BROADCASTS.com

Evighetsmaskinen är en seglivad tanke i den mänskliga kulturen. Men överförd till fel sammanhang kan den få digra konsekvenser. Dan Jönsson reflekterar över oändlighet i en värld med ändliga resurser.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman Stockholmaren är den unge författaren under en period sysselsatt med att passa en evighetsmaskin. Han är nyinflyttad till huvudstaden och har fått jobb på en patentbyrå på Östermalm som nästan dagligen hemsöks av excentriker med ritningar på ett perpetuum mobile. Byråns innehavare, Grottius, bemöter dem alla med samma ohöljda förakt och ber dem återkomma med, som han säger, en arbetande modell. Tills en dag när en av dem faktiskt gör det. Maskinen, en tickande härvel av trådar, hjul och stänger, blir stående på en koffert i tamburen där författaren då och då går förbi och ger den en liten knuff för att den ska hålla sig igång. Han tycker synd om den. Och mer än så: som aspirerande diktare känner han sig besläktad med dess upphovsman och det föresvävar honom att, som han i ett känsligt ögonblick säger till Grottius, den dag människorna har slutat försöka uppfinna evighetsmaskinen är det slut med människorna. Grottius avskedar honom med orden: Vore det inte skäl i att ni skaffade er ett arbete där ni inte behövde använda hjärnan? Bara några dagar senare närmare bestämt den 1 januari 1921, och det är faktiskt sant beviljar Kungliga Patentverket med patent nr 50313 det första svenska patentet på ett perpetuum mobile. Sedan det fantastiska patent nr 50313 kan det verka som om evighetsmaskinerna mer eller mindre har försvunnit från uppfinningarnas värld. Men att det betyder att det är slut med människorna är inte så säkert. När jag var sådär tio-elva år, alltså i den åldern när man håller på och uppfinner saker, var jag själv helt övertygad om att jag hade kommit på lösningen till en fungerande modell. En fysiklektion hade vi fått lära oss om hävertprincipen och det slog mig då att om man intill en bassäng med ett vattenhjul fäste en sådan där hävert skulle ju vattenhjulet fås att drivas runt i all evinnerlighet. Häpp! Att ingen hade kommit på det förut? Med tiden har jag insett att min idé till evighetsmaskin hade en hel del gemensamt med den uppfinning från 1600-talet som kallas Zoncas hävert men faktiskt också med den perpetuum mobile som svenskamerikanen John Ericsson försökte konstruera i början av 1800-talet, där vattnet istället leds tillbaka med hjälp av en pump som drivs runt av hjulet. (Ett obegripligt slöseri med energi, enligt min åsikt.) Jag har sedan dess också förstått att ingen av dessa manicker någonsin har kunnat fungera, helt enkelt eftersom de bryter mot naturlagarna, närmare bestämt mot termodynamikens första huvudsats. Alltså den som säger att ingen rörelse kan fortsätta utan att tillföras energi utifrån. Förr eller senare, troligen förr, måste vattnet i häverten sluta rinna, och hjulet stanna. Jag kom att tänka på min evighetsmaskin när coronapandemin våren 2020 nästan över en natt slog till och förlamade den globala ekonomin. Det var, som det hette, tvärstopp. Hjulen hade stannat. Jag såg för mig den droppande häverten, det sackande vattenhjulet: här hade vi uppenbarligen en maskin, den så kallade världsekonomin, som när allt är som det ska tickar på och skapar tillväxt mer eller mindre automatiskt. En maskin, som på så vis faktiskt kan verka alstra mer än den förbränner när den fungerar alltså, vilket i så fall skulle göra den till det man brukar kalla en evighetsmaskin av andra ordningen, det vill säga en maskin som visserligen inte bryter mot termodynamikens första huvudsats, men mot den andra: den som säger att entropin ständigt ökar, med andra ord att enkelt uttryckt ett system i rörelse alltid förlorar