BROADCASTS.com

Livet erbjuder ständigt händelser som kan kallas den första eller den sista. Kritikern Magnus Halldin reflekterar över inledningar och avslut mellan första andetaget och sista måltiden.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 18 augusti 2020. Mina barn leker i rummet intill. De delar en lek som pågått snart ett decennium, vid havsstranden, i trädgårdar, trapphus och skogar. Överallt leken. Tillsammans formar de en barndomsberättelse, som dag för dag vittnar om ett alltmer avancerat upplägg, en växande förståelse av världen. Det är en lycka att emellanåt bjudas in och delta, lite valhänt, som när man samtalar på ett språk man inte till fullo behärskar. Deras barndom pågår nu, och den kommer inte åter. Själv bär jag ett tydligt minne av lekens slut. Det är i mitt pojkrum och jag har noggrant förberett en lek, men i det kritiska ögonblick då den ska bryta ut stannar jag upp, tvekande. Leken, som i åratal flödat ur mig, uteblir. Jag minns att det var som att ropa efter någon i en ödelagd korridor. Leken svarade inte. Vad hände? Tankfullt plockade jag ihop den värld jag byggt upp, förpackade den och sköt in lådan. Det var sista gången jag försökte leka, åtminstone som barn. Det underliga är att jag förstod det i samma stund, och den hösten tömdes mitt rum på leksaker, inte utan en stolt lättnad. Men vart tog allt vägen? De få leksaker som finns kvar är de som vilat i någon kartong på vinden, och som mina barn med entusiasm adopterat sedan de återfunnits. Livet erbjuder ständigt händelser som kan kallas den första eller den sista. Själv ser jag dem som melankoliska kategorier, där vi tvingas ställa händelser mot varandra och väga nuet mot det förflutna. Glipan eller avgrunden mellan två händelser är till brädden fylld av tid, och vi avkrävs en inställning till det som varit men inte längre är. Jag kan inte minnas första gången jag lekte, men det är med sorg jag minns dagen då leken tog slut. Varför är språket och kulturen så besatt av det första, gärna på bekostnad av det sista? Är det av skräck inför utslocknandet som vi vägrar acceptera att något sker för sista gången? Antonymerna första och sista styr ofta vårt tänkande. De verkligt avgörande händelser vi minns eller vårdar, och kallar första och sista, är livets gränsupplevelser: första och sista hjärtslaget, första och sista andetaget. Om många händelser vi kallar första äger vi kunskap redan när de inträffar, och vi bär dem sedan med oss som minnen, ljusa eller mörka. Om de sista däremot lever vi ofta i okunskap. Att låta hotelldörren slå igen; kanske aldrig mer det här rummet, den här utsikten, tornseglarna och San Marco där borta i diset. Alla dessa små ögonblick när vi blir varse innebörden av begreppet sista, men vägrar acceptera det. Ibland är det istället okunskapen om att något är för sista gången som gör att vi kan överleva vissa situationer utan att gå under: sista kyssen innan tåget rullade mot fronten, sista gången hon badade i havet, sista gången jag såg mitt barn. Många av de konstruktioner som finns inbäddade i språket har ofta sitt fokus inställt på just ytterflankerna. Men tanke och språk verkar emellanåt i en försonande riktning, för att påminna oss om att sträckan mellan första och sista kan vara rik på besläktade händelser. Det är påfallande hur verklighetens några gånger i minnet upphöjs till ofta eller vi brukade. Det är med den här typen av konstruktioner Marcel Proust arbetar när han i sina försök att hålla fast det förflutna koncentrerar sig på de glädjeämnen som i barndomen var återkommande, de vanor som binder samman generationer och gör barndomen till en trygg kedja av förutsägbara händelser. Jag har funderat över den sällsamma respekt som ibland visas den dödsdömde, vars hela tillvaro efter domen består av händelser med etiketten den sista. I sin väntan hålls den dödsdömde frisk av tillkallade läkare och själasörjare, han får inte gå händelserna i förväg. Men kanske kan han, som en barmhärtighetsgest, få röka en sista cigarett eller till och med komponera sin sista måltid. Vad han väljer för mat visar vad han njöt av i livet, men som nu ska tas ifrån honom. Denna intima information om den dödsdömdes val av sista måltid delas girigt av journalister, och ingår i berättelsen om hans sista timmar. I det förlovade landets dödsfabriker steks många hamburgare; behöver det sägas att dessa sista måltider ofta förblir orörda? Ibland tänker jag på Ricky Ray Rector, som ansågs ha en funktionsnedsättning, och som trots starka protester runtom i världen avrättades i Arkansas 1992. Ett tecken på att han inte förstod situationens allvar var att han sparade sista måltidens dessert, en pekanpaj, till senare. Hur ser människans villkor ut i vår nuvarande situation, i den obehagliga skarven mellan holocens slut och antropocens början? Mellan första uppkomsten av liv i haven och vårt nuvarande tillstånd, där vår förmenta intelligens kan förstöra planeten, har behovet av en ny och vig civilisationskritik uppstått. En kritik som ställer stora krav på den enskilde. I kuriositetskabinett och naturaliesamlingar på världens museer kan vi se uppstoppade exemplar av numera utrotade djurarter eller förlorade växter som torkats i herbarier och blivit sepiafärgade, mätta av år. Ett gränslöst vemod. Särskilt starkt minns jag en dåsig eftermiddag i Jardin des Plantes i Paris, då jag plötsligt väcktes till liv inför en dront i en av de svagt upplysta montrarna. En för sent anländ uppfordran. Eller på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, där man kan se Linnélärjungen Anders Sparrmans lilla kvagga, som fördes till Sverige från Sydafrika 1775. Denna vackra zebraliknande varelse, för alltid utplånad ur de levandes skara. Det finns bara tjugotalet döda exemplar bevarade i världen, de flesta som uttorkade skinn. Den allra sista dog i en djurpark i Amsterdam 1883. På en av Galapagosöarna levde den hundraårige Lonesome George, den sista kända individen av pintasköldpaddan, vars utdragna död 2012 bevakades av medier från hela världen. Nu är arten utplånad, aldrig möjlig att ersätta. Våra första minnen bärs den längsta sträckan, förankras och fördjupas. Senare minnen bärs en kortare sträcka, men densiteten kan vara hög. Vissa minnen saknar halveringstid; det gäller ofta de plågsamma. Vilhelm Ekelund skriver: Det är ej huvudsaken ( så underligt är det med människan) att ett sår läkes : men att det hålles rent! Ett öppet sår är en ständig händelse. Kommer livet behålla sina vackra stunder även inför döden? Vad kommer sjukdom och smärta att göra med minnet av våra lyckliga ögonblick? Det är en nåd att ibland sväva i okunskap om vad som är den sista gången. Vilken fasa att minnas sista gången vi älskade. På våra europeiska breddgrader varar en graviditet åtminstone över tre årstider. I höjd med den fjärde föds barnet. Precis som hjärtat slår ett sista slag, har det någon gång slagit sitt första. Magnus Halldin, kritiker