BROADCASTS.com

Världen är full av gränser och ständigt utropas fler. Vissa erkänns, andra inte. Men nationsgränser behöver inte utgöra ett hinder för en värld för alla, konstaterar Lars Hermansson.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om gränsen mellan Sverige och Norge av någon anledning försvann och länderna slogs samman, skulle Sverige då förlora sin essentiella "svenskhet", och förvandlas till ett Snerige eller Svorge, inte bara i värmlandsskogarna utan ända uppe i Umeå och på Gotland? Frågan är förstås gravt hypotetisk och reser en mängd följdfrågor, inte minst den om på vems villkor sammanslagningen sker. Ändå tror jag att vi kan våga oss på ett svar: Sverige skulle finnas kvar som språkgemenskap och kollektivt minne, alltså som något slags nation, utan gränser mot våra grannländer, i alla fall inom så kallad överskådlig tid. Länderna [...] är ett slags skämtnationer, skrattspeglar för de mer pompösa statsbildningarna med medlemskap i FN och riktiga ambassadbyggnader i huvudstädernas dyrare kvarter. Inom statsvetenskapen brukar man skilja mellan land, stat och nation. Ett land, till exempel Skottland eller Grönland, behöver inte vara en egen stat, och stater kan vara så små, som till exempel Vatikanstaten eller Monaco, att det inte går att tala om dem som länder. Skillnaden mellan stat och nation är svårutredd, men grovt sett kan man säga att nationsbegreppet är ett romantiskt påfund från 1800-talet grundad på idén om ett folk som hör hemma på en viss geografisk plats, svearna i Sverige och nordmännen i Norge, typ. Begreppet stat är äldre. Platon menade att det krävs åtminstone fyra personer för att utropa en stat: en bonde, en snickare, en vävare, en skomakare och möjligen ytterligare något annat slags hantverkare. Enligt Montevideokonventionen från 1933 måste fyra krav vara uppfyllda för att man ska kunna tala om en stat. Det ska finnas en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering, och en möjlighet att etablera relationer med andra stater. Ladonien, den mikronation eller skenstat konstnären Lars Vilks grundade den 2 juni 1996, uppfyller de tre första kraven, men inte det sista. Inga andra erkända stater har erkänt Ladonien. Några sådana ambitioner finns nog inte heller från Ladoniernas sida. Så här säger statssekreterare Vilks i Johan Joelssons och Jonathan Jacobsons reportagebok Mikronationer på besök i hemgjorda länder: Mikronationer erbjuder människor en chans att forma små koncentrerade områden där de själva kan skapa sina idéer om vad som utmärker dem. Vad som utmärker Ladonierna tycks vara en allmänt gycklande attityd till statliga och kommunala myndigheter samt en kärlek till Vilks skulptur Nimis, vilken utgör centrum för det geografiska område på cirka en kvadratkilometer utanför Höganäs i Skåne som Ladonien gör anspråk på. Länderna i Joelsson & Jacobsons bok är ett slags skämtnationer, skrattspeglar för de mer pompösa statsbildningarna med medlemskap i FN och riktiga ambassadbyggnader i huvudstädernas dyrare kvarter. När tulltjänstemännen i öriket Ellore i Roskildefjorden söker igenom dina väskor är det inte knark och vapen de letar efter utan sardiner och exemplar av Daniel Defoes roman Robinson Crusoe eftersom enligt konstitutionen sardiner hör hemma i havet och Defoes roman ger en förvrängd bild av livet på en ö. Det är lite poetiskt att få tänka på sin stortå som sydspetsen på en nation, men den metaforen är rätt sliten vid det här laget. Hur många nationer tål världen? FN har idag 193 medlemmar, men ytterligare ett hundratal nationer drömmer om medlemskap. Det är förstås lätt att känna sympati för förföljda folk som vill bryta sig ut ur en påtvingad nationell gemenskap, som Rohingya i Burma för att ta ett aktuellt exempel Men vad är ett folk? Är lombarderna ett folk, galicierna, jämtarna? Det finns ingen allmänt accepterad definition. FN har en definition på ursprungsbefolkningar, som till exempel samerna. Det ska finnas