energi. När hjulen stannade som en effekt av pandemin var det på sätt och vis en illusion; det som hände var att tillväxten förbyttes i en ekonomisk krympning på ett par procent. Men alltså tillräckligt för att ändå ge ett intryck av tvärstopp. De allra flesta av oss har numera insett att problemet med den moderna tillväxtekonomin är just att den slukar sådana mängder energi; en energi vi än så länge bara kan få fram genom att förbränna kolväten. Ska maskineriet fungera på lång sikt måste den förbränningen upphöra. Resursförbrukningen får inte öka i samma takt som tillväxten. Allra helst ska den inte öka alls. I miljödebatten brukar den här visionen uttryckas med begreppet frikoppling och man brukar då skilja mellan dels relativ frikoppling, när resursförbrukningen ökar men inte i samma takt som tillväxten, och dels absolut frikoppling, när förbrukningen minskar trots att ekonomin växer. Skillnaden motsvarar på ett ungefär indelningen av evighetsmaskiner i första och andra ordningen sådana som bryter mot termodynamikens första respektive andra huvudsats. Att ingendera kunde fungera demonstrerades redan i slutet av 1600-talet, och på samma sätt finns mycket som tyder på att även idén om frikoppling bryter mot naturlagarna. Något historiskt exempel på absolut frikoppling går inte att belägga, och i de fall av relativ frikoppling som brukar framhävas som resultat av återvinning, grön teknik och effektivisering råder det delade meningar bland expertisen om beräkningarna stämmer. Trots det fortsätter frikopplingen att gäcka den ekonomiska fantasin; den är när allt kommer omkring den enda teoretiska möjlighet vi har att på ett hållbart sätt bevara målet om en fortsatt tillväxt. Få den ekonomiska maskinen att fungera som den var tänkt. Så kanske är det ingen slump att evighetsmaskinens historia i stort sett löper parallell med den västerländska kapitalismens. Den tidigaste kända skissen är från 1200-talet, Villard de Honnecourts hjul som drevs runt av hängande tyngder men det var på 1500-talet som idén fick fäste och började spridas, i ett flertal olika konstruktioner som i stort sett samtliga drevs genom att återvinna den energi de själva producerade. Tankens orimlighet bevisades alltså tidigt, och redan 1775 förbjöd den franska vetenskapsakademin alla patentansökningar som gällde perpetuum mobile. Ändå blev 1800-talet en evighetsmaskinsingenjörernas storhetstid, som alltså Ivar Lo kunde vittna om varade långt in på 1900-talet. Faktum är att konstruktionsidéerna verkar ha sinat först efter andra världskriget, när begreppet ekonomisk tillväxt blev en allmän målsättning i västvärlden. Visst beviljas fortfarande då och då patentansökningar med drag av perpetuum mobile det senaste exemplet jag känner till är från 2002 men det rör sig då alltid om ett slags oäkta evighetsmaskiner, där tanken egentligen är att exploatera hittills outtnyttjade energikällor, som magnetismen eller corioliskraften. Istället tycks alltså evighetsmaskinen ha flyttat in i ekonomin. Helt logiskt för varför uppfinna den, om vi i själva verket redan befinner oss mitt i den? Det verkar alltså långtifrån vara slut med människorna. Evighetsmaskinen är när allt kommer omkring den enda science fiction värd namnet. Problemet är på en gång tillräckligt olösligt för att ha lockat genier som Newton och Leonardo och så busenkelt att vilken elvaåring som helst kan komma på en lösning. Jag vet visserligen ingen elvaåring som har skissat på en teori för absolut frikoppling, men, tja det vore väl en skoluppgift så god som någon? Det är ju, som det brukar heta, bara att göra mer av mindre? Evighetsmaskinen tycks helt enkelt svår att leva utan när man en gång har vant sig vid den. Som all teknik, fiktiv eller ej. Dan Jönsson författare och essäist