BROADCASTS.com

b'

B\\xf6r bokf\\xf6rlagen st\\xe5 som garanter f\\xf6r anst\\xe4ndigheten hos de f\\xf6rfattare de representerar - eller ska man skilja p\\xe5 litteraturen och dess upphovsman? Litteraturvetaren Alexander Bareis reflekterar \\xf6ver litteraturens uppgift med anledning av n\\xe5gra exempel i den tyska bokdebatten.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

\\xc5ret var 1981 n\\xe4r det v\\xe4sttyska f\\xf6rlaget S. Fischer gav ut Monika Marons debutroman "Flugasche", som skildrar den milj\\xf6f\\xf6rst\\xf6relse som orsakades av brunkolkraftverk i \\xd6sttyskland. S\\xe5dant gick p\\xe5 den tiden f\\xf6rst\\xe5s inte att publicera i DDR, inte ens f\\xf6r Maron, styvdotter till den trogne socialisten och DDR:s tidigare inrikesminister Kurt Maron. Det var politiskt om\\xf6jligt. Ist\\xe4llet blev det allts\\xe5 S. Fischer p\\xe5 andra sidan j\\xe4rnrid\\xe5n som publicerade boken, och alla hennes b\\xf6cker d\\xe4refter. 40 \\xe5r senare har f\\xf6rlaget \\u2013 ja, det m\\xe5ste nog uttryckas s\\xe5 \\u2013 i princip sagt upp sin f\\xf6rfattare, och \\xe4ven denna g\\xe5ng var anledningen politisk. Hon har n\\xe4mligen vid sidan av yttrat sig i sammanhang som kan tolkas som h\\xf6gerradikala, enligt f\\xf6rlaget.

P\\xe5 liknande s\\xe4tt har Uwe Tellkamp, f\\xf6rfattaren till "Der Turm" - den hyllade romanskildringen av ett Dresden under sen DDR-tid - blivit persona non grata i vissa sammanhang. \\xc4ven han har f\\xe5tt uppleva att det egna f\\xf6rlaget, i detta fall det kanske \\xe4nnu mera anrika Suhrkamp, offentligt har tagit avst\\xe5nd fr\\xe5n sin f\\xf6rfattare. F\\xf6rutom sin \\xf6sttyska bakgrund har b\\xe5de Maron och Tellkamp gemensamt att de har yttrat sig kritiskt mot att islam enligt deras uppfattning alltmer breder ut sig i det tyska samh\\xe4llet \\u2013 men m\\xe4rk v\\xe4l, inte i sina romaner, utan i intervjuer och publika framtr\\xe4danden. Det g\\xe5r s\\xe4kert att diskutera om Marons och Tellkamps yttranden m\\xe5ste betraktas som klanderv\\xe4rda och islamofoba, eller som legitim kritik av en politiserad och radikaliserad perversion av religionen. S\\xe5 har ocks\\xe5 gjorts \\u2013 debatten om Monika Maron dominerade de tyskspr\\xe5kiga kultursidorna och kulturprogrammen under flera veckor n\\xe4r det begav sig.

Men som litteraturvetare \\xe4r jag inte intresserad av att agera \\xe5siktspolis. Det som f\\xe5r mig att reagera \\xe4r det tankes\\xe4tt som ligger bakom att en f\\xf6rl\\xe4ggare slutar att ge ut b\\xf6cker av en f\\xf6rfattare vars politiska \\xe5sikter man ogillar. Visserligen hittade Maron sedan ett annat f\\xf6rlag; det \\xe4r inte heller en m\\xe4nsklig r\\xe4ttighet att f\\xe5 bli publicerad. Detta \\xe4r f\\xf6r mig verkligen inte n\\xe5gon anledning att skrika \'censur\' och \'l\\xfcgenpresse\', eller \'fake news\' som en annan \'wutb\\xfcrger\' (som man p\\xe5 tyska kallar alla dessa arga medborgare som har f\\xe5tt nog).

