BROADCASTS.com

b'

Det kompakta m\\xf6rker som en g\\xe5ng ramade in v\\xe5r tillvaro har f\\xf6r de flesta ersatts av ett st\\xe4ndigt, konstgjort ljus. Vad har det gjort med oss? Det fr\\xe5gar sig poeten Erik Lindman Mata i denna ess\\xe4.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Hur var det egentligen, vid det f\\xf6rra sekelskiftet, att v\\xe4nta ut den gamla tidens ljus och bl\\xe4ndas av det nya? Vi kan t\\xe4nka oss en diptyk \\u2013 tv\\xe5 bilder bredvid varandra. Fotogenlampan, utg\\xe5ngspunkten, \\xe4r den f\\xf6rsta bilden. Den elektriska belysningen, resm\\xe5let, \\xe4r den andra. Ett m\\xf6rkt Stockholm, sparsamt upplyst av n\\xe5gra f\\xe5 oljelampor, st\\xe4lld mot v\\xe5r tids st\\xe4ndigt lysande stad, fylld av sk\\xe4rmar, gatubelysning och elektricitet.

M\\xe4nniskan tycks vid slutet av 1800-talet ha st\\xe5tt inf\\xf6r en grundl\\xe4ggande, taktil konflikt, den mellan elden och elektriciteten. Man ser framf\\xf6r sig hur stearinljuset d\\xf6r ut, precis n\\xe4r lampan t\\xe4nds. I det h\\xe4r fallet \\xe4r dessutom inte v\\xe4ntan p\\xe5 det gamlas utslocknande enbart en metafor. Det h\\xf6r n\\xe4mligen till stearinljusens egenhet att de \\xe4r d\\xf6mda att brinna ut. Till skillnad fr\\xe5n det elektriska ljuset medf\\xf6r stearinljuset en \\xf6verblickbar v\\xe4ntan. Det f\\xf6refaller liksom redan fr\\xe5n b\\xf6rjan vara utm\\xe4tt, medan elektriciteten tycks p\\xe5g\\xe5 i det o\\xe4ndliga.

Den h\\xe4r konflikten mellan eld och elektricitet hittar man ocks\\xe5 i Magnus Florins bok Lyktt\\xe4ndaren.  D\\xe4r unders\\xf6ker Florin alla de sorters ljus som \\xe5terfinns hos August Strindberg, b\\xe5de som taktil rekvisita och som lysande metaforer. Och ljusen hos Strindberg \\xe4r m\\xe5nga.

Vem \\xe4r i besittning av elden och ljuset?

\\u201dI Fadren\\u201d, skriver Florin till exempel, \\u201dsammanh\\xe4nger kontrollen \\xf6ver lampan med makt \\u2013 vem \\xe4r i besittning av elden och ljuset?\\u201d. Man kan allts\\xe5 t\\xe4nka sig, att \\xf6verg\\xe5ngen till en annan sorts ljus inte bara hotar elden, utan ocks\\xe5 den som kontrollerade den. L\\xe4ser man i st\\xe4llet det \\xf6k\\xe4nda brevet till Siri von Essen, i vilket Strindberg konstaterar att hans \\u201deld \\xe4r den st\\xf6rsta i Sverige\\u201d, d\\xe5 handlar det inte l\\xe4ngre om kontroll, utan om en eld som, i Florins ord, \\u201dkan f\\xf6ra med sig ljus och v\\xe4rme, men ocks\\xe5 brand och f\\xf6rintelse\\u201d. Detta f\\xf6r\\xf6dande ljus st\\xe5r i sin tur i kontrast till dynamon som \\xe5terfinns i Ordalek och sm\\xe5konst, vilken Strindberg beskrev som en \\u201dhemsk [elektricitetsmaskin] som sitter nere i k\\xe4llaren [\\u2026] m\\xf6rk i m\\xf6rkret och malar ljus \\xe5t hela qvarteret\\u201d.

Hos Strindberg ser det allts\\xe5 ut, som om v\\xe4ntan p\\xe5 att det gamla ska brinna ut, \\xe4r allt annat \\xe4n en stillsam process; det \\xe4r en st\\xe4ndig pendelr\\xf6relse mellan m\\xf6rker och ljus, brand och f\\xf6rnyelse, natt och dag, vinter och sommar.