en historisk kontinuitet; gruppen ska uppfatta sig som skild från resten av befolkningen (som om denna utgjorde en homogen massa); det ska också hos ursprungsbefolkningen finnas en vilja att bevara, utveckla och överföra sitt traditionella territorium och sin etniska identitet till framtida generationer. Den viljan har förstås också funnits i Serbien och Rwanda på sistone, och i stora delar av Europa på 1930-talet. ingen, eller i alla fall ytterst få, skulle vilja argumentera för en gränslös personlig frihet, så att du kan våldta och mörda bäst du vill utan rädsla för repressalier från samhället Ingenting hindrar Lars Vilks och hans Ladonier att kalla sig ett folk och utropa sig till nation, du och dina kompisar kan också göra det, kruxet är som sagt att bli erkänd av andra folk och nationer. Tendensen idag pekar hur som helst mot ökad nationalism, fler gränser och gränskontroller, fler grupper av människor med föregivet utmärkande egenskaper som skiljer dem från andra grupper med andra utmärkande egenskaper. Vilket förstås får en del människor att drömma om motsatsen: en värld utan gränser. Det är en dröm som inte får så stort medialt utrymme, men den finns såväl hos en del vänstermänniskor som hos centerpartister. Torbjörn Elenskys essäbok Gränser kan sammanfattas som ett försök att sticka hål på den drömmen med argument förankrade i en förståelse för gränsens själva natur eller metafysik. Elensky undersöker klassgränser, nationsgränser, gränsen mellan liv och död, människa och maskin, jag och du. Det är uppslagsrikt och lagom lärt, och sympatiskt i sin öppenhet, men också, höll jag på att säga, en smula gränslöst, jag menar: är analogin mellan min fysiska kropps gränser och Sveriges gränser ens relevant? Jag är inte så säker på det. Det är lite poetiskt att få tänka på sin stortå som sydspetsen på en nation, men den metaforen är rätt sliten vid det här laget. Det är också omöjligt inte hålla med Elensky om att gränser behövs för reglera relationer mellan människor och grupper av människor, vilket gör hans argumentation till något av en skuggboxning: ingen, eller i alla fall ytterst få, skulle vilja argumentera för en gränslös personlig frihet, så att du kan våldta och mörda bäst du vill utan rädsla för repressalier från samhället: det går inte att tala om ett samhälle utan gränser för hur vi får bete oss mot varandra. Men att erkänna nödvändigheten av den sortens gränser behöver inte leda till man accepterar vilka gränser som helst. Eller för den delen överger drömmen om att det ska bli en mänsklig rättighet inskriven i FN:s stadgar att vem som helst ska få bosätta sig och söka medborgarskap var som helst. Det skulle gå alldeles utmärkt att genomföra med bibehållande av de nationsgränser vi har. Inte så många skulle söka sig till Nordkorea, desto fler antagligen till västliga demokratier med hyfsat klimat och ekonomi. Det tryck som idag finns på länder med som det heter generös gränslagstiftning skulle antagligen minska; minska skulle också antalet dödsoffer i Medelhavet, förmodligen också antalet separatiströrelser, men det kan jag inte svära på. Dessutom skulle miljontals flyktingar i läger världen över befrias från sina helveten och limbon, kunna bosätta sig någonstans och börjar jobba eller bli arbetslösa. Sverige skulle förbli Sverige, Norge Norge. Det här är ingen utopi, det är fullt genomförbart inom femtio år, med rätt slags ledare och befolkningar som vågar. Det är till exempel betydligt lättare att genomföra än den lagstadgade nollvisionen för antalet döda och skadade i trafiken, som skulle kräva sänkta hastigheter med över hundra procent för att kunna realiseras. Att köra femtio på en motorväg för att rädda liv: där går väl ändå gränsen.  Lars Hermansson, författare och kritiker   Litteratur Torbjörn Elensky: Gränser. Fri tanke förlag, 2017. Johan Joelsson (text) och Jonatan Jacobson (foto): Mikronationer på besök i hemgjorda länder. Gidlunds förlag, 2017.