BROADCASTS.com

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Barnets sätt att se på omvärlden finns ibland kvar, som frysta ögonblick, inom oss. Jag citerar Nobelpristagaren i litteratur Kazuo Ishiguro när han, i en intervju, talar om sambandet mellan nuet och det förflutna. Han menar att utgångspunkten för hans författarskap var upplevelsen av att hans barndomsminnen från Japan höll på att blekna bort, han ville bevara dem, och att skriva en roman blev ett sätt att fånga en förlorad barndomsvärld. Hans första roman, Berg i fjärran, utspelar sig just i Japan. Trots att Kazuo Ishiguro huvudsakligen betraktar sig själv som brittisk, han var bara drygt fem år när hans familj flyttade till England, så spelade hans japanska rötter alltså en viktig roll när författarskapet grundlades. Och när berättarjaget Christopher i romanen Vi som var föräldralösa, beskriver sin japanske lekkamrats hem, kan man undra om det inte faktiskt är om sig själv som Ishiguro talar. Såhär låter det i Rose-Marie Nielsens översättning: Jag minns dörrarna till dessa rum som särskilt egendomliga: på den västerländska yttersidan var de klädda med ekpanel och hade glänsande handtag av mässing, medan den japanska insidan bestod av ömtåligt papper och lackarbeten. En tydlig förändring i livsförhållanden under barndomen, som t ex en flytt från en kultur till en annan, kan kanske, som i Ishiguros fall, få det förlorade landet att stå fram med särskild lyskraft, samtidigt som känsligheten för det nya landets särart blir större. Som outsider, innan man helt tillägnat sig en ny kulturs olika uttryck, är man ju vanligen en mycket god och uppmärksam iakttagare av alla främmande åtbörder och tecken.  Barn i den åldern [...] tycker ändå om att vistas i det där mellanterritoriet, där skiljelinjen mellan den inre fantasivärlden och den yttre verkligheten ibland suddas ut. Den franske filosofen Gilles Deleuze, som levde mellan 1925 till 1995 skrev vid sidan om historiefilosofiska verk också flera böcker om konst och litteratur. I boken Proust och tecknen skriver han om författaren Marcel Proust och hans romansvit På spaning efter den tid som flytt. Proust har väl närmast blivit en kliché idag när vi talar om det ofrivilliga minnet; madeleinekakan som uppblött i lindblomste väcker minnet av en barndoms trädgård ... Men Prousts verk, menar Deleuze, är egentligen inte grundat på minnet, utan på det som Deleuze på franska kallar lapprentissage lärandet eller lärotiden. Vad menar han då med det? Jo, han tänker sig att spaningen inte ska förstås enbart som ett tillbakablickande, utan framför allt som ett sökande och lärande. Prousts romansvit gestaltar en läroprocess, anser Deleuze, där berättaren är upptagen av att orientera sig i sin omvärld genom tolkande av tecken. Stegvis kommer han till insikt om sådant han från början är okunnig om och illlusionerna brister.   Kazuo Ishiguro har då och då jämförts med Marcel Proust, med en ibland lite slarvig hänvisning till minnet som drivkraft i berättandet. Jämförelsen blir intressant om man väljer att se på författarna med utgångspunkt från just filosofen Deleuze. Proust och Ishiguro är båda författare vars romangestalter befinner sig i olika teckenvärldar som måste dechiffreras. När Ishiguro gestaltar det som Deleuze kallar för lärandet eller lärotiden använder han sig gärna av barnets blick på omvärlden.  Han gör det genom att låta berättarjaget i minnet leta sig tillbaka till en annan version av sig själv, till det barn han var någon gång i fem- till tioårsåldern. Det är den ålder som man med en utvecklingspsykologisk term brukar kalla för latensen, en period i livet som kännetecknas av en ny medvetenhet om det egna jaget i förhållande till vuxenvärlden, och när kamrater och sociala lekar blir allt viktigare, men innan sexualiteten slår till med full kraft. Barn i den åldern stakar ut gränserna mellan fantasi och verklighet, men tycker ändå om att vistas i det där mellanterritoriet, där skiljelinjen mellan den inre fantasivärlden och den yttre verkligheten ibland suddas ut. Harry Potter-åldern, skulle man kanske också kunna kalla den. I det här mentala mellanterritoriet, placerar Ishiguro sina romangestalter, och man får inte sällan en känsla av att inte heller de vuxna i hans berättelser helt och hållet lämnat latensåldern bakom sig. Det är som om de aldrig riktigt får fatt i sexualitetens omdanande kraft. De snuddar vid den, som butlern i romanen Återstoden av dagen, men klarar inte av att ta steget fullt ut och ge sig hän.   