Kanske var det s\\xe5 elektricitetens intr\\xe4de k\\xe4ndes \\u2013 som n\\xe4r en \\xe5rstid \\xf6verg\\xe5r i en annan. Efter en l\\xe5ng, m\\xf6rk vinter blir det \\xe4ntligen \\u2013 v\\xe5r.

\\xc5rstidernas olika ljus \\xe5terkommer ofta hos Strindberg. Fadren utspelar sig vid vintersolst\\xe5ndet, i den m\\xf6rkaste vintern, Fr\\xf6ken Julie p\\xe5 sommarens l\\xe4ngsta och ljusaste dag. Och i kammarspelet Ov\\xe4der ber\\xf6rs uttryckligen f\\xf6rh\\xe5llandet mellan \\xe5rstidsv\\xe4xlingen och stadens ljus. I centrum f\\xf6r Ov\\xe4der st\\xe5r en gammal man som tillbringar sommaren i staden. Men eftersom han skyr de ljusa sommarn\\xe4tterna s\\xe5 mycket, h\\xe5ller han sig inomhus \\xe4nda till dess den f\\xf6rsta lyktan t\\xe4nds \\u2013 d\\xe5 vet han n\\xe4mligen att h\\xf6sten \\xe4ntligen nalkas. \\u201d[T\\xe4nder] de bara f\\xf6rsta lyktan\\u201d, s\\xe4ger Strindbergs protagonist, \\u201ds\\xe5 k\\xe4nner jag mig lugn igen och kan g\\xe5 min aftonpromenad.\\u201d

Men var det verkligen som en \\xe5rstid det k\\xe4ndes? Kan man verkligen kalla den omv\\xe4lvande \\xf6verg\\xe5ngen till elektricitet f\\xf6r en v\\xe5r? N\\xe4r Strindberg beskriver den moderna gaslampans ob\\xf6nh\\xf6rliga, vita sken med orden \\u201dlivet blir offentligt\\u201d, d\\xe5 handlar det inte om \\xe5rstider. D\\xe4r f\\xf6regriper han en mer avg\\xf6rande f\\xf6r\\xe4ndring. Han beskriver hur det elektriska ljuset helt ska komma att ta \\xf6ver och genomlysa varenda vr\\xe5 i hemmet. Det \\xe4r ingen st\\xe4ndig v\\xe4xling mellan m\\xf6rker och ljus, utan n\\xe5got grundl\\xe4ggande och nytt som sker.

Kanske b\\xf6r man snarare f\\xf6rst\\xe5 den h\\xe4r \\xf6verg\\xe5ngen som analog med tidm\\xe4tningens historiska utveckling. Ljuset hos Strindberg \\xe4r som sagt kopplat till makt. Det \\xe4r lyktt\\xe4ndaren som har i uppdrag att vid m\\xf6rkrets inbrott t\\xe4nda lyktorna i staden. I b\\xe5de Fadren och D\\xf6dsdansen \\xe4r det fr\\xe5ga om en kamp om vem som har makt att t\\xe4nda och sl\\xe4cka lamporna \\u2013 Ryttm\\xe4staren eller Laura, Edgar eller Alice.

P\\xe5 samma s\\xe4tt kan man f\\xf6rest\\xe4lla sig, att \\xf6verg\\xe5ngen fr\\xe5n en kyrklig till en borgerlig-sekul\\xe4r tid under 1300-talets slut, just var en fr\\xe5ga om makt. N\\xe4r de f\\xf6r\\xe4nderliga temporaltimmarna, det vill s\\xe4ga de timmar som utgick fr\\xe5n dagsljusets varierande l\\xe4ngd, ersattes med en f\\xf6r fabriken mer passande mekanisk tid, d\\xe5 var det en r\\xf6relse bort fr\\xe5n det enskilda och mot det offentliga. I st\\xe4llet f\\xf6r att binda tiden till h\\xe4ndelser \\u2013 solen g\\xe5r upp, ett ljus brinner ned \\u2013 och arbetet till uppgifter \\u2013 \\xe5kern sk\\xf6rdas, huset m\\xe5las \\u2013, s\\xe5 sp\\xe4ndes tiden ut som ett abstrakt rutn\\xe4t av dagar, timmar och minuter. Kyrkans tidigare sparsamma klockringningar f\\xf6r b\\xf6n, m\\xe4ssa osv., ersattes med fabrikernas och r\\xe5dhusens st\\xe4ndiga, str\\xe4nga ringande.

