BROADCASTS.com

b'

Under historien har synen p\\xe5 d\\xf6den f\\xf6r\\xe4ndrats och de d\\xf6da har blivit f\\xf6rem\\xe5l f\\xf6r olika maktanspr\\xe5k. Kristoffer Leandoer funderar \\xf6ver vad vi ska med d\\xf6den till, om vi \\xe4nd\\xe5 inte f\\xe5r vara ifred.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Varje morgon k\\xf6r jag f\\xf6rbi Martyrkyrkog\\xe5rdens kulle i Tirana d\\xe4r albanska kommunister som stupade i partisankriget mot italienare och tyskar ligger begravda. Trots att han dog fridfullt fyrtio \\xe5r efter andra v\\xe4rldskrigets slut begrovs \\xe4ven landets ledare Enver Hoxha d\\xe4r 1985 under h\\xf6gtidliga former. Men med kommunismens fall fr\\xe5ntogs Hoxha retroaktivt denna utvaldhet, han h\\xf6rde inte hemma bland martyrerna l\\xe4ngre. I april 1992 \\xf6ppnades graven vid en ny offentlig ceremoni, diktatorns kvarlevor gr\\xe4vdes upp och flyttades till en allm\\xe4n begravningsplats p\\xe5 andra sidan stan. Det var den v\\xe4rsta dagen i mitt liv, har Hoxhas son sagt om grav\\xf6ppningen.

Och d\\xe5 vet Ilir Hoxha \\xe4nd\\xe5 var han har sin pappa: barn och barnbarn till regimens offer letar alltj\\xe4mt efter sina bortf\\xf6rda och f\\xf6rsvunna anf\\xf6rvanter; arbetet med att sp\\xe5ra upp offrens kvarlevor och ge dem en riktig begravning \\xe4r en viktig del i landets \\xe4nnu p\\xe5g\\xe5ende l\\xe4keprocess och bearbetning av det f\\xf6rflutnas trauma. N\\xe4rmast profetiskt hade den albanske f\\xf6rfattaren Ismail Kadar\\xe9 redan 1963 skildrat detta myckna gr\\xe4vande i romanen Den d\\xf6da arm\\xe9ns general, d\\xe4r en melankolisk italiensk general \\xe5ker runt i ett regnigt och slutet efterkrigs-Albanien med en pr\\xe4st och gr\\xe4ver upp benen efter andra v\\xe4rldskrigets stupade italienska soldater f\\xf6r \\xe5tertransport till hemlandet.

Alla dessa kvarlevor \\xe4r argument, inl\\xe4gg, v\\xe4ltaliga p\\xe5st\\xe5enden eller f\\xf6rtiganden.

\\u201dS\\xe5 l\\xe4nge vi finns till finns icke d\\xf6den; n\\xe4r d\\xf6den finns, finns icke vi.\\u201d Sv\\xe5rare \\xe4n s\\xe5 var det inte enligt den grekiske filosofen Epikuros, mer \\xe4n s\\xe5 beh\\xf6vde man inte bekymra sig \\xf6ver det hinsides. Det \\xe4r en tanke som m\\xe4nskligheten kunnat h\\xe4mta tr\\xf6st ur i 2 300 \\xe5r. Men i fallet Enver Hoxha och Albanien hade Epikuros tydligen inget att erbjuda.

Uppenbarligen kan vi finnas \\xe4ven n\\xe4r d\\xf6den finns. Uppenbarligen finns det ett liv efter d\\xf6den. \\xc5tminstone i politisk mening.

Filosofen Hans Ruin kallar det \\u201datt vara med de d\\xf6da\\u201d i en bok som heter just Being with the dead d\\xe4r han argumenterar f\\xf6r en syn p\\xe5 m\\xe4nniskan och det m\\xe4nskliga som inte g\\xf6r halt vid livets slut: varje m\\xe4nskligt samfund omfattar i praktiken b\\xe5de levande och d\\xf6da. Ruin vidgar Sokrates ber\\xf6mda definition av filosofi som konsten att d\\xf6: enligt Ruin \\xe4r filosofi konsten att leva samman med de d\\xf6da.