I en förvirrande och obegriplig omvärld måste varje händelse, varje ting och varje människa närgånget betraktas och värderas Ishiguros roman Vi som var föräldralösa handlar om Christopher Banks, en privatdetektiv i 1930-talets England som hemsöks av ett olöst brott från sin barndom i Shanghai. Romanen gestaltar ett personligt trauma speglat i ett större samhälleligt trauma ett för övrigt återkommande tema i Ishiguros romaner men mest av allt är det en berättelse om att finna den förlorade kartan till ett barndomslandskap. När barnet Christopher kämpar med att tolka och förstå tillvaron och vuxenvärlden laddas ting och platser med innebörd och de kategoriseras. En viss händelse kan till exempel rubriceras som matsalsepisoden eller som det jag bevittnade från trappavsatsen. I en förvirrande och obegriplig omvärld måste varje händelse, varje ting och varje människa närgånget betraktas och värderas och på så sätt möjligen avlockas sin djupare inneboende mening. I romanen Never let me go är miljön en internatskola någonstans på den engelska landsbygden. Trots den klassiska inramningen och en tidsatmosfär från ett nära förflutet, skruvar Ishiguro till intrigen mot civilisationskritiska och dystopiska stämningar. Eleverna på skolan är där i ett bestämt syfte, de har klonats fram och ska bli organdonatorer så fort de når vuxen ålder. Om denna fasaväckande framtid vet de som barn ännu inget, deras förmyndare skyddar dem från vetskapen, men ändå anar barnen det, på samma sätt, kan man tänka, som vi alla som barn så småningom lärde oss de grundläggande existentiella villkoren, att vi lever men att vi en dag måste dö. Också här beskriver Ishiguro hur sanningen avtäcks och illusionerna brister genom tolkandet av tecken, i iakttagandet av de mest obetydliga av åtbörder, tonfall och gester. Såhär kan det låta: /hon/ använde sig av ett visst leende, ett visst tonläge ibland åtföljt av ett finger över läpparna eller en hand som höjdes/.../ Det var alltid sådana saker och aldrig något som uttrycktes klart  I den tidiga barndomen är vi alla omnipotenta, gradvis desillusioneras vi. Det finns en gestalt, som kanske mer än någon annan i Ishiguros romansfär, skulle kunna vara hans alter ego. Jag tänker på mr Ryder i romanen Den otröstade. Romanen är den i mitt tycke mest imponerande av alla Ishiguros romaner. Den skildrar en internationellt känd konsertpianist, Ryder, som är på turné och befinner sig i en stad någonstans i Mellaneuropa där han ska framträda.    Berättelsens ramar är realistiska, men romanen visar sig snart vara ett drömspel, eller varför inte, ett latensbarnets lek i gränslandet mellan verklighet och fantasi. I filmiska scener med absurd humor lite à la vår egen Roy Andersson, dyker människor och ting oväntat upp från ingenstans och försvinner lika snabbt igen. Romangestalterna famlar i blindo efter något eller någon att hålla sig till. Oftast är det en förälder som undflyr dem och som de hoppas få bekräftelse av en bekräftelse som, det behöver väl knappast sägas, uteblir. Men också det tillhör lärandet och växandet. Vägen in i vuxenhet rymmer ju inte bara försöken att förstå en obegriplig omvärld, utan också kampen att lära känna sig själv och acceptera begränsningar. I den tidiga barndomen är vi alla omnipotenta, gradvis desillusioneras vi. Denna lärandets och desillusionens kamp minns författaren Kazuo Ishiguro, genom sin dubbla hemtillhörighet, kanske bättre än de allra flesta av oss. Madeleine Hessérus, författare och dramatiker         Litteratur: Kazuo Ishiguro,  Berg i fjärran (1985),Viva, översättning  Ann Henning. Originalets titel A pale view of hills (1982) Kazuo Ishiguro, Återstoden av dagen (1989),Viva, översättning Annika Preis. Originalets titel The remains of the day(1990) Kazuo Ishiguro, Den otröstade (1996), Wahlström&Widstrand, översättning  Rose-Marie Nielsen. Originalets titel The unconsoled (1996) Kazuo Ishiguro, Vi som var föräldralösa (2000),Wahlström&Widstrand, översättning Rose-Marie Nielsen. Originalets titel When we were orphans (2000) Kazuo Ishiguro,  Never let me go (2005), Wahlström&Widstrand, översättning Rose-Marie Nielsen. Originalets titel Never let me go (2005) Gilles Deleuze, Proust et les signes (2010), Presses universitaires de France, collection quadrige, 4e edition Gilles Deleuze, Proust och tecknen (2015), Glänta produktion, översättning Rikard Johansson