BROADCASTS.com

Har synen på sexualbrott och den indiska kvinnans frihet förbättrats sedan den uppmärksammade gruppvåldtäkten 2012? Per J Anderssons tycker att mycket tyder på det.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Neelam är 19 år och bor med sin mamma i ett förrådsliknande kyffe på bottenvåningen i ett flerfamiljshus i New Delhi. De har flyttat hit från en fattig by på landet i hopp om ett bättre liv i storstaden. Eftersom Neelams pappa har vigt sitt liv åt andlighet och bor i ett tempel försörjer sig mor och dotter på att städa åt tjänstemännen och universitetslärarna som bor i de finare lägenheterna högre upp i huset. Förvisso inget ovanligt öde för den fattiga delen av världens befolkning. Men alldeles vanlig är inte Neelams berättelse, eftersom hon till skillnad från de flesta andra fattiga 19-åriga indiska flickor ännu är ogift och det är hon för att hon själv valt det, och trots sin illitterata mammas påtryckningar om att familjen snarast borde hitta en make till henne, så att de kan flytta tillbaka till byn, och allt bli som det en gång var. Men Neelam vill annorlunda. Hon vill bo kvar i stan och hon vill utbilda sig. När hon är ledig läser hon in gymnasiet och går en kurs i datoranvändning på ett privat institut. Och så skaffar hon sig kontakter och umgås med en vid krets av människor från olika sociala skikt via Facebook och Whatsapp. varje år aborteras 750 000 flickfoster. Jag läser om Neelam och hennes önskan om ett annat liv i De kallade henne Delhi Braveheart, en reportagebok av journalisten Julia Wiræus som tar avstamp i den internationellt uppmärksammade gruppvåldtäkten i New Delhi hösten 2012 och som försöker ringa in den indiska kvinnans sociala status fem år efter världens kanske mest kända sexualbrottsfall. När jag läser om tonåriga Neelam tänker jag på mitt besök häromåret på världens största litteraturfestival i Jaipur, 20 mil söder om New Delhi. Mer än en kvarts miljon besökare trängdes framför de olika scenerna i ett gammalt maharajapalats från 1800-talet för att lyssna på diskussionerna om allt från att komma ut som homosexuell till arbetssituationen för kvinnliga författare. Ett framträdande hade döpts till "A room of ones own", ett eget rum, syftande på Virginia Woolfs klassiska, feministiska essä från 1929. På scenen jämförde en författare från Calcutta kvinnans situation i tjugotalets England ...jämförde en författare från Calcutta kvinnans situation i tjugotalets England med den för kvinnorna i dagens Indien. Hon sa att precis som i dåtidens England har Indiens kvinnor fortfarande totalansvar för markservicen, samtidigt som maken för deras talan i offentliga sammanhang. Hon menade att Indiens kvinnliga författare också måste skapa sig ett eget rum både metaforiskt och rent fysiskt för att överhuvudtaget kunna skriva. Jag tänker att det är precis det den hårt arbetande och pluggande underklassflickan Neelam gör när hon loggar in på Facebook. Julia Wiræus analys är lika sinnesvidgande för oss som ofta klagar på sociala mediers förmåga att innesluta och avskärma, som den är självklar som medel för frigörelse för Indiens hårt hållna kvinnor. I ett trångbott samhälle där egna fysiska rum är en lyx blir de digitala rummen desto viktigare. Inte minst skapar de möjligheter att ifrågasätta, mötas och ta del av information på ett nytt sätt och över köns-, kast- och klassgränser. Idag finns det drygt 800 miljoner mobiltelefoner och nästan en kvarts miljard Facebookanvändare i Indien. Sociala medier kan samtidigt vara skarpa vapen i kampen mot strukturellt förtryck. Som för Varnika Kundu, en ung cool medelklasstjej som jobbar som DJ i staden Chandrigarh i nordvästra Indien. När hon sent en kväll i augusti i år var på väg hem från jobbet blev hon förföljd och stoppad av ett gäng berusade killar som undrade vad en sån söt flicka gjorde ute på stan mitt i natten. Hon kände sig hotad och ringde polisen som snabbt var på plats för att lugna ner situationen och ta emot hennes anmälan. Historien kunde ha slutat där. Men en av killarna visade sig vara son till den lokala ledaren