BROADCASTS.com

Glaset är hemligheternas fiende, skrev Walter Benjamin. Men Paul Scheerbart och Bruno Taut såg det som mänsklighetens befriare. Linda Fagerström reflekterar över ett mångtydigt material.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För många år sen fick jag en handfull glasbitar av en vän. Som pojke i Nordafrika hade han hittat dem i sanden där han lekte nära en romersk ruin. I vuxen ålder insåg han, att de inte var vackra ökenstenar som han trott då, utan glas från den antika byggnaden. Dess pampiga golv, prydda med mosaiker, hade brustit efter millennier av Medelhavshetta och de små glastärningarna spritts i sanden. en värld där städer, fyrtorn, fabriker ja, till och med båtar, byggts av färgat glas De små, huggna kuberna i turkosblå havsfärger fascinerade mig djupt. Så glittrande, så gamla och så fyllda av sin historia i Europas mäktigaste imperium någonsin. Som om tusentals år låg därinne och ruvade på allt som passerat, allt som hänt. Hade de en gång suttit i en mäktig nautisk scen, där Neptunus i triumf höjt sin treudd, omgiven av sjöhästar och delfiner? Hade kejsare legat till bords i rummet och spillt vin och olivolja på golvet? Hade rentav blod runnit över glasmosaiken, under någon mordisk palatsintrig? Det får jag aldrig veta. Glas är, sina förtrollande egenskaper till trots, ett rationellt och motståndskraftigt material, på vars hårda yta några fläckar sällan lämnar spår, varken av vin eller olja. Det missfärgas inte, det brinner inte. Det är starkt och tätt. Ändå har glas fram tills helt nyligen sällan använts i byggnader annat än i fönsteröppningar och, som hos romarna, i golvmosaiker. Vår tids skyskrapor, vars fasader är fyllda av glasskivor, bygger på moderna uppfinningar som armerad betong och senare stålbalkar. Innan dess var det omöjligt att använda glas på ett sådant vis. Trots eller kanske på grund av detta var glasbyggnader populära i science fiction vid 1900-talets början. I visionära framtidsskildringar beskrev författare som Paul Scheerbart en värld där städer, fyrtorn, fabriker ja, till och med båtar, byggts av färgat glas. I hans romaner genomströmmar ljus och färg varje ögonblick; hela tillvaron är ett enda sinnligt upplevelsetivoli ungefär som att leva i ett kalejdoskop, eller kanske i en målning av Henri Matisse, där mättade ytor i koboltblått och svavelgult ligger intill smaragdgröna linjer. De framtidsscenarier vi möter i Paul Scheerbarts berättelser, transformerade han 1914 till programmatiskt radikala ståndpunkter i manifestet Glasarkitektur. Jag läser det på svenska i Sven-Olof Wallensteins översättning från 2017, och slås av Scheerbarts tvärsäkra och samtidigt paradoxalt nog poetiska ton när han beskriver glasets egenskaper. vattenfall belysta underifrån färgades gröna och blå då solen kastade sina strålar genom kupolens glasskivor Bräckligt tegel och brännbart trä saknar existensberättigande om de jämförs med glas, menar han, och påminner om det grundläggande mänskliga behovet av att ständigt stå i kontakt med sol, måne och stjärnor utan att få blicken hindrad av tegelväggar eller plåttak. Scheerbart hade 1912 träffat den 20 år yngre arkitekten Bruno Taut, som arbetade med ett slags expressionistisk, experimentell arkitektur. Hans tillfälligt uppförda Glaspaviljong blev 1914 en omtalad upplevelse på den utställning som konst- och designsamfundet Deutscher Werkbunds då arrangerade i Köln. Byggnaden var cylindrisk, med en ovandel formad som en kupol helt och hållet i glas. Besökare erbjöds visuellt och rumsligt utmanande promenader i dess inre, där vattenfall belysta underifrån färgades gröna och blå då solen kastade sina strålar genom kupolens glasskivor. På väggarna hade Bruno Taut låtit skriva citat ur Scheerbarts Glasarkitektur. Liksom Paul Scheerbart var Bruno Taut pacifist. Han lyckades undvika militärtjänstgöring i första världskriget och skrev 1917 ett fredsmanifest. Paul Scheerbart, å sin sida, inledde en hungerstrejk i protest mot kriget en