BROADCASTS.com

b'

N\\xe4r m\\xe4nskligheten f\\xf6rs\\xf6ker bevara minnet av sig sj\\xe4lv, finns det risk f\\xf6r att v\\xe4sentligt g\\xe5r f\\xf6rlorat. Boel Gerell funderar \\xf6ver vad som f\\xf6rsvinner och vad som blir kvar.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Huset jag bor i \\xe4r \\xf6ver 110 \\xe5r gammalt och \\xf6verallt finns sp\\xe5r av vardagar som passerat. Pumpens handtag \\xe4r slitet av fingrar som greppat och pressat, trappan \\xe4r n\\xf6tt av generationers steg och i det som vi kallar stallet \\u2013 men som numera \\xe4r ett lager f\\xf6r allsk\\xf6ns br\\xe5te \\u2013 finns fortfarande m\\xe4rken fr\\xe5n en sedan l\\xe4nge avliden h\\xe4sts t\\xe4nder i spiltkanten.

Sj\\xe4lv har jag och min familj bott h\\xe4r i mer \\xe4n tretton \\xe5r och ocks\\xe5 v\\xe5ra h\\xe4nder, f\\xf6tter, lekar och rutiner har l\\xe4mnat m\\xe4rken i milj\\xf6n omkring oss. Inte minst tr\\xe4dg\\xe5rden har f\\xf6r\\xe4ndrats under \\xe5ren h\\xe4r och det som tidigare var en minuti\\xf6st sk\\xf6tt liten t\\xe4ppa p\\xe5minner nu mest om en gl\\xe4nta i skogen. Det \\xe4r mitt fel, jag vet. \\xc5ren har g\\xe5tt och annat har varit viktigare, texter har skrivits, m\\xe5ltider har lagats, lekar har lekts och pl\\xf6tsligt syns inte kullerstenarna l\\xe4ngre av allt ogr\\xe4s som har till\\xe5tits v\\xe4xa och d\\xf6 och bli till jord f\\xf6r nya v\\xe4xter att sl\\xe5 rot i.

Tills jag en dag tar tag i saken. Tr\\xe4r p\\xe5 mig tr\\xe4dg\\xe5rdshandskarna och greppar en hacka och ger mig i kast med att blottl\\xe4gga den gamla stenl\\xe4ggningen igen. Det \\xe4r ett tungt jobb men lager p\\xe5 lager g\\xe5r det och under arbetets g\\xe5ng inser jag att det \\xe4r en arkeologisk unders\\xf6kning jag g\\xf6r. I \\xf6versta skiktet \\xe5terfinns en tesked fr\\xe5n en inte alltf\\xf6r avl\\xe4gsen fikastund. Lite l\\xe4ngre ner hittar jag en sk\\xe4rva fr\\xe5n ett fat jag tappade f\\xf6r flera \\xe5r sedan och allra l\\xe4ngst ner \\xe4r en av yngsta ton\\xe5rsdotterns en g\\xe5ng s\\xe5 \\xe4lskade leksaksbilar inkilad mellan tv\\xe5 kullerstenar.

Och jag kommer p\\xe5 mig sj\\xe4lv med att \\xe5ngra arbetet jag gjort. Kanske skulle dessa avlagringar f\\xe5tt vara kvar som minnen av v\\xe5ra liv h\\xe4r, f\\xf6r n\\xe5gon annan att uppt\\xe4cka och tolka i en existens fj\\xe4rran fr\\xe5n v\\xe5r. Som en tidskapsel.