D\\xe4remot undrar jag vilken f\\xf6rst\\xe5else av litteraturens roll man har n\\xe4r man v\\xe4ljer att avsluta ett fyrtio\\xe5rigt samarbete p\\xe5 detta s\\xe4tt? Det k\\xe4nns onekligen som ytterligare ett exempel p\\xe5 att offentlighetens skyttegravar blir allt djupare. Polariseringen p\\xe5skyndas. You are either with us or against us. Men \\xe4r inte litteraturens roll precis den omv\\xe4nda? Att f\\xe5 oss att ifr\\xe5gas\\xe4tta, att nyansera, att se saker och ting ur ett annat, och \\xe4n mer s\\xe5 \\u2013 ur en annans perspektiv?

L\\xe5t mig utveckla tankeg\\xe5ngen ytterligare, med hj\\xe4lp av \\xe4nnu ett litter\\xe4rt och \\xf6sttyskt exempel:

Ingo Schulzes roman "Die rechtschaffenen M\\xf6rder," som direkt\\xf6versatt till svenska blir till De r\\xe4ttskaffens m\\xf6rdarna, tar sig an denna problematik p\\xe5 ett ovanligt s\\xe4tt. Schulze, som i en rad lysande romaner tematiskt har behandlat Tysklands \\xe5terf\\xf6rening, riktar i denna roman blicken mot en \\xf6sttysk antikvariats\\xe4gare f\\xf6re och efter murens fall. Den egendomliga ber\\xe4ttelsen i tre delar b\\xf6rjar med en v\\xf6rdnadsfull k\\xe4rleksf\\xf6rklaring till en sann bibliofil, protagonisten Paulini, som fann sitt kall i b\\xf6ckerna. Han skulle \\xe4gna sitt liv \\xe5t att l\\xe4sa, och i andra hand \\xe5t att m\\xf6jligg\\xf6ra det f\\xf6r andra att f\\xe5 tag i de b\\xf6cker de ville l\\xe4sa.

En f\\xf6rfattare med ett snarlikt efternamn som bokens verklige f\\xf6rfattare \\u2013 Schultze, men med ett t \\u2013 ber\\xe4ttar hur Paulinis antikvariat avancerar till en mytomspunnen m\\xf6tesplats f\\xf6r Dresdens och snart hela DDR:s intelligentia, och som litteratur\\xe4lskande l\\xe4sare \\xe4r det mycket l\\xe4tt att k\\xe4nna sympati f\\xf6r denna besynnerliga bokmal. Men f\\xf6rst\\xe5s, Paulinis antikvariat klarar inte omst\\xe4llningen till en marknadsekonomi med f\\xf6r\\xe4ndrad efterfr\\xe5gan och utbud. Han kan sin kanon, men tvingas ta jobb som snabbk\\xf6pskass\\xf6r och nattreceptionist. D\\xe4r hamnar han i slagsm\\xe5l med dryga v\\xe4sttyska hotellg\\xe4ster, och s\\xe5 f\\xf6rlorar han dessutom m\\xe5nga av sina b\\xf6cker i en av de stora \\xf6versv\\xe4mningskatastroferna vid Elbe under 2000-talet. D\\xe5 tycker man faktiskt duktigt synd om denna s\\xe4rling, och det \\xe4r n\\xe4stan s\\xe5 att man b\\xf6rjar f\\xf6rst\\xe5 hur han d\\xe4refter s\\xe5 sm\\xe5tt b\\xf6rjar radikaliseras allt mer.

