BROADCASTS.com

Kvinnoförakt tycks vara ett tidlöst fenomen. I dagens essä från OBS läser journalisten Anna Thulin två romaner med misogyni som tema. Det skiljer 600 år mellan böckerna - men båda är lika aktuella.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ibland tycks sexuella trakasserier vara en modefråga. Inte som i att vi talar för mycket om dem, utan som i den utslitna frågan: Men vad hade hon på sig? Hösten 2017 gick ett uppror som en löpeld genom världen. Under hashtaggen "me too" berättade miljontals kvinnor i sociala medier om våld och övergrepp som de utsatts för. Trakasserier mot kvinnor är så vanliga att många av oss inte ens reflekterar över dem. Ibland krävs det att någon utomstående påpekar just hur orimlig situationen är för att man ska erkänna det själv. Jag kommer att tänka på hur advokaten Elisabeth Massi Fritz en gång frågade om gärningsmannens kalsonger under en våldtäktsrättegång. Det var ju precis lika absurt att fråga om offrets stringtrosor. Kvinnoförakt är som modets "lilla svarta", en tidlös skapelse som tycks passa både till fest och till vardag. Av en slump läser jag två romaner med misogyni som tema efter varandra. Det skiljer sexhundra år mellan böckerna, men de känns båda obehagligt aktuella. Den ena är en dystopi: Margaret Atwoods roman "Tjänarinnans berättelse", som gavs ut 1985, och som ligger till grund för den hyllade tv-serien "The Handmaid's Tale". Den andra är en utopi: "Kvinnostaden", som skrevs 1405. Författaren Christine de Pizan kallas ibland för en av Europas första feminister. Rätten till sin egen kropp var en fråga som Christine de Pizan funderade över redan år 1405 I "Kvinnostaden" tar berättaren hjälp av "tre höga fruar" som hjälper henne att bevisa att kvinnor är lika kapabla som män. I korta kapitel ges exempel på dygdiga kvinnor, allt från historiska drottningar till helgonförklarade hjältinnor. Christine de Pizan är inte ute efter att skapa en kvinnostad i verkligheten, men en litterär frizon där kvinnors röster lyfts fram och där de hittar styrka i kollektivet. Bokens främsta syfte är att gå till angrepp mot den medeltida misogynin. Kvinnohatet har en lång historia, vilket inte minst märks på alla modetrender som har gått ut på att linda, knyta, binda, bända och omforma kvinnors kroppar. Korsetter som har orsakat svimningar, matsmältningsbesvär och svårigheter att andas. Lindandet av fötter där de brutna benen har lett till begränsad rörlighet, infektioner och i värsta fall döden. Vid samma tid som Christine de Pizans namn började bli känt i vidare kretsar, plockade europeiska kvinnor bort ögonbryn för att få en renare panna.  Hon föddes i Venedig 1364 och kom till Paris som fyraåring. Pappan var astrolog hos den franska kungen - därför växte Christine de Pizan upp med de kungliga arkiven nära till hands och fick en god utbildning. Hon talade och skrev flytande franska och italienska, och läste latin, filosofi och historia. Som femtonåring gifte hon sig med en tio år äldre man. När både hennes man och far dog, blev hon ensam med tre barn och en mamma att försörja. Hon började skriva och skrev i rasande fart - omkring trehundra verk med poesi, kortnoveller och specialbeställda hyllningar. Trots att hon var tvungen att vara produktiv för att få in pengar till familjen, gjorde det inte innehållet i hennes texter mindre radikalt. Rätten till sin egen kropp var en fråga som Christine de Pizan funderade över redan år 1405. Berättaren i "Kvinnostaden" konstaterar: "det irriterar och beklämmer mig att män så ofta säger att kvinnor egentligen vill bli våldtagna." Men detta är trots allt 1400-talet vi talar om. Christine de Pizans syn på kvinnan var med våra mått mätt traditionell. Hon lovordade kyskhet och jungfrulighet. Kan då en av Europas första feminister ens kallas feminist? Kanske är det inte så viktigt vilken etikett vi sätter på