Att vara m\\xe4nniska \\xe4r att veta att v\\xe5r tid p\\xe5 jorden \\xe4r begr\\xe4nsad. Fr\\xe5n att vi f\\xf6ds lever vi med vetskapen om att vi ska d\\xf6 och ett s\\xe4tt att tackla sorgen och frustrationen \\xe4r att f\\xf6rs\\xf6ka g\\xf6ra avtryck och skapa n\\xe5got som \\xf6verlever oss sj\\xe4lva. F\\xf6r tanken att precis allt vi f\\xf6rst\\xe5tt och k\\xe4nt ska upph\\xf6ra och bli till inget \\xe4r sv\\xe5r att b\\xe4ra. N\\xe5got m\\xe5ste leva vidare, om inte v\\xe5ra kroppar och v\\xe5ra jag s\\xe5 erfarenheterna vi gjort och kunskapen om vilka vi varit. Men vad \\xe4r det d\\xe5 vi v\\xe4ljer att spara, om vi f\\xe5r chansen?

I boken \\u201dFlaskpost till framtiden\\u201d skildrar f\\xf6rfattaren Johan Joelsson och fotografen Jonatan Jacobson ett antal projekt runt om i v\\xe4rlden som har f\\xf6r avsikt att bevara det mest oumb\\xe4rliga fr\\xe5n v\\xe5r tid till kommande generationer. F\\xf6r den \\xf6sterrikiske keramikern Martin Kunze kom tanken till honom vid drejskivan d\\xe4r han arbetade. Pl\\xf6tsligt ins\\xe5g han att informationen som han sj\\xe4lv lagrade i h\\xe5rddiskar och molntj\\xe4nster snart skulle g\\xe5 f\\xf6rlorad. I k\\xe4llaren hade han redan ett antal disketter som inte l\\xe4ngre kunde l\\xe4sas, eftersom tekniken som tillg\\xe4ngliggjorde dess data var ohj\\xe4lpligt f\\xf6r\\xe5ldrad.

I j\\xe4mf\\xf6relse var vasen han drejade mer best\\xe5ende och ur insikten f\\xf6ddes id\\xe9n att skapa ett arkiv med fakta, bilder och ber\\xe4ttelser tryckta p\\xe5 plattor av lera. I en gruva i Hallstatt fanns kamrar djupt inne i urberget, som han ber\\xe4knade kunde st\\xe5 emot allt fr\\xe5n k\\xe4rnvapenkrig till naturkatastrofer. Och med gruv\\xe4garens goda minne tog han sig f\\xf6r att fylla h\\xe5lrummen med det som skulle komma att bli arkivet Memory of Mankind.

I en f\\xf6rsta fas kontaktade Martin Kunze museer och institutioner i Wien som dokumenterade och tryckte delar av sina samlingar p\\xe5 lerplattorna. Dessutom gavs privatpersoner m\\xf6jlighet att k\\xf6pa plattor. P\\xe5 k\\xf6pet fick de en pollett med en karta d\\xe4r platsen f\\xf6r valvet \\xe4r markerad. Tanken \\xe4r att polletterna ska gr\\xe4vas ner runt om i v\\xe4rlden och leda framtidens varelser till gruvan. En av dem som nappade p\\xe5 erbjudandet var den amerikanske sk\\xe5despelaren David Hasselhoff som valde att viga sin plats i evigheten \\xe5t en beskrivning av sin enligt egen utsago bl\\xe4ndande karri\\xe4r.

Och varf\\xf6r inte?

Om vi nu ges chansen att leva f\\xf6r alltid, \\xe4r det f\\xf6rst\\xe5s i v\\xe5r allra b\\xe4sta och mest v\\xe4lansade version vi vill bevaras. R\\xe4tt s\\xe4llan \\xe4r det den dunkla novembermorgonens bleka ansikte efter en s\\xf6mnl\\xf6s natt som vi laddar upp i molntj\\xe4nstens fotoarkiv eller l\\xe4gger ut p\\xe5 sociala medier. Mycket lite \\xf6verlag av det vardagliga tjafset, kampen och ledan som ocks\\xe5 \\xe4r livet dokumenteras och det som best\\xe5r blir i st\\xe4llet de f\\xf6rmodade h\\xf6jdpunkterna, de breda leendena, de bl\\xe5 himlarna och reminiscensen av det som vi hoppas ska framst\\xe5 f\\xf6r andra som n\\xe5got slags lycka och framg\\xe5ng. Men som lika lite som de v\\xe4lregisserade tidskapslarna representerar v\\xe5r tid och v\\xe5ra liv.