Utifr\\xe5n den franske sociologen Robert Hertz epokg\\xf6rande studier i d\\xf6dens riter och praktik visar Ruin hur d\\xf6den i de flesta kulturer inte \\xe4r ett of\\xf6r\\xe4nderligt tillst\\xe5nd utan en process precis som livet: den d\\xf6da kroppen liksom de s\\xf6rjande har flera stadier att g\\xe5 igenom innan skilsm\\xe4ssan \\xe4r avslutad och de s\\xf6rjande kan leva som vanligt igen.

Det kanske inte alltid \\xe4r lika p\\xe5tagligt som i den turkiska sten\\xe5ldersstaden \\xc7atalh\\xf6y\\xfck, d\\xe4r inv\\xe5narna sov direkt ovanp\\xe5 de d\\xf6da, p\\xe5 plattformar av lera som byggts ovanp\\xe5 gravar d\\xe4r de d\\xf6da vilade i fosterst\\xe4llning. Men vi \\xe4r med v\\xe5ra d\\xf6da, som Ruin s\\xe4ger. De \\xe4r medborgare i samma samfund som vi, med r\\xe4ttigheter som g\\xe5r att kr\\xe4nka eller k\\xe4mpa f\\xf6r. Och d\\xe4rf\\xf6r har ocks\\xe5 de d\\xf6das r\\xe4ttigheter blivit en angel\\xe4genhet i flera av den v\\xe4sterl\\xe4ndska litteraturens portalverk, till exempel Antigone och Iliaden.

I boken Moment of Reckoning, allts\\xe5 \\u201dR\\xe4kenskapens stund\\u201d, h\\xe4vdar den amerikanska religionshistorikern Ellen Muehlberger att d\\xf6den genomgick en f\\xf6r\\xe4ndring i den kristna v\\xe4rlden under senantiken: livet tog helt enkelt inte l\\xe4ngre slut bara f\\xf6r att man dog.

Fram till dess hade kristna kunnat m\\xf6ta d\\xf6den bekymmersfritt, den var det garanterat lyckliga slutet p\\xe5 deras historia. Det som h\\xe4nde under 300\\u2013400-talet var att d\\xf6den flyttade fr\\xe5n slutet av historien till mitten. Sj\\xe4lva d\\xf6dsstunden blev alltmer central i en m\\xe4nniskas biografi. Hela predikningar strukturerades som sofistikerade h\\xf6rspel kring d\\xf6ds\\xf6gonblicket, d\\xe4r pr\\xe4sten spelar alla roller och till exempel beskriver hur rosslingarna i den d\\xf6endes strupe \\u201dliknar ljudet av en s\\xe5g som b\\xf6rjat ta ner ett tr\\xe4d som m\\xe4rkts ut f\\xf6r att f\\xe4llas\\u201d. Det p\\xe5minner om scenen i Det sjunde inseglet d\\xe4r D\\xf6den b\\xf6rjar s\\xe5ga ner tr\\xe4det som sk\\xe5despelaren Skat kl\\xe4ttrat upp i: fr\\xe5gan \\xe4r om inte Muehlberger skildrar starten p\\xe5 den medeltida d\\xf6dsfixering som ger Bergmans film dess grundton.

D\\xf6den blir nu m\\xe5ttet p\\xe5 kvaliteten hos ett m\\xe4nniskoliv. I Eusebios biografi \\xf6ver Konstantin, skriven direkt efter kejsarens d\\xf6d 337, skildrar Eusebio Konstantin som b\\xe4ttre och lyckosammare \\xe4n b\\xe5de Alexander den store och perserkungen Kyros, trots att deras f\\xe4ltt\\xe5g var lyckosammare, deras segrar fler och deras er\\xf6vringar st\\xf6rre. Varf\\xf6r? Jo, f\\xf6r Konstantin dog b\\xe4ttre \\u2013 vid h\\xf6g \\xe5lder, med ordning och reda i s\\xe5v\\xe4l sina egna som rikets aff\\xe4rer.