demonstration som förmodligen ledde till hans död i förtid vid 52 års ålder 1915. Skepsis inför våld och krig låter i våra öron som sunt förnuft, men ett ställningstagande mot kriget uppfattades då av många som bakåtsträvande och fegt blint inför den moderna tidens ostoppbara rörelse framåt, den fartens skönhet som futuristerna i Italien dyrkade. De förhärligade kriget och betraktade en rytande automobil som långt vackrare än det antika skönhetsideal som Nike från Samothrake representerade. Scheerbart och Tauts romantiserande av glaset som mänsklighetens befriare, måste ha tett sig en smula världsfrånvänt; två skönandars naiva vurmande för sinnlighet och upplevelser mitt i det begynnande krigets krav på lojalitet och rationalitet. Glas har ändå en oemotståndlig dragningskraft. När jag håller de antika glasbitarna i min hand och lyfter dem mot ljuset, verkar de nästan självlysande som ädelstenar. Att medeltidens gotiska katedraler, fyllda med höga blyinfattade glasmålningar i starka färger, upplevdes som paradiset på jorden är lätt att föreställa sig precis som Scheerbart och Tauts kärlek till glaset är både tilltalande och högst begriplig.  Glaset är överhuvudtaget hemligheternas fiende. Efter första världskriget slog deras profetior om framtidens glas faktiskt in, åtminstone delvis. Glas blev då, tillsammans med stålrör, den nya tidens favoritmaterial i möbler och inredningar i alla fall i den radikala estetik som Bauhausskolan stod för. Ändå var många tveksamma. Kylan i de nya materialen skrämde. Glas är ett hårt och blankt material på vilket inget kan slå sig till ro, menade till exempel Walter Benjamin 1933 i essän Erfarenhet och fattigdom, översatt till svenska av Erik Bryngelsson och Niklas Haga och införd i samma volym som Glasarkitektur av bokförlaget Faethon. Det är dessutom, fortsätter Benjamin, kallt och nyktert. Saker av glas har ingen aura. Glaset är överhuvudtaget hemligheternas fiende. Sådana egenskaper, menade Benjamin, var åtråvärda för den generation som vänt hem från skyttegravarna 1918, fyllda av erfarenheter och hemligheter de helst av allt ville glömma. Han såg lockelsen i detta, och höjde samtidigt ett varnande finger för material där minnet inte finner fäste. En tillvaro fattig på minnen och erfarenheter bereder vägen för ännu ett krig, menade han vilket ju skulle visa sig stämma. Jag tar fram fram de där romerska glasbitarna min vän plockade i sanden för länge sedan. Det slår mig, att vad som alltid fascinerat mig mest med dem, är deras ojämna ytor, där det finns luftbubblor och spår av cementen de en gång fogats i. Det gör dem lite triviala och vardagliga, en känsla som förstärks av deras lutande sidor inte perfekt raka, eftersom de huggits för hand. en storslagen mosaik i havets glittrande färger, mitt i öknen för tvåtusen år sedan Walter Benjamins beskrivning av glas som känslokallt fungerar inte på dem. Hemligheternas fiende är de inte heller tvärtom fyllda med mystiska svårtydda spår efter en hantverkarhand för tvåtusen år sedan. Bruno Taut hade retat sig på mina glasbitar, eftersom cementresterna hindrar dem från att bryta ljuset rent och klart. Futuristerna, å andra sidan, hade förmodligen hyllat dem, eftersom de ju vittnar om ett stycke förstörd kulturhistoria precis deras melodi. Själv bryr jag mig egentligen inte om ifall kejsarblod runnit över dem eller inte. Mest tycker jag tycker om dem, inte för att de sätter mig i kontakt med någon berömd krigsherre, utan för att de, trots sin hårda kyla, bär spår av en annan människas hand. Dessutom låter de mig fantisera om ett slags antik glasarkitektur: en storslagen mosaik i havets glittrande färger, mitt i öknen för tvåtusen år sedan och det tror jag att också Paul Scheerbart blivit lycklig av. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker   Litteratur Glasarkitektur: Bruno Taut Paul Scheerbart, Walter Benjamin, Bruno Taut. Översättning: Sven-Olov Wallenstein, Erik Bryngelsson, Niklas Haga. Bokförlaget Faethon, 2016.