BROADCASTS.com

b'

Hj\\xe4rnan \\xe4r s\\xe5 mycket mer \\xe4n f\\xf6rnuft. Malena Forsare reflekterar \\xf6ver att n\\xe4r kroppen ber\\xe4ttar det intellektet inte f\\xf6rst\\xe5tt.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

F\\xf6rsta g\\xe5ngen det h\\xe4nde var p\\xe5 Patologen i Lund. Utanf\\xf6r var det gr\\xf6nskande v\\xe5r. Men ingenting av det, och ingenting av allt som d\\xe5 verkligen betydde n\\xe5got, m\\xe4rktes i den lilla ringen av studenter som sl\\xf6t sig runt den ensamma hj\\xe4rnklumpen. Docenten hade precis rullat in hj\\xe4rnan, som nu l\\xe5g och guppade i en bunke. Hj\\xe4rnan hade ingen blick, ingen kropp eller vilja. Den hade f\\xf6rlorat sin m\\xe4nniska. Och nu skulle den noga skivas upp framf\\xf6r v\\xe5ra \\xf6gon, s\\xe5 att vi skulle f\\xe5 veta n\\xe5got om demenssjukdomens inre anatomi.

Jag gjorde ett tankefel, som varje luttrad obducent noga l\\xe4rt sig att undvika. Ist\\xe4llet f\\xf6r att t\\xe4nka p\\xe5 hj\\xe4rnan, b\\xf6rjade jag t\\xe4nka p\\xe5 m\\xe4nniskan. Jag st\\xe4llde en fr\\xe5ga om begravningen; vad hj\\xe4rnan t\\xe4nkte om att den nu l\\xe5g h\\xe4r, ist\\xe4llet f\\xf6r i jorden d\\xe4r kroppen fanns. Jag minns doften av desinfektionsmedel och skaldjur. Att jag tog n\\xe5gra steg mot skjutd\\xf6rren, och d\\xe4r n\\xe5gonstans, i det gungande m\\xf6tet med gravitationen, f\\xe5ngade docenten mig med ett vant grepp.

Avst\\xe5ndet mellan hj\\xe4rna och kropp \\u2013 hur skulle vi begripa det? I neuropsykologikursen var det aldrig n\\xe5got som direkt diskuterades. I gruppen av blivande psykologer pratades det \\xf6verhuvud taget v\\xe4ldigt lite om att kroppen talar sitt eget spr\\xe5k och ofta \\xe4r snabbare \\xe4n tanken. Att den f\\xe5ngar upp v\\xe5r existens \\u2013 \\xf6verg\\xe5ngarna i livet \\u2013 och reagerar p\\xe5 dem, ibland innan vi sj\\xe4lva fattat.

Den holl\\xe4ndska l\\xe4karen och traumaforskaren Bessel Van Der Kolk beskriver i sin bok, \\u201dThe Body Keeps the Score\\u201d, hur Darwin var tidig med att peka ut f\\xf6rbindelser mellan kropp och hj\\xe4rna. Enligt Darwin involverades \\u201dden pneumogastriska nerven\\u201d vid stark psykisk upphetsning, s\\xe5 att \\xe4ven in\\xe4lvornas tillst\\xe5nd p\\xe5verkades. Terminologin har f\\xf6r\\xe4ndrats, men inom dagens traumav\\xe5rd \\xe4r man allt mer \\xf6verens om att behandlingen vid posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, beh\\xf6ver inbegripa kroppen, eftersom det som h\\xe4nder den skapar avtryck i hj\\xe4rnans olika minnescentra.