Motsvarigheten till Strindbergs tr\\xf6skel \\u2013 dvs. v\\xe4ntan p\\xe5 att det gamla ljuset ska brinna ut, intr\\xe4det av det belysta, offentliga livet \\u2013 skulle allts\\xe5 vara det som s\\xe5 sm\\xe5ningom utvecklades till taylorismens effektiviserade fabrik, och som i v\\xe5r tid f\\xe5r sitt tydligaste uttryck i v\\xe5rdf\\xf6retagens m\\xe4tningar av hur l\\xe5ng tid det egentligen beh\\xf6vs f\\xf6r att byta bl\\xf6ja p\\xe5 en 80-\\xe5ring.

Men det finns risker med en s\\xe5n h\\xe4r analogi. Det \\xe4r l\\xe4tt att man, som den svenske historikern Lennart Lundmark g\\xf6r i sin bok Tiden \\xe4r bara ett ord, alltf\\xf6r snabbt tecknar bilden av en entydig, klar utveckling. F\\xf6rst naturlig, sen abstrakt tid; f\\xf6rst tystnad, sen kl\\xe4mtande.

Stearinljusen finns ju fortfarande kvar, f\\xf6r att inte tala om solen.

F\\xf6r som den tyske historikern Gustav Bilfinger p\\xe5pekade redan i slutet av 1800-talet \\xe4r bilden av den tysta f\\xf6rmekaniska tiden r\\xe4tt och sl\\xe4tt felaktig. J\\xe4mte kyrkans kanoniska klockringningar fanns det edsklockor som kallade till m\\xf6te, s\\xe4rskilda smedklockor, vinklockor som ringde n\\xe4r barerna skulle st\\xe4nga, arbetsklockor, vaktklockor, varningsklockor, f\\xf6rn\\xf6denhetsklockor osv.. I staden r\\xe5dde allts\\xe5 ingen tystnad f\\xf6re de mekaniska slaguren, utan snarare tv\\xe4rtom \\u2013 kakofoni.

Vad s\\xe4ger detta om \\xf6verg\\xe5ngen fr\\xe5n eld till elektricitet? Kanske att inga \\xf6verg\\xe5ngar sker \\xf6ver en natt, att till och med de st\\xf6rsta revolutioner m\\xe5ste f\\xe5 tid p\\xe5 sig att v\\xe4xa klart, eller att det riktigaste s\\xe4ttet att ta sig an v\\xe4rlden och historien p\\xe5, \\xe4r just genom att uppm\\xe4rksamma \\xf6verfl\\xf6det av nyanser, i st\\xe4llet f\\xf6r att m\\xe5la med breda penseldrag.

Vissa bilder \\xe4r n\\xe4mligen mer sl\\xe5ende \\xe4n upplysande; som n\\xe4r Gunilla Palmstierna-Weiss ber\\xe4ttar f\\xf6r Florin, hur hon som barn inte kunde somna f\\xf6rr\\xe4n lyktt\\xe4ndaren gick f\\xf6rbi p\\xe5 gatan och t\\xe4nde gaslamporna. Tolkar man den utsagan som om det g\\xe4llde en \\xf6verg\\xe5ng mellan tv\\xe5 tillst\\xe5nd, mellan ett d\\xe5 och ett nu, d\\xe5 missar man n\\xe5t viktigt. Gaslyktorna, likt de mekaniska uren, \\xe4r konkreta, materiella ting. De har inte f\\xf6rsvunnit i n\\xe5got slags irreversibel utveckling.

Jag menar \\u2013 stearinljusen finns ju fortfarande kvar, f\\xf6r att inte tala om solen. Kanske finns det anledning att p\\xe5minna sig om detta, att det gamla p\\xe5 s\\xe4tt och vis lever kvar. Om vi vill och anstr\\xe4nger oss, kan vi fortfarande dr\\xf6ja lite i m\\xf6rkret.

Erik Lindman Mata