henne. Hon kunde ställa sig utanför och se samhällets orättvisa strukturer. En banbrytare som behövdes i sin tid, som behövs i alla tider. Även vår. Oavsett hur uselt man har det verkar det alltid finnas en lägre grupp, inte sällan inom gruppen, som man kan klanka ned på. Margaret Atwood i sin tur ställer sig tvekande till om hennes roman, "Tjänarinnans berättelse", ska ses som feministisk. Om man med feministisk menar en ideologisk pamflett - så nej, skriver hon. Om man däremot menar en roman där kvinnor är människor, med allehanda skiftande personligheter och beteenden, där det som händer dem är helt avgörande för bokens tema, struktur och handling - så är svaret ja. I "Tjänarinnans berättelse" har mänskligheten drabbats av en epidemi som orsakar infertilitet. En grupp fertila kvinnor tas därför som konkubiner för att föda makthavarnas barn. Här används kläder för att signalera vilken klass man hör till: Tjänarinnorna är klädda i vinröda klänningar och vita huvor som gör det svårt för dem att se sig omkring. Anspråkslöshetsdräkterna har sitt ursprung i kristen ikonografi. Hustrurna bär blått, Jungfru Maria och renhetens färg. Tjänarinnorna bär rött, för att symbolisera födelse. Rött är dessutom lättare att upptäcka hos personer som försöker fly.  I båda romanerna finns ett visst mått av anpassning för att stå ut i en kvinnofientlig värld. I "Kvinnostaden" utgår Christine de Pizan om vanliga fördomar mot kvinnor, men pratar samtidigt om de andra, de dåliga kvinnorna, som inte uppfyller de höviska idealen. I "Tjänarinnans berättelse" finns det hierarkier mellan hustrur och konkubinerna, och ännu längre ned: okvinnorna som skickas till kolonier för att städa giftigt avfall. Man vaktar sina gränser för inte hamna längre ned på samhällstrappan. Oavsett hur uselt man har det verkar det alltid finnas en lägre grupp, inte sällan inom gruppen, som man kan klanka ned på. En okastad sten, två okastade stenar - det hade inte gjort någon skillnad. Men en enkel handling, utförd i grupp, förändrar allt. Jämställdheten har såklart förbättrats radikalt på sexhundra år. Men fortfarande kan inte alla kvinnor röra sig fritt på stan, klä sig som de vill, köra bil utan tillstånd från en man, föda eller inte föda barn, och arbeta med likvärdig lön utan att kroppen går sönder. Och rättigheter och framsteg är inte garanterade, de måste försvaras om och om igen. Hur kan de då försvaras? I båda romanerna finns det ett motstånd och tänjande av gränser som ger inspiration. Christine de Pizans kvinnoförebilder var inte enbart höviska, utan kunde kriga, klä sig i byxor och älska med andra kvinnor. De var normbrytare som vidgade bilden av vad en kvinna kan vara. I tv-serien "The Handmaid's Tale" finns en gripande scen som saknas i boken. Det är när tjänarinnorna ställs inför att stena en vän till döds, men vägrar. En efter en släpper kvinnorna stenarna i marken. En okastad sten, två okastade stenar - det hade inte gjort någon skillnad. Men en enkel handling, utförd i grupp, förändrar allt. Som att skriva under hashtaggen "me too" i sociala medier. En enkel handling, utförd i grupp, som synliggör hur vanligt förekommande trakasserier och övergrepp faktiskt är. Det är en av de mest effektiva nätkampanjer jag har sett. Eller nätkampanj förresten - det är ett uppror. En folkrörelse som vinner kraft tack vare den överväldigande andel som deltar. Det är denna lärdom vi behöver hålla fast vid för att vi på allvar ska kunna bryta mönstret. Så att ojämställdhet och kvinnohat, någon gång i framtiden, verkligen blir passé. Något man nämner i samma andetag som korsetten, jazzbyxan och våfflat hår. Anna Thulin, journalist Litteratur: "Kvinnostaden"; Christine de Pizan. Svensk översättning av Jens Nordenhök, Ersatz förlag (2017). "Tjänarinnans berättelse"; Margaret Atwood. Svensk översättning av Maria Ekman, Norstedts förlag (2017).