BROADCASTS.com

Det är fasanfullt, nästan outhärdligt att läsa. Men Toni Morrisons romaner avslöjar inte bara rasismens djupa verkningar, den ger också en annan bild av vad kärlek kan vara, konstaterar Anna Remmets.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En gammal kvinna predikar i en glänta. Hon har varit slav under större delen av sitt liv och förkunnar nu för andra svarta amerikaner att de ska älska sitt eget kött, sina ögon, skinnet på sina ryggar, sina händer, sina munnar, sina halsar och sina inälvor. En tid senare skär en ung kvinna halsen av sitt eget barn. Det kanske låter märkligt, men båda dessa situationer är berättelser om kärlek. Kärleken och sexualitetens ställning i den samtida litteraturen är föremål för återkommande diskussioner. Det talas ibland om ett posterotiskt tillstånd, inte minst i svenska romaner, där avförtrollningen är norm. Så inte hos Toni Morrison. De scener jag  beskrev ovan är båda hämtade ur den amerikanska Nobelpristagarens mest berömda roman Beloved Älskade från 1987. Den skildrar slaveriets grymheter i 1800-talets USA genom huvudpersonen Sethes ögon, men kan också ses som ett svar på frågan: Hur är det är möjligt att älska i en värld som hatar en? Det är Sethe som, när hon rymt och blir upphunnen, dödar sin dotter för att rädda henne från de fasor hon själv har tvingats utstå. Morrisons sätt att skildra kärlek mellan älskare, mellan föräldrar och barn och inte minst kärleken till sig själv är ofta påfallande ocyniskt. Både den sexuella och den platoniska kärleken skildras på ett ganska högstämt, men också mycket kroppsligt sätt precis som i den gamla kvinnan Baby Suggs predikningar. När hon talar om att älska sig själv så är det inte en livsstilscoach som talar för en medelklass som tappat känslan av mening i tillvaron, hon talar till dem vars ryggar har blivit piskade, vars könsorgan har utsatts för övergrepp; människor som tvingats fungera som avelsmaskiner, och vars munnar stängts in i järnanordningar. Baby Suggs säger åt dem att älska alla sina kroppsdelar eftersom ingen annan gör det. Eftersom det rasistiska hatet i Morrisons böcker på ett mycket konkret sätt riktas mot den svarta kroppen, är det begripligt att denna kropp hamnar i centrum också för läkandet och kärleken. När Paul D och Sethe, två före detta slavar, efter många år återförenas i Älskade och han tar hennes bröst i sina händer, får det som skulle kunna vara ett klichéartat och tafatt sexuellt närmande en ny innebörd när vi senare får veta att de bröst han varsamt håller i sina händer är samma bröst som många år tidigare har tvingats in i en vit mans mun under ett groteskt övergrepp. När Paul D:s händer sluter sig kring dem känner Sethe inte så mycket upphetsning som en lättnad över att han genom att omsluta henne bär en del av den vikt som minnena av alla övergrepp och trauman tynger hennes kropp med. När kärlek i nutida litteratur inte beskrivs med en alienerad posterotisk blick skildras den ofta tvärtom som ett närmast totalt upplösande av jaget, att man lämnar sig själv. En sorts bortomkroppslig trancendens med religiösa undertoner. Hos Morrsion får vi återigen ett slags motbild. Hos henne kan kärleken vara det som gör det möjligt att man återfår sig själv, får syn på sig själv och lär känna sig själv. När slaven Sixo i Älskade talar om sin kärlek till kvinnan han ständigt smiter iväg för att träffa säger han Hon samlar ihop mig, gosse. Dom bitar som är jag, dom samlar hon ihop och ger tillbaka dom till mig i rätt ordning. Slaveriet handlar om att beröva människor deras jag, att plocka isär det för att sedan bruka bitarna som arbetsredskap och ting. Kärleken, tycks Toni Morrison vilja säga, sätter samman dessa bitar, återför jaget till sig självt. I essä- och talsamlingen The Source of Self-Regard skriver hon att medan vita kvinnor har kämpat för rätten att slippa bli mödrar om de inte vill, har svarta kvinnor sedan slaveriets dagar kämpat för att få vara mödrar: för att deras barn inte ska säljas, tas ifrån dem eller dödas. På plantagen med det ironiska namnet Sweet Home betraktas Sethe som ett avelssto och hennes barn som produkter att sälja vidare. Till och med hennes bröstmjölk berövas henne. När hon flyr tar hon sig rätten att faktiskt vara mor till sina barn. För henne är inte moderskapet ett upplösande av den egna identiteten, utan ett sätt att insistera på den egna mänskligheten. Hon tar sig rätten att vara en människa som kan älska och ge omsorg, och för det blir hon senare grymt bestraffad när slavjägarna kommer för att hämta tillbaka henne.Toni Morrison visar inte bara hur samhället straffar svarta människor som försöker skratta, älska, dansa och leva. Hon visar också vad som händer med själva kärleken när den sänks ner i en jordmån av rasism och fattigdom. I slaveriets värld blir döden den största kärlekshandling som Sethe kan erbjuda sitt barn. I romanen Sula beskrivs hur en ensamstående mor gröper ur hård avföring ur sitt barns anus för att rädda honom från en livshotande förstoppning. När hennes dotter i vuxen ålder säger att hon inte kan minnas att modern någonsin lekte med dem som små och frågar om hon verkligen älskade sina barn svarar modern att det var den kärlek hon hade, eller gavs möjlighet, att ge. När sonen många år senare kommer hem från Första Världskriget så svårt traumatiserad att han inte klarar av att leva ger modern honom samma gåva som Sethe gav sitt barn: hon dödar honom. Medan Älskade är en nästan outhärdlig skildring av slaveriets brutalitet och ofrihetens konsekvenser, måste romanen De blåaste ögonen vara en av de mest obarmhärtiga berättelser om internaliserad rasism som någonsin skrivits. Den handlar om den trasiga familjen Breedlove. De har grundligt införlivat omgivningens syn på dem som fula och mindre värda, vilket också gör den kärlek som finns och skulle kunna finnas ful. Kvar finns en tillvaro marinerad i gräl, glåpord och våld. I en scen från faderns ungdom hånglar han med en jämnårig flicka i buskarna. Då kommer ett gäng vita män och börjar håna och hota dem. De beordrar den unga mannen att göra färdigt det han påbörjat. Den lustfyllda, trevande situationen förvandlas med ens till en ful våldtäkt. Cirkeln fullbordas sedan med obönhörlig symmetri när fadern som vuxen man våldtar sin egen dotter. I hans förvridna resonemang blir det den enda kärlek någon som han förmår erbjuda någon som hon. Den vita blicken och det vita hatet har malt ner Mr Breedlove och gjort honom till det brutala odjur som det vita majoritetssamhället alltid har utgått ifrån att han är. Kärleken må vara ett av litteraturens mest utslitna motiv, men hos Toni Morrison blir kärlek en radikal form av motstånd. Ett motstånd mot en rasism som inte bara fråntar människor deras barn och deras kroppar, utan själva förmågan att älska sig själv och sina likar. Anna Remmets, skribent och redaktör Litteratur Toni Morrison: De blåaste ögonen, övers Kerstin Hallén, Trevi 1994. Sula, övers Mikael Mörling, Trevi 1980. The Source of Self-Regard: selected essays, speeches, and meditations, Alfred A. Knopf 2019. Älskade, övers Kerstin Hallén, Bonnier Pocket 2015.