och aggression. På det viset är han ett tydligt barn av idrottens historiska koppling till militär träning och aktiva uppövande av vi- och domtänkande. I den upptrappning av nationalistiska känslor som pågick i Europa kring förra sekelskiftet blev internationella landskamper i olika sporter en ingrediens. Unga män skulle förberedas för krig. Dessutom skulle socialismen motarbetas genom att nationer, inte klasser kämpade emot varandra under ordnade former. I Sverige var det till en början högerkrafter som omhuldade idrotten medan arbetarrörelsen var negativ; mer negativ ju längre vänsterut man kom. Under 20-talet var debatten häftig och kritikerna vände sig emot konkurrenstänkandet och menade att idrotten drog ungdomen bort från mer meningsfulla aktiviteter. Det är argument som känns mycket främmande idag, när samhället ger stora bidrag och många föräldrar bygger upp hela sin fritid kring sina barns deltagande i organiserad idrott. 1931 blandade sig författaren Ivar Lo-Johansson i debatten med sin skrift Jag tvivlar på idrotten. I den för ett fiktivt författarjag samtal med den desillusionerade idrottaren Kvickenberg. Idrotten kallas för "frälsningstro" och beskylls för att göra barn och unga korkade, orsaka missbildningar och vara "själsmördande". Boken avslutas dramatiskt med att Kvickenberg dör, efter det att en idrottsorsakad hälseneinflammation spridit sig i kroppen. Under andra världskriget blev idrotten emellertid adopterad av folkhemmet och kom att fungera som ett socialt kitt i vårt identitetsbyggande. Den blev också ett led i den nationella beredskapen och i och med det fick den sin avgörande legitimitet. Idag har idrotten blivit en så etablerad del av samhället och våra liv att vi har mycket svårt att se dess påverkan och effekter. Kanske kan man säga att hela samhället har blivit sportifierat och besatt av den agonala principen. Robin Tingsvall vantrivs och blir alltmer kritisk till det han ser. Han reflekterar över att manligt alltid rankas högre än kvinnligt och att nationalism och krigsmetaforer är självklara delar av elitidrotten.  Petter Northug placerar in sina prestationer i en klassiskt kroppsarbetande manlighets fack när han skriver: Allting handlade om att få jobbet gjort. Det fick mig att känna mig som en del av det jag kom ifrån. Flera generationer av arbetskarlar som kavlade upp skjortärmarna och högg i och gjorde det som krävdes. Det gjorde mig stolt. Slut citat. Petter Northug verkar inte ha reflekterat över att de mäns fysiska umbäranden som han refererar till handlade om att i tysthet uträtta hårt kroppsarbete, eller möjligen att delta i krig, medan han själv verkat i underhållningsbranschen. Men alla elitidrottare är inte som Petter Northug. I sin självbiografi Allt jag förlorade genom att vinna berättar den före detta elitspelaren Albin Tingsvall om sitt liv som idrottstvivlande högpresterare inom handbollen. Tingsvalls bok handlar, precis som Northugs mycket om smärta: maratonträningspass med mjölksyra, svåra skador, leder som knastrar och tår som blivit krokiga av tvära vändningar i idrottsskor. Tillkommer gör också press från fans och media, utskällningar av tränare som verkar tro att människor presterar bättre om de känner sig värdelösa, brist på vila och så omgivningens ständiga förväntningar om att vara tacksam över möjligheterna att tjäna sitt lag och sitt land. Robin Tingsvall vantrivs och blir alltmer kritisk till det han ser. Han reflekterar över att manligt alltid rankas högre än kvinnligt och att nationalism och krigsmetaforer är självklara delar av elitidrotten. Syrligt konstaterar han att det är märkligt att gå till ett jobb där aggressiviteten är så ingrodd att ingen ser den som främmande och där vuxna män visar kommande generationer att färgen på en tröja är fog nog för hat. Några av de mest idrottskritiska böcker jag läst de senaste åren är skrivna av manliga före detta idrottare och tränare: Martin Bengtssons I skuggan av San Siro, Fredrik Sundqvists Så funkar ungdomsfotboll och Albin Tingsvalls Allt jag förlorade genom att vinna. Men vad kommer hända med tävlingsidrotten om ifrågasättandet växer? Går den att separera från det den en gång byggdes upp som en del av: nationalism, krigsförberedelse, manlig hårdhet, överordning och underkuvande? Det sägs ibland att sexism och rasism inom idrotten bara är en spegel av hur det ser ut i samhället men idrotten är också i hög grad med och formar det. Kanske behöver vi på allvar börja tala om vad den agonala principen gjort, och gör med våra liv. Är det samhälle den pekar ut åt oss som idealet verkligen vad vi vill eftersträva? Varför ska vi som individer lägga en massa kraft på att visa att vi är bättre än andra, när vi istället skulle kunna lägga den på att sträva efter att alla ska må bättre och vårt samhälle bli mer hållbart? Får man önska sig 20- och 30-talens yviga, mångsidiga idrottsdebatt tillbaka? Eva-Lotta Hultén, journalist och författare   Litteratur Johnny Wijk: Idrott, krig och nationell gemenskap, Symposion. Jan Lindroth Idrott under 5000 år, SISU Idrottsböcker. Lars Ericson Wolke: När leken blev allvar om svensk idrotts historia. Populär historia, december 2001. Ivar Lo-Johansson: Jag tvivlar på idrotten, Arx förlag. Petter Northug: Min historia, Mondial. Albin Tingsvall: Allt jag förlorade genom att vinna, Offside press.