BROADCASTS.com

Ju fler marshmallows du avstår i detta liv, desto fler väntar dig när den yttersta Domen faller. Idéhistorikern Michael Azar reflekterar över vårt avvägande mellan nu och sedan.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Livet med små barn handlar i mångt och mycket om att uppfostra dem i den ädla konsten att vänta. Nej, nej inte nu, du måste vänta lite. Kanske senare. Det finns ingen någon ände på all dessa avledningsmanövrar och exerciser i tålamod. En oskyldig aktivitet, kan tyckas, men det är det inte. Det som äger rum i dessa ständiga förhandlingar är ingenting mindre än implementerandet av en splittring i barnets inre liv. En del av barnet skall helt enkelt lära sig att opponera sig gentemot en annan del av det. Där föräldrarna tidigare sagt nej, inte nu, men kanske sen, ska barnet lära sig att en dag viska samma ord till sig själv. Det är sannerligen inte en lätt uppgift. Som bekant böjer sig drifter sällan för rim och reson. Ve den som försöker tukta barnets krav på omedelbar behovstillfredsställelse! En ocean av vrål och tårar hotar. Det pareras och det fintas. För att inte tala om alla tjuvknep och taktiska ultimatum. Problemet är dessutom att barnen förr eller senare kräver kompensation för alla de försakelser som du påtvingar dem. Hur många själar har inte accepterat att avstå från tillfredsställelser i nuet till förmån för det kommande lyckoriket i himlen eller på jorden? Nej, inte nu, men kanske senare. Den fördröjda tillfredsställelsens problem studerades i detalj i Walter Mischels välkända undersökning vid Stanford university i början av 70-talet. Den utgick från ett enkelt experiment: man ger ett barn en marshmallow samtidigt som det ställs inför valet att antingen äta upp den nu, eller vänta ett tag och då istället belönas med två marshmallows. Den inre striden drar igång omedelbart. Barnen blundar eller undviker att titta på den lockande godsaken, de sparkar frenetiskt på bordet och tuggar sitt hår för att övervinna den hägrande njutningen. Vissa klarar sig inte längre än några sekunder. Endast en tredjedel visar sig ha de få minuters tålamod som det fordras för att fördubbla antalet godbitar. Man bör inte ringakta värdet av detta tidiga köpslående med barnets drifter. Det handlar dessutom inte bara om den enskilda individens öde. Hela den sociala gemenskapens inre stabilitet vilar ju på premissen att dess medlemmar förmår tämja och reglera sina drifter. Det bäddar för en strid som saknar egentlig lösning: ur gemenskapens synvinkel är individens driftsliv inte bara en möjlig resurs, utan också en potentiell fara som måste kontrolleras och undertryckas; ur individens perspektiv däremot utgör gemenskapen inte bara en existentiell grundval, utan också ett veritabelt hot mot hennes möjlighet till reell tillfredsställelse. Föräldrarnas kraftmätning med barnen ingår med andra ord i ett betydligt större moraliskt, politiskt och kanske rentav metafysiskt sammanhang. Ta bara den messianska tradition som präglat så stora delar av västerlandets historia och som på många sätt bara utgör en version på mantrat inte nu, men sen. Hur många själar har inte accepterat att avstå från tillfredsställelser i nuet till förmån för det kommande lyckoriket i himlen eller på jorden? Ibland har själva driftsförsakelsen uppfattats som kungsvägen till paradiset. Varför skulle de kristna, säger till exempel Paulus, försaka så många av jordelivets glädjeämnen om de inte  just därigenom  kunde räkna med rikare njutningar i ett kommande liv? Ju mer marshmallows du avstår i detta liv, desto fler väntar dig när den yttersta Domen faller. Men vad händer i den stund du slutar tro på den kommande saligheten? När mantrat börjar förlora sin trovärdighet? Man kan i sammanhanget betänka den katolska världens ramaskri inför påve Franciskus föregivna avskaffande av helvetet Det är inte utan fasa som Paulus dryftar misstanken att Jesus kanske inte alls uppstod från de döda. Om så vore fallet, säger han, skulle ju förkunnelsen vara tom och alla uppoffringar meningslösa. Och för ett ögonblick låter Paulus nästan som en anhängare till Horatius berömda credo att Fånga dagen. Om de döda inte uppstår, säger Paulus, låt oss då äta och dricka, ty i morgon skall vi dö. Man kan i sammanhanget betänka den katolska världens ramaskri inför påve Franciskus föregivna avskaffande av helvetet i en intervju i den italienska dagstidningen La Repubblica våren 2018, på skärtorsdagen av alla dagar. Det är lätt att tro det borde ha till jubel och fest bland världens katoliker, men istället såg sig Vatikanen nödgad att stilla sina efterföljares oro genom att hävda att Franciskus blivit felciterad. Kanske hör det till försakelsens logik att den måste rättfärdiga sig själv så att dygden åtminstone blir sin egen belöning. Härigenom uppnås tillfredsställelsen inte längre genom att konsumera det efterlängtade objektet utan genom att avvisa det. Den mest tankeväckande gestaltningen av hela detta tema finner vi annars i den mytiska berättelsen om Orfeus och Eurydike. Orfeus, denne musikens trollkarl, äger inte bara förmågan att få hela naturen att lyssna. Han lyckas även charma underjordens gudaväsen till att låta hans älskade Eurydike lämna de dödas rike. Gudarna ställer bara ett enda motkrav: du får inte vända dig om för att skåda henne på vägen tillbaka jordelivet. Håll din Eros i strama tyglar, käre Orfeus. Hav tålamod! För ett ögonblicks njutning i nuet kan du förlora henne för evigheten! Ni vet redan hur det gick med den historien. Enligt den klassiska tolkningen visar sig skönsångarens våldsamma kärlekslängtan alldeles för stark för att hållas i schack. Orfeus offrar allt för en enda liten blick och sedan är hon borta för alltid. Han sträcker sig efter henne, men famnar endast luft, som det berättas i Ovidius Metamorfoser. Men kanske är det trots allt för enkelt att bara tolka Orfeus handling som ett utslag av hans brist på tålamod, av hans oförmåga att vänta. Kanske bör vi istället förstå hans gest som ett uttryck för en djupare insikt i det mänskliga begärets natur. Och kanske kan vi då rentav läsa tillbakablicken som ett medvetet val: det är just genom att inte återförena sig med hennes förgängliga kropp i livet som han kan föreviga begäret till hennes själ i döden. I en sådan läsning illustrerar vår musiske hjälte en smärtsam klarsyn som här och var tränger sig fram genom teologins, litteraturens och konstens korridorer  och som låter oss förstå att det mänskliga begäret är som starkast när det får livnära sig på förlust, död och uteblivna möten. Så förtätas livet och döden, Messias och Eurydike, i det lilla barnets envetna kamp med den hägrande godsaken. I väntan på det goda kan man både alltid och aldrig vänta för länge. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria   Litteratur Walter Mischel, Marshmallowtestet: att bemästra självkontroll (Volante, 2014, översättare Stefan Lindgren). Ovidius, Metamorfoser (Natur och kultur, 2015, översättning Ingvar Björkeson).  Angående påven påstådda förnekande i La repubblica: "E un onore essere chiamato rivoluzionario (La Repubblica, 28/3-2018; intervju med Eugenio Scalfari). Och Vatikanens dementering: "La fake intervista di Scalfari al Papa costa il posto a Odifreddi (3/4-2018).