BROADCASTS.com

Svenskarna går mest på museum i EU. Och det låter väl bra? Fast kanske inte för den enskilde besökaren. Eller i alla fall inte för Mattias Berg, som söker en speciell kontakt med tingen från förr.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag kan inte låta bli att tänka tanken. Att det finns en grundläggande motsättning mellan museibesöket och besökarna. Att jag därför känner mig lite kluven till det faktum att Sverige är bäst i hela EU-klassen på att gå på museum. För det är ju inte bara så att besöket kan förstöras av att få stå och köa i timmar, som på de stora internationella museerna eller någon enstaka gång även här hemma. Av att en hord i taget slussas fram till Mona Lisa eller Rosettastenen. Hela denna gradvisa verfremdung. ... skynda förbi människodockor med döda ögon, höra det dröjande knarret av trägolvet långt efter att jag själv rört mig vidare. Nej, riktigt stora museiupplevelser, åtminstone för mig, uppstår ofta i avskildhet. I enskild dialog med föremålet. En särskild sorts kontakt som visserligen kan få resten av världen att sjunka undan, men också lätt försvinner vid alltför mycket liv och rörelse runt omkring. Min egen lilla sköra museibubbla. Jo, jag hör hur det låter - världsfrånvänt, kanske elitistiskt. Svenskarnas topposition i EU-statistiken sägs också snarast bero på motsatsen. På våra pedagogiska och demokratiska traditioner: att vi bokstavligen skolas in i att gå på museum, under lektionstid. En kulturinstitution utan tillräckligt många besökare löper förstås också risken att förtvina, både ekonomiskt och innehållsligt. Ändå vidhåller jag att museibesökets innersta kärna är den individuella upplevelsen. För egen del ofta en sällsam blandning av svindel, vördnad och skräck. Att stå där och stirra in i de teatralt upplysta montrarna och se tingen liksom stirra tillbaka ur historien. Vandra genom ödsliga avdelningar där inte enbart belysningen utan på något sätt även föremålen själva tänds och släcks utom vår kontroll, skynda förbi människodockor med döda ögon, höra det dröjande knarret av trägolvet långt efter att jag själv rört mig vidare. Föremålens egen magi. Montrarnas små mirakel, bortom kunskapsförmedling och pedagogiska satsningar. I antologin "Philosophy and Museums" från 2016 skriver den skotska filosofen Beth Lord om den här känslan, som på engelska kan kallas Sense of Wonder och på svenska kanske "Förundran". Den är också besläktad med begreppet Det sublima: någonting som överskrider vad vi människor kan sätta ord på. Beth Lord beskriver i sin essä hur det under 1800-talet skedde en uppdelning mellan konstmuseer och andra museer - där vi på de förra antogs beundra föremålen, de stora mästarnas verk, medan vi på de senare mest skulle lära oss om dem. "Därför kan konstverk förbli helt ogenomträngliga medan naturhistoriska föremål, som vi egentligen har en självklar relation till, är överlastade av information och pedagogik. På museet tvingas naturen inte enbart lära oss evolution, genetik och biologi - utan också moral. Särskilt om hur illa vi människor behandlar naturen", skriver Lord. han hånade de förmögna män som skaffade sig egna samlingar enbart för att uppnå den där kuriösa känslan, deras "idiotiska nyfikenhet inför gamla maskätna tofflor". Men på senare tid även natur- och kulturhistoriska museer försökt framkalla den här sublima känslan, med hjälp av diverse sceniska grepp. Grunden till allt detta finns ju också i upplysningstidens wunderkammer, kuriosakabinettet, där saker och ting blandades lite hur som helst och det enskilda föremålets egen lyster var det centrala. Tanken var att därigenom frammana själva kunskapsinhämtandet, få igång både förnuft och känsla med en blixtliknande gnista. I sin essä menar dock Beth Lord att detta wunder eller wonder ofta används alltför okritiskt på dagens museer. Hon beskriver hur 1600-talsfilosofen Descartes visserligen menade att den här känslan kunde stimulera intellektet och locka till mer kunskap om ett visst föremål - men att den i övermått snarare riskerade att inte bara förlama intellektet utan hela kroppen. I värsta fall få oss att helt förstelna, som statyer, framför montern. Spinoza gick under samma sekel ännu längre i sin kritik. Enligt honom var känslan av förundran ofta rakt motsatt verkligt kunskapsinhämtande. Framför allt ryckte det föremålet ut ur sitt sammanhang, gjorde det singulärt och meningslöst, som ett slumpmässigt mirakel. Den samtida franske filosofen Nicolas Malebranche ifrågasatte till och med hela kuriosakabinettet som idé. Beth Lord citerar med viss förtjusning hur han hånade de förmögna män som skaffade sig egna samlingar enbart för att uppnå den där kuriösa känslan, deras "idiotiska nyfikenhet inför gamla maskätna tofflor". Kanske känner jag mig lite träffad. Hur som helst går jag till Vasamuseet för att än en gång försätta mig i det där tillståndet - men inte med hjälp av några maskätna gamla tofflor, utan ett praktfullt regalskepp från innan både Malebranche och Spinoza ens var födda. Där själva anledningen till att det är så välhållet just att det inte blev maskätet i Östersjöns alltför kalla och osalta vatten. det gråbrunmurkna skeppet tycks sjuda av liv. Om jag blundar kan jag nästan höra det väsa svagt. Det här är också Sveriges mest besökta museum, juvelen i kronan i den svenska EU-statistiken, ett gigantiskt kuriosakabinett med ett enda objekt: själva skeppet. Och det absolut tydligaste svenska exemplet på museologins Sense of wonder. Anblicken är lika bedövande som alltid. Vasa liknar efter sina drygt 300 år under ytan mer en jättelik val än ett örlogsfartyg, det gråbrunmurkna skeppet tycks sjuda av liv. Om jag blundar kan jag nästan höra det väsa svagt. Och visst finns det massor av extramaterial runt omkring. En tidstrogen modell av fartyget i färg, som det såg ut när det begav sig, vissa av föremålen i närbild, miniutställningar om livet ombord och om kvinnornas förbisedda roll även i den här historien. Dessutom guider och visningar på mängder av olika språk. Men hade inte fartyget självt talat så universellt till oss, utan omskrivningar eller kunskapskrav, oavsett språklig och geografisk hemvist, hade nog varken jag eller de flesta andra av besökarna stått här så trollbundna. Liksom frusna i våra rörelser, kanske förstelnade - just som Descartes varnade oss. På förmiddagen en vanlig tisdag i januari är vi inte heller särskilt många härinne. Jag ställer mig omväxlande så nära att synen slirar mot skrovet och så långt bort att blicken nästan kan omfatta skeppet. Börja se hela den där scenen för mitt inre: rösterna, människorna, förväntningarna. Det osänkbara fartygets jungfrufärd. 1600-talets Titanic. När skolklasserna kommer, smiter jag in på lunchrestaurangen. Beställer dagens rätt och känner mig om inte förvandlad så åtminstone förundrad. Kanske lite världsfrånvänd, möjligen en smula elitistisk - men framför allt upplyft, ovanför ytan. Precis som hela skeppet Vasa. Ja, det är ett riktigt museologiskt mirakel. Till och med Spinoza hade nog ryckts med. Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen