BROADCASTS.com

Är det ens försvarbart att stirra dikten i naveln när världen brinner där utanför? Litteraturkritikern Annina Rabe dyker ner i några samlingar där poesin handlar om poesin.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det här med att cykla har ni tänkt på hur omöjligt det borde vara? Hur kan man sitta på en konstruktion bestående av två jättesmala hjul, som håller balansen enbart på grund av våra små och nästintill omedvetna rörelser? Börjar man tänka för mycket på det orimliga i själva cyklandet finns risken att man förlorar hela den avancerade balansakten och åker i backen. Vissa saker måste helt enkelt utföras i ett delvis omedvetet tillstånd, med en märklig övertro på vår egen förmåga. För gjorde vi inte så, vore dessa saker inte möjliga. En sådan omöjlighet är poesin. I högre grad än prosan, tror jag att den blir till i stunder av bortvändhet, avstängdhet. Annars skulle dikten inte kunna leva med sig själv och sina anspråk. Jag har tänkt en hel del på cyklingen, på de där omöjliga balansakterna i livet, när jag har läst tre av den senaste tidens mest egensinniga och intressanta svenska diktsamlingar. Det är Gunnar D Hanssons Tapeshavet, Marie Lundquists Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det och Malte Perssons Till dikten. De har alla en sak gemensamt: de förhåller sig till dikten som ett subjekt i sin egen rätt. Vi pratar alltså om en dikt som diskuterar dikten, det som inom litteraturvetenskapen kallas för metapoesi. Den handlar om hur dikten blir till, vad den är och gör, och sist men kanske inte minst: vad den har för förhållande till sin upphovsperson. För poesin, i alla fall i de här tre diktsamlingarna, framstår inte alls som om den nödvändigtvis är avhängig av den som har skrivit den. Gunnar D Hansson skriver: Den dubbla rösten, den första och den andra rösten. Kanske är detta lyrikens ursituation. Lyriken uppkommer ur en speciell dualism, det kluvna jaget mellan den dödliga poeten och den autonoma texten. Malte Persson visar vad dikten är. Marie Lundquist vad den gör, och Gunnar D Hansson hur den blir Metapoesi är en benämning som dykt upp under de senaste hundra åren, men tilltaget att dikta om dikten är betydligt äldre. Antikforskaren och poeten Jesper Svenbro, en av dem som både i egna dikter och i essäistik ägnat sig mest åt denna litteraturform, har forskat fram metapoetiska inslag redan hos ett antal antika författare som Sapfo, Pindaros, Vergilius och Platon. Hans essäsamling Fjärilslära från 2002 är ett vällustigt och lekfullt detektivarbete genom litteraturhistorien, där vi får veta hur det finns samband mellan makrillen och Homeros, och där ett av Sapfos mest berömda diktfragment, Gudars like, i stället för en förtvivlad kärleksdikt blir en allegori över skriftens kraftfulla verkningar. En annan storhetstid för metapoesin var den nyenkla poesiepoken under 1960-talets början. Och nu alltså igen; i nya diktsamlingar av tre tongivande poeter i olika generationer. Man skulle kunna säga att deras respektive metapoetiska ingångar är ungefär så här: Malte Persson visar vad dikten är. Marie Lundquist vad den gör, och Gunnar D Hansson hur den blir. Hos Malte Persson möter vi först dikten i en inramning som kan läsas både som en erinran om en skapelseberättelse och som ett postapokalyptiskt tillstånd. Den första dikten i samlingen, Fanns poesin är vemodig, men antyder också något om poesins kraft och överlevnadsförmåga: En gång fanns poesin och den finns kvar i skrevor här och där. Som regnvatten i kaffekoppar glömda på verandan. Den dyker upp ibland när vindar röjs och åkrar plöjs och får förklaras av experter. Den anrikas i näringskedjan och gör folk och havsörnar anemiska och drömska utan att de anar varför. Poesin hos Malte Persson är en hel massa saker. Den är lekfull, gäckande och egensinnig, den är överallt, den låter sig inte stoppas. Den tar alla tänkbara skepnader. Den är ett intyg, ett plyschdjur, ett anagram, en liten trasa och ett dåligt raggningsförsök. Men oavsett vad har den alltid huvudrollen. Poeten, i den mån han ens nämns, är en perifer figur, inte ens alltid vän med poesin eller bra för den. Malte Persson skriver: Finns det en fiende? Ja, jag är fienden ett monster, till hälften text, till hälften människa. I Marie Lundquists till formen sparsmakade men till innehållet explosiva samling Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det är texten inte längre hälften människa den har tagit över helt. Lundquists dikt är sinnlig och kroppslig, mörk till naturen och inte alltid snäll. Men framför allt är den inte i behov av några poeter. Snarare bör dikten bevaras från poeternas påträngande omsorger, säger till exempel raderna Dikten lägger sitt svarta flor över orden/för att skydda dem från poeterna. Dikten stiger upp ur sin egen avbildning, utropar den triumfatoriskt vid ett annat tillfälle, men uppgiften den har är inte lätt: Dikten bär tillbaka gråten/till den plats där den uppstod. Balansakten mellan dikt och diktare påminner inte så lite om cyklingen jag pratade om för en stund sen. För hur är det ens möjligt att skapa dikt, att omfatta dikt utan att poeten lyfts bort från dikten? Om något är gemensamt för alla tre diktsamlingarna förutom den stillsamma humorn - så är det tron på dikten som något utomvärldsligt. Vi behöver påminnas om att det går att vingla fram på cykeln bara man inte tänker på det man gör. Är det denna tro som driver dessa författare att skriva metapoesi i en tid när så mycket övrig poesi är realistiskt förankrad, när litteraturen är mer politisk än på länge? Finns någon mening med metapoesi? Är det ens försvarbart sitta och stirra dikten i naveln när världen brinner utanför? Det är lätt att tro att metadikten är en angelägenhet för litteraturvetare som kan sitta och skrocka förtjust åt varenda litterär referens, varenda ömsint språklig avvikelse. Men samtiden och samhället saknas inte hos någon av de tre författarna. Själv är jag av uppfattningen att metapoesin behövs extra mycket idag. Att vi behöver påminnas om litteraturens storhet i sin egen rätt. Vi behöver påminnas om att det går att vingla fram på cykeln bara man inte tänker på det man gör. Metapoesin omnämns gärna som introvert och beskylls ibland för att fly undan allvaret. Då har man, tänker jag, en förenklad syn på vad allvar är. Metadiktens uppgift är att ta oss fram till det som egentligen för stort för att greppa. De tre samlingarna kan var och en på sitt sätt läsas som ett försvarstal för dikt vars främsta syfte är att få oss att se saker vi inte annars skulle sett. Gunnar D Hansson skriver i några av Tapeshavets vackraste och mest avväpnande rader: Poesi uppstår, har det klokt sagts av en klok, genom att den skrivs eller genom att man gör sig sådan att poesi uppkommer, ett tillstånd som ofta går på djupet men inte nödvändigtvis. Annina Rabe, litteraturkritiker   Litteratur Marie Lundquist: Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det. Albert Bonniers förlag, 2017. Gunnar D Hansson: Tapeshavet. Albert Bonniers förlag, 2017. Malte Persson: Till dikten. Albert Bonniers förlag, 2018.