Det \\xe4r exempel som dessa som synligg\\xf6r vad som g\\xf6r sk\\xf6nlitteraturen, eller kanske mera precist fiktionen, till en skola f\\xf6r empati. Visst, man blir inte en b\\xe4ttre m\\xe4nniska av att l\\xe4sa sk\\xf6nlitteratur. Jag har suttit i tillr\\xe4ckligt m\\xe5nga styrelsem\\xf6ten med andra litteraturvetare f\\xf6r att veta att flitiga l\\xe4sare inte n\\xf6dv\\xe4ndigtvis ocks\\xe5 \\xe4r b\\xe4ttre m\\xe4nniskor. Vi bibliofiler \\xe4r inte moraliskt b\\xe4ttre rustade \\xe4n andra, och empati kan ocks\\xe5 anv\\xe4ndas f\\xf6r betydligt mindre \\xe4dla \\xe4ndam\\xe5l. Empati \\xe4r inte samma som sympati. En empatisk f\\xf6rm\\xe5ga \\xe4r ocks\\xe5 f\\xf6ruts\\xe4ttningen f\\xf6r att manipulera n\\xe5gon. Men litteraturen och fiktionen \\xf6ppnar ett utrymme d\\xe4r andras erfarenheter och k\\xe4nslor kan g\\xf6ras tillg\\xe4ngliga f\\xf6r l\\xe4saren.

Ingo Schulzes roman skulle kunna vara \\xe4nnu ett exempel p\\xe5 just detta, en ber\\xe4ttelse som f\\xe5r oss att t\\xe4nka till, \\xe4ven om vi har sv\\xe5rt att f\\xf6rst\\xe5 varf\\xf6r s\\xe5 m\\xe5nga \\xf6sttyskar r\\xf6star p\\xe5 partier i utkanten av det demokratiska spektrumet. Och det kanske \\xe4r och hade varit gott nog s\\xe5. Skyttegraven skulle d\\xe5 pl\\xf6tsligt bli lite mindre djup.

Men Schulzes roman \\xe4r \\xe4n slugare \\xe4n s\\xe5, den slutar med en rej\\xe4l twist. I romanens avslutande del, som ber\\xe4ttas av den fiktive f\\xf6rfattaren Schultzes f\\xf6rlagsredakt\\xf6r, ifr\\xe5gas\\xe4tts n\\xe4mligen allt det vi som l\\xe4sare hittills trodde vara sant, och vi f\\xe5r veta att Schultze just hade det i \\xe5tanke: vi godtrogna bibliofila \'gutb\\xfcrger\' skulle endast luras till att fyllas av v\\xe4lmenande f\\xf6rst\\xe5else f\\xf6r den besvikne \\xf6sttyska mannen som pl\\xf6tsligt blir h\\xf6gerradikal. Han \\xe4lskar ju trots allt b\\xf6cker, s\\xe5 illa kan han inte vara! Den verklige Schulze (utan \'t\') vet mycket v\\xe4l hur man kan anv\\xe4nda sig av fiktionens empatiska kraft. Men f\\xf6r h\\xf6gst varierande och i detta fall ov\\xe4ntade \\xe4ndam\\xe5l. Hans roman \\xe4r en konstfullt gillrad f\\xe4lla, d\\xe4r l\\xe4saren i sista tredjedelen av boken m\\xe5ste rannsaka sig sj\\xe4lv, och vare sig man vill eller inte s\\xe5 tvingas man att erk\\xe4nna sina egna f\\xf6rdomar, om b\\xe5de \\xf6st och v\\xe4st, om f\\xf6rfattare och f\\xf6rlag. D\\xe4r och d\\xe5 blir litteraturen till just det korrektiv som g\\xf6r den oumb\\xe4rlig.

Nej, litteraturen l\\xf6ser inte alla problem. Litteraturen \\xe4r inte heller \\u2013 \\xe5tminstone inte f\\xf6r mig, \\xe4ven om Schiller och Brecht nog inte skulle h\\xe5lla med mig \\u2013 n\\xe5gon moralisk uppfostringsanstalt. Men ibland kan en roman rubba ens cirklar och f\\xe5 en att tappa balansen en aning. D\\xe5 blir det riktigt bra. Och f\\xf6r en stund k\\xe4nns det offentliga st\\xe4llningskrigets skyttegravar precis s\\xe5 meningsl\\xf6sa som de \\xe4r.

Schulzes roman "Die rechtschaffenen M\\xf6rder" publicerades f\\xf6r \\xf6vrigt av S. Fischer, samma f\\xf6rlag som avslutat sitt samarbete med Monika Maron.

Alexander Bareis