för hindunationalistiska högerpartiet BJP och gick några dagar senare ut i media och undrade varför Varnika var ute och körde bil efter midnatt, ett ifrågasättande som är vanligt i Indien. Syftet var förstås att skuldbelägga offret att skicka en signal om att kvinnor ska hålla sig kvar i hemmen efter mörkrets inbrott. Men Varnika slog tillbaka och det gjorde hon på Twitter. Hon berättade vad som hänt, la ut en bild på sig själv ute på stan sent om natten och så uppmanade hon andra tjejer att göra likadant under hashtaggen AintNoCinderella, det vill säga: Jag är inte Askungen. Uppropet blev snabbt viralt. Tiotusentals unga urbana medelklasskvinnor runt om i Indien började lägga ut bilder på sig själva när de dansar på klubbar och traskar omkring på egen hand på gatorna med kommentarer som Hej, det är midnatt och jag är inte hemma. Och: Mamma brukade sarkastiskt nog kalla mig Askungen eftersom hon gett mig ett klockslag då jag måste vara hemma. Men nu är det slut med det. Och så: Jag är en fri själ, jag är en modern kvinna, jag har en egen vilja. Men vad hände med politikersonen och hans jetsetkompisar? Jo, de blev åtalade för rattfylla, stalkning och försök till kidnappning. Den här gången hjälpte det varken med mutor eller med att komma från en inflytelserik familj. Istället för ett befästande av uråldriga könshierarkier blev händelsen en murbräcka för de indiska kvinnornas väg ut i samhället. Att den indiska kvinnans status generellt sett är låg råder det inget tvivel om. Något som bland annat tar sig uttryck i att det varje år aborteras 750 000 flickfoster. Men situationen är komplex och full av motsägelser, precis som hela det mångkulturella Indien är som land. Enligt revisionsnätverket Grant Thorntons jämförelse av näringslivet i 32 länder minskar antalet kvinnliga vd:ar i de flesta länder i Europa och Nordamerika, medan de blir stadigt fler i Indien, där 15 procent av alla toppchefer idag är kvinnor. Och landet fick ju med Indira Gandhi en kvinnlig regeringschef redan 1967, något som Sverige ännu väntar på. Dessutom har Indien helt kvinnliga militära bataljoner och har haft 16 kvinnliga chefsministrar, som är titeln på regeringscheferna i delstaterna och nyligen fick man en kvinna på posten som landets försvarsminister, en klassisk manlig domän i de flesta länder på jorden. När man reser runt i Indien, som jag gjorde nyligen, läser man allt oftare i tidningarna om våldtäkter och sexuellt ofredande. Det är en stor skillnad från situationen före den uppmärksammade gruppvåldtäkten för fem år sedan. Men de flesta bedömare tror inte att sexualbrotten ökat, utan att det handlar om att tystnadskulturen ersatts av en ökad benägenhet bland offer att anmäla och bland journalister att rapportera. Med andra ord kan de dåliga nyheterna i dagstidningen egentligen vara tecken på en god nyhet. Det finns till bypatriarkernas förtret allt för många sätt att sprida information om övergrepp och orättvisor Att familjerna lämnar byn för staden, att allt fler flickor går i skolan och att tidningarna oftare skriver om brott mot kvinnor. Allt det där tenderar att leda till ökad jämlikhet. Men nya sätt att sprida information är också centralt när det gäller att frigöra Indiens kvinnor. Manligt dominerade byråd runt om i landet har upptäckt faran och har därför försökt förbjuda kvinnor att använda mobiltelefon i ett desperat försök att återfå den patriarkala kontrollen. Men det är för sent. Idag finns det drygt 800 miljoner mobiltelefoner och nästan en kvarts miljard Facebookanvändare i Indien. Det finns till bypatriarkernas förtret allt för många sätt att sprida information om övergrepp och orättvisor och skapa egna digitala rum för diskussioner bortom männens traditionella värld. Per J Andersson, journalist och författare till flera böcker om Indien   Litteratur De kallade henne Delhi Braveheart av Julia Wiræus (Leopard förlag 2017). Ett eget rum av Virginia Woolf, översättning av Jane Lundblad (Modernista, 2015). #AintNoCinderella: Indian women mock politician who blamed stalking victim, artikel i The Guardian 9 augusti 2017.