BROADCASTS.com

På statens ungdomshem får man poäng för skötsamhet och minus för motsatsen. Likheterna med samhället utanför institutionen är slående, konstaterar sociologen David Wästerfors

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir så arg alltså, jag blir riktigt, riktigt, riktigt arg, så jag vill bara se blod. Så jävla arg blir jag. En kille på ett av statens ungdomshem berättar om ett eskalerande bråk kring en fjärrkontroll framför teven: två killar mot en tredje, en förolämpning, ett slag och en spark, stolar som kastas eller nästan kastas, hot som skär genom luften. Personal kommer rusande och skiljer dem åt. Det blir explosivt men kort och avbrutet. Det blev inget blod, de tre killarna höll tillbaka och institutionen också. Det hade kunnat sluta illa men alla vet var de befinner sig. Om det hade skett utanför institutionen eller på akutavdelningen, däremot: jag hade försökt döda han, säger han som ville se blod. Det är nog det jag hade gjort. Killen syftar på ungdomsvårdens akutavdelning. Att hamna där är en radikal åtgärd mot en ungdom och samtidigt ett sätt att påbörja en vandring mellan olika institutioner och behandlingar, en vandring som är tänkt att hejda ett så kallat nedbrytande beteende, ofta med droger och kriminalitet. På akutavdelningen där borde väl beteendet vara än hårdare reglerat jämfört med andra ställen, såsom i soffan framför teven på den avdelning där den här killen befinner sig nu? Jo, i princip så hårt reglerat som det går. Samhällets ändstation är nådd, ingen idé att hålla igen. Akutavdelningen är därför lik isoleringen (eller avskiljningen) på varje avdelning en slutgiltig åtgärd och anhalt. Det är platser där raseri och galenskap passar bättre än behärskning, åtminstone som intervjupersonen i det här fallet beskriver det. Institutionernas värld är egendomlig. Små saker blir stora när dagarna segar sig fram på liten yta, när man måste tigga och be om lite extra yoghurt eller några minuter Internet och när självrespekten till slut kokar ned till hur man blir tilltalad framför teven eller hur de andra tittar på en. Snart är små saker inte längre små. De är helt enkelt de enda sakerna. På ungdomshem är tyglat humör belönande. Man får poäng för skötsamhet och minus för motsatsen. Även personalen får ett slags poäng om de behåller lugnet den mest beundrade behandlingsassistenten är sannerligen inte den lättantändlige. Och de unga talar om risken att förstöra för sig själva om de blir våldsamma. Deras behandlingstid kan förlängas, de kan mista privilegier och framstå som omöjliga för en utevistelse eller fritidsaktivitet. Killen som egentligen ville se blod säger att han vill hålla sig i mitten, alltså i balans och på lagom-nivå i konflikter, så jag kommer härifrån. Att agera alltför undfallande är inte heller att rekommendera. Då kan man bli slagpåse, hamna underst i hierarkien och få krypa. Exemplet säger också något om behärskning i det fria livet. I otaliga sammanhang är tyglat humör belönande, liksom att hålla sig i mitten. En institution är förstås speciell men ändå en del av samhället, och omvänt: det finns drag av institution i varje samhälle. Jag får visserligen inga poäng om jag avstår från häftiga utfall i vardagen i arbetsliv, familjeliv eller bland vänner och yoghurt och utevistelse kan jag styra över på egen hand. Men man kan framstå som stadig och vinna andras respekt. I vardaglig självbehärskning syns vårt nödvändiga sneglande på andra. Endast i extremfall kan vi låta raseriet löpa fritt då blir situationen extrem. Det blir lite som ett slags privat akutmottagning eller isolering, utan personal men med likartad förtvivlan och desperation. Att behärska sig underförstår herravälde. Makten över en själv tillkämpas och bevaras. En rad situationer i livet ställer en på prov och det kan då kännas som om alltför starka sinnesrörelser förskingrar ens herravälde och säljer ut makten. Andra får makt över mig då jag tappar fattningen. De sänker poängen, drar in privilegierna och skaffar sig stoff till förebråelser. Om vår självbehärskning å andra sidan blir alltför stark och börjar rullas ut som en bedövande matta över minsta reaktion förlorar vi också något. Vi blir en icke-person, återhållsam intill karaktärslöshet. Den fullständigt behärskade människan är knappast känslomässigt mottaglig eller mottagligheten är så väl dold att alla kan betvivla den. Under behärska i Svenska Akademiens Ordbok läser jag: Det låg ett beherskadt drag i hans ansigte, som gjorde uttrycket litet stelt och otillgängligt. Den ständigt reserverade uppfattas till slut som onåbar. Så jävla arg blir jag. Det är lätt att himla med ögonen över tonåringar på ungdomshem. En förolämpning kring en fjärrkontroll framför teven verkar så futtigt som bråkmotiv och än futtigare som gnista för att önska livet av någon. Men rannsakar vi vardagsilskan utanför institutionerna kanske inte motiven är så mycket ädlare eller gnistorna så mycket mer storslagna. När livsytan krymper och självrespekten hängs upp på allt färre personer med alltmer inrutade vanor i ett litet hem där flera personer trängs under en pandemi, till exempel skulle jag gissa att många får bita sig i läppen. Då råder verkligen självbehärskningens tid. Och att behärska sig är en handling, inte enbart ett karaktärsdrag. Det är en social gest som rymmer sin motsats: det vi hade kunnat göra, det vi höll tillbaka. Det är som om något nästan blir synligt just för att det döljs. Om du känner någon väl och ser hur han eller hon behärskar sig så vet du också i samma stund ungefär vad som inte blir sagt eller uttryckt, vad som hänger kvar som en icke-kastad stol i luften för att det kämpades ned. David Wästerfors, sociolog