Med \\xe5ren glider dagarna samman och n\\xe4r jag ser i gamla fotoalbum minns jag inte l\\xe4ngre vilken h\\xf6gtid som firas eller var vi tillbringar semestern. Det \\xe4r heller inte viktigt och jag finner att det som fotografen en g\\xe5ng fokuserade p\\xe5; den fina t\\xe5rtan, den p\\xe5kostade julgranen eller den vackra utsikten inte alls intresserar mig. Hellre s\\xf6ker jag efter det till synes ovidkommande; m\\xf6nstret i en bordsduk jag pl\\xf6tsligt minns och som framkallar andra, mindre tillr\\xe4ttalagda minnen. Flyktiga bilder som flimrar till och f\\xf6rsvinner, som en doft som f\\xf6r\\xe5ngas och aldrig kan k\\xe4nnas exakt likadant igen.

I sin bok \\u201dTingen\\u201d n\\xe4rmar sig fotokonstn\\xe4ren Jenny Lindhe en kartong som st\\xe5tt or\\xf6rd i hennes hem i tre decennier. Kartongen har f\\xf6ljt henne under hennes vuxna liv, hon har sparat den men inte f\\xf6rm\\xe5tt \\xf6ppna locket. Inte f\\xf6rr\\xe4n nu, n\\xe4r arbetet med boken tar sin b\\xf6rjan. I l\\xe5dan finns n\\xe5gra av Jennys storasyster Cecilias saker, som i all hast samlades ihop efter att hon tagit sitt liv p\\xe5 en psykiatrisk klinik f\\xf6r snart trettio \\xe5r sedan. Cecilia hade varit n\\xe5gra \\xe5r yngre \\xe4n jag om hon f\\xe5tt leva och n\\xe4r jag betraktar bilderna av hennes \\xe4godelar \\xe4r det mitt eget knappt tjugo\\xe5riga jag jag ser.

Inte som jag framst\\xe5r p\\xe5 de fotografier som finns bevarade, utan som jag s\\xe5g ut n\\xe4r jag trodde att ingen annan tittade. Inneh\\xe5llet i l\\xe5dan \\xe4r inte s\\xe5llat eller sorterat, lika lite som leksaksbilen, sk\\xe4rvan och skeden \\xe4r begravda med avsikt i jorden som hopat sig p\\xe5 min kullerstensg\\xe5rd. I tv\\xe4rsnittet av livet som var blir det just det tillf\\xe4lliga och futtiga som blir betydelseb\\xe4rande, allt det d\\xe4r som bara finns och som vi tror saknar v\\xe4rde; en komih\\xe5glapp, en skiss till ett brev, en h\\xe5rsnodd med n\\xe5gra blonda str\\xe5n kvar i knuten. Sm\\xe5 saker som ofta sl\\xe4ngs redan n\\xe4sta dag, om det finns en n\\xe4sta dag.

Och jag m\\xe4rker att jag \\xe4n en g\\xe5ng s\\xf6ker i detaljerna och det som ligger strax utanf\\xf6r bilden efter en f\\xf6rklaring. Men vare sig d\\xf6den eller livet kan enkelt f\\xf6rklaras eller f\\xf6r den delen sammanfattas och sparas i en kapsel eller p\\xe5 en lertavla. \\xc4r f\\xf6r mots\\xe4gelsefullt och om\\xf6jligt att famna ens i nuet och \\xe4n mindre i evigheten. Kvarst\\xe5r g\\xf6r frustrationen \\xf6ver allt som spretar och g\\xe5r f\\xf6rlorat tillsammans med insikten om att det \\xe4r s\\xe5 det m\\xe5ste vara. Att f\\xf6rlusten \\xe4r villkoret f\\xf6r att vi alls f\\xe5r finnas till.

Boel Gerell, f\\xf6rfattare och kritiker