Som pedagogisk kontrast till Konstantins och andras exemplariska fr\\xe5nf\\xe4llen b\\xf6rjar tidens kristna f\\xf6rfattare samtidigt frossa i utdragna skildringar av skr\\xe4ck och pl\\xe5ga: hedningars eller d\\xe5liga kristnas d\\xf6dsstunder. D\\xf6den f\\xf6r\\xe4ndras fr\\xe5n fr\\xe4lsning och befrielse till rannsakan och dom, eventuellt en port till evig pina.

Ing\\xe5ende skildrades hur sj\\xe4len drogs ur den livl\\xf6sa kroppen med hj\\xe4lp av fiskkrokar, hur de saligas himmelska st\\xe4der doldes i insektssv\\xe4rmar, s\\xe5 att pilgrimerna i det hinsides inte kunde hitta dem p\\xe5 egen hand, utan bara om de leddes av en Guds \\xe4ngel.

Fiskkrokar och insektssv\\xe4rmar: det sl\\xe5r mig att v\\xe5r fantasi \\xe4nd\\xe5 \\xe4r bra mager, vi kan inte f\\xf6rest\\xe4lla oss n\\xe5got vi inte redan sett, vi kan inte hitta p\\xe5 nya former utan bara l\\xe4gga pussel med de gamla vanliga.

Eftersom m\\xe4nniskan ska d\\xf6mas enskilt m\\xe5ste hon kunna uppvisa giltigt prov p\\xe5 sin identitet \\xe4ven i det tillkommande, inte bara befrias fr\\xe5n sin jordiska lekamen och uppg\\xe5 i en kollektiv salighet. Det blev n\\xf6dv\\xe4ndigt att beh\\xe5lla kroppen som identitetshandling, eftersom ansvar skulle utm\\xe4tas. D\\xe4rf\\xf6r lades st\\xf6rre vikt vid kroppens vidare \\xf6den, p\\xe5 gravplatser och begravningar.

Varf\\xf6r f\\xf6r\\xe4ndrades synen p\\xe5 d\\xf6den just d\\xe5? Det \\xe4r l\\xe4tt att r\\xe4kna ut: f\\xf6rvandlingen av d\\xf6dsstunden fr\\xe5n lyckligt slut till domstolsf\\xf6rhandling \\xe4gde rum samtidigt som kristendomen blev statsb\\xe4rande. Det g\\xe4llde makt och realpolitik. Efterm\\xe4le, gravplatser och begravningar anv\\xe4ndes b\\xe5de f\\xf6r att demonstrera att man hade makten och f\\xf6r att legitimera den. Var man p\\xe5 fel sida politiskt, \\xf6kade risken att ens kvarlevor ocks\\xe5 skulle hamna p\\xe5 fel sida. Fr\\xe5gan om en r\\xe4tt d\\xf6d, vem som \\xe4r martyr och inte \\u2013 och en r\\xe4tt behandling av de d\\xf6da \\u2013 blev makthavarnas slutgiltiga s\\xe4tt att b\\xe5de legitimera sin egen makt, och ut\\xf6va den: sk\\xf6ter du dig inte, f\\xe5r du ingen plats p\\xe5 kyrkog\\xe5rden och riskerar d\\xe4rmed din plats i n\\xe4sta v\\xe4rld.

Jag finner allt det h\\xe4r gr\\xe4vandet i d\\xf6da kroppar och deras politiska symbolv\\xe4rde h\\xf6gst provocerande: r\\xe4cker inte alla st\\xe4llningstaganden som ytterv\\xe4rlden avtvingar en medan man lever? Om man inte f\\xe5r vara ifred ens n\\xe4r man \\xe4r d\\xf6d, n\\xe4r ska man d\\xe5 f\\xe5 vara det? F\\xf6r egen del t\\xe4nker jag h\\xe5lla fast vid Epikuros: n\\xe4r jag d\\xf6r upph\\xf6r jag att vara ett bekymmer. \\xc5tminstone f\\xf6r mig sj\\xe4lv.

Kristoffer Leandoer, f\\xf6rfattare