Darwin var s\\xe5ledes n\\xe5got p\\xe5 sp\\xe5ren. P\\xe5 1990-talet introducerades en viktig, om \\xe4n omstridd teori, som bygger p\\xe5 denna enkla slutsats: att hj\\xe4rna och kropp h\\xf6r intimt ihop. Den amerikanska psykologprofessorn Stephen Porges myntade den s\\xe5 kallade \\u201dpolyvagala teorin\\u201d, som utg\\xe5r fr\\xe5n vagusnervens f\\xf6rgreningar, vilka skapar f\\xf6rbindelser mellan olika organ, s\\xe5som hj\\xe4rna, lungor, hj\\xe4rta och mage. Och den betonar hur viktigt det sociala samspelet \\xe4r i v\\xe5rt psykiska \\u2013 och fysiska \\u2013 m\\xe5ende. Kroppar talar till varandra med ansiktsuttryck, gester och tonfall, och om traumatiska minnen l\\xe4rt oss att vara r\\xe4dda f\\xf6r andra, ja, d\\xe5 m\\xe5ste terapeuten mer \\xe4n vanligt visa t\\xe5lmodig v\\xe4rme och empati.

Andra g\\xe5ngen det h\\xe4nde var i en biosalong. Jag hade drabbats av en aning om att jag inte l\\xe4ngre fick plats i tillvaron s\\xe5som den s\\xe5g ut. Men det visste jag inte d\\xe5, f\\xf6r tanken var inte f\\xe4rdig. I ett f\\xf6rs\\xf6k att greppa vad som h\\xf6ll p\\xe5 att h\\xe4nda, trampade jag en l\\xf6rdag iv\\xe4g p\\xe5 min cykel f\\xf6r att se filmatiseringen av Annie Ernauxs sj\\xe4lvbiografiska \\u201dL\\u2019\\xe9v\\xe9nement\\u201d. Egentligen mest f\\xf6r titelns skull: \\u201dOmst\\xe4ndigheter\\u201d \\xe4r ett vid\\xf6ppet ord. I filmen \\xe4r det katolskt 60-tal, i Frankrike n\\xe5gonstans, och en ung kvinna s\\xf6ker, dag efter dag, med blicken i sina trosor. Hon \\xe4r gravid och vill allt annat \\xe4n det. S\\xe5 hon k\\xe4mpar f\\xf6r r\\xe4tten att v\\xe4lja. Samtidigt som l\\xe4karna v\\xe4grar att g\\xe5 henne till m\\xf6tes, v\\xe4ninnorna v\\xe4nder bort blicken och den manlige v\\xe4nnen vill passa p\\xe5 \\u2013 det \\xe4r ju utan risk f\\xf6r en ny konception.

N\\xe5gonstans mellan vecka 8 och 9 tar hon en strumpsticka, och f\\xf6r den l\\xe5ngt in i sig sj\\xe4lv. N\\xe4r biom\\xf6rkret b\\xf6rjar snurra \\xe4r det som om jag redan \\xe4r i filmens slut. D\\xe4r ett f\\xf6r tungt foster h\\xe4nger p\\xe5 sin str\\xe4ng ner i toaletten och bl\\xf6dningen inte g\\xe5r att stoppa. Jag famlar mig ut och sjunker ihop under en gr\\xf6n exitskylt i biografens \\xf6de k\\xe4llare. D\\xe4r svettas jag ut \\xe5ngesten som kommer av att vara inst\\xe4ngd i livets cellsystem. Fostret \\xe4r inte mitt, men kroppen, den \\xe4r min. Och nu v\\xe4grar den pl\\xf6tsligt att samarbeta.

Som f\\xe4rdig psykolog b\\xf6rjade jag s\\xe5 sm\\xe5ningom att arbeta med traumatiserade barn. Bland patienterna fanns en grupp som var s\\xe4rskilt sv\\xe5rl\\xe4kt: barn som tidigt utsatts f\\xf6r sexuella \\xf6vergrepp. En del av de h\\xe4r barnen hade utvecklat en strategi som en g\\xe5ng hj\\xe4lpt dem. De hade \\xf6vergett sina kroppar f\\xf6r att st\\xe5 ut. \\xd6vergreppen tillh\\xf6rde nu det f\\xf6rflutna, men barnen fortsatte att av och till checka ut fr\\xe5n sin fysiska tillvaro. Det kallas dissociation och kan beskrivas som den yttersta f\\xf6rlusten. Barnet f\\xf6rsvinner bort och blir okontaktbar. Enligt van der Kolk m\\xe5ste vi n\\xe4rma oss en s\\xe5dan patient just genom kroppen. Med f\\xf6rsiktiga f\\xf6rs\\xf6k till r\\xf6relse, ber\\xf6ring och \\xf6gonkontakt. F\\xf6r att p\\xe5 s\\xe5 s\\xe4tt \\xe5terf\\xf6ra barnet till h\\xe4r och nu.

Det skulle h\\xe4nda en tredje g\\xe5ng, men d\\xe5 inte i form av en svimning. Sent en natt, n\\xe4r allt var f\\xf6r sent och det som verkligen betytt n\\xe5got inte l\\xe4ngre fanns kvar, rann all kraft som en str\\xf6m ur kroppen. Jag hamnade kraftl\\xf6s och skakande p\\xe5 golvet. Det blev svart och tonat bl\\xe5tt, det skimrade som inuti ett regn, och samtidigt som jag var fastk\\xe4ttrad s\\xe5g jag allt utifr\\xe5n. Efter\\xe5t r\\xe5dfr\\xe5gade jag en fysioterapeut om det som h\\xe4nt; det liknande ingen tidigare erfarenhet. Hon svarade n\\xe5got om nervsystemet, men jag minns inte riktigt vad. Och f\\xf6rresten hade hon sj\\xe4lv varit med om samma sak. S\\xe5 h\\xe4r i retrospektiv blir det \\xe4nd\\xe5 begripligt: k\\xe4rleken hade tagit slut, och kroppen, den var f\\xf6rtvivlad och kunde liksom inget g\\xf6ra.

Hur l\\xe5ngt \\xe4r avst\\xe5ndet mellan hj\\xe4rna och kropp? Hur l\\xe5ngt \\xe4r avst\\xe5ndet mellan det som en m\\xe4nniska t\\xe4nker och det hon k\\xe4nner? Kanske har vi b\\xe4st chans att f\\xf6rst\\xe5 det i de \\xf6gonblick, d\\xe5 kroppen talar om f\\xf6r oss vad vi m\\xe5ste g\\xf6ra. N\\xe4r vi m\\xe5ste bryta upp. Fly fr\\xe5n en plats. Eller n\\xe4r vi bara beh\\xf6ver sl\\xe4ppa taget om n\\xe5got f\\xf6r att \\xf6verleva sj\\xe4lsligt.

Efter den hastiga sortin fr\\xe5n hj\\xe4rnobduktionen hamnade jag i ett litet uppvakningsrum. Rummet \\xe4r till f\\xf6r s\\xe5dana som jag, som svimmar vid \\xe5synen av m\\xe4nniskans innanm\\xe4te. Docenten ber\\xe4ttade att flera av hennes medicindoktorander b\\xf6rjat sina karri\\xe4rer just s\\xe5. Som om de, n\\xe4r de betraktat v\\xe5r k\\xf6ttiga insida, aktiverats i sin existentiella varseblivning. F\\xf6r vi har att inse att avst\\xe5ndet mellan hj\\xe4rna och kropp \\xe4r en illusion. Miljarder nervtr\\xe5dar f\\xf6rbinder hj\\xe4rnan med resten av oss sj\\xe4lva. V\\xe5rt misstag \\xe4r att vi tror att intellektet \\xe4r \\xf6verordnat v\\xe5ra sinnesf\\xf6rnimmelser. I sj\\xe4lva verket, menar Bessel van der Kolk, h\\xe5ller kroppen r\\xe4kningen. Den \\xe4r v\\xe5rt b\\xe4sta instrument.

Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog