BROADCASTS.com

Författaren och kritikern Boel Gerell reflekterar och över Frida Kahlos magnifika monobryn och över vad det är som skrämmer så fruktansvärt med kvinnligt ansiktshår.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Plötsligt är det bara där. Och du kan inte begripa att du inte sett det förut. Att det varit där hela tiden. Under samtalet på stan med han den där, ja På föräldramötet och på ICA, när du träffade kollegan som du inte sett på så länge. Hela tiden satt strået där på hakan och vippade i takt med att du talade och alla precis alla har för länge sedan sett det. Men ingen har sagt något. Åtminstone inte till dig. En snabb sökning på orden kvinna och ansiktshår resulterar i ett närmast oändligt antal träffar. Nästan alla handlar om hur håret ska bekämpas, med vax, pincett, laser, sax och rakhyvel. Tonen är intim och förtrolig, som om vi i viskande ton diskuterade vår mest skamliga hemlighet på damtoaletten. Som om hår i ansiktet är en abnormitet, när det i själva verket är något som de allra flesta kvinnor har och får allt fler av under en livstid. Den bekymrade mamman är övertygad om att hon gör sitt barn en tjänst när hon smyger in i den lilla flickans rum om natten beväpnad med en pincett. Ändå finns skammen där och känslan av att de där udda stråna gör oss grövre, äldre, smutsigare och slarvigare och på det hela taget sämre än vi borde vara. En skäggig dam att betitta på cirkus, en hårig apa som oblygt krafsar sig i armhålan. Var kommer den där känslan ifrån? Skammen över den generande hårväxten som den så gärna kallas? Handen på hjärtat, viskar den anonyma avsändaren Hmm på sajten Familjeliv. Har ni någonsin plockat era barns ögonbryn? Jag har gjort det och hon blev så mycket sötare när hon fick två ögonbryn istället för ett. Men jag är rädd att jag ska fastna i det, och sen inte kunna sluta när hon blir medveten om sitt utseende. Jag har ju redan märkt att hon blir annorlunda behandlad nu när hon faktiskt är väldigt söt. Den bekymrade mamman är övertygad om att hon gör sitt barn en tjänst när hon smyger in i den lilla flickans rum om natten beväpnad med en pincett. Att hon med varje spetsigt ryck ger henne en liten knuff uppåt i hierarkin som också mycket små barn lyder under. Fina barn och fula barn, vanliga barn och konstiga barn. Flickor som blir unga kvinnor som på egen hand fortsätter att noppa, färga och forma sig själva för att i mesta möjliga mån leva upp till ett skönhetsideal som bara är, utan att vi säkert vet var det kommer ifrån. Och enligt den normen har inga kvinnor strån på hakan. På samma vis som lurvet på benen, håret som lockar sig mjukt i ljumsken och slår ut som en liten tuss i armhålan till varje pris måste förnekas och bekämpas. Vad är det vi är så rädda för? Att det inte är så stor skillnad, egentligen? Att vi kvinnor också är lite grand män? Och dessutom i hög grad djur? En del av skulden för kroppsidealen som förmår flickor att bära våld på sig själva spiller gärna över på Barbie, den evigt trådsmala blondinen som varit i händerna på västerländska barn sedan sent 50-tal. Länge avfärdade leksakstillverkaren Mattel anklagelserna som grundlösa. Barbie var aldrig tänkt att vara någon realistisk docka. Men på senare tid har vissa eftergifter gjorts för att möta kritiken och Barbie finns numera att få i flera olika format; kurvig, petit och lång. Och dessutom; lagom till kvinnodagen 8 mars 2018 presenterades serien Inspiring Women omfattande sjutton dockor skapade med verkliga kvinnor som förebilder. Det var bland annat piloten Amelia Earhart, matematikern Katherine Johnson, filmskaparen Patty Jenkins och konstnären Frida Kahlo. Gestalterna är lite olika långa, har ljusare eller mörkare hy och skiftande klädsel men alla har samma uttryck i ansiktet. Ett liksom ljust leende, tillmötesgående och präktigt. En parad av duktiga, trevliga flickor och redan här börjar det skorra falskt. För Frida Kahlo exempelvis, var aldrig någon duktig flicka. Hon kunde om hon ville vara charmerande men sällan trevlig i den där amerikanska meningen, som stavas nice. Dessutom hade hon antydan till mustasch och sammanvuxna ögonbryn, drag som var på en gång sensuella och grova. En androgyn skönhet med stolt svingad unibrow-båge som både lockade och utmanade och var allt annat än stereotypt massproducerad vittvättad plast. Så lät reaktionerna från Frida Kahlos efterlevande heller inte vänta på sig. I sin protest pekade familjen på hyn och ögonen som var för ljusa och kläderna som på inget vis liknade Fridas karaktäristiska mexikanska Tehuana-klänningar. Och dessutom, på dockans prydligt noppade och tydligt åtskilda ögonbryn. Men där någonstans, vid ansiktshåren gick uppenbarligen gränsen för Mattels vilja att kompromissa med Barbies utseende. Lite skiftande kroppsformat går bra, kanske lite mörkare hud. Men absolut inga sammanvuxna ögonbryn. Något är det som gör att vi inte kan låta henne vara i fred. Som får oss att vilja leta vidare i skåpen på jakt efter en förklaring. Som gör att de där glesa stråna på hennes överläpp fortsätter att irritera och fascinera. En som gjort sitt monobryn till ett signum är den amerikanskcypriotiska fotomodellen Sophia Hadjipanteli som av naturen har ett buskigt bryn som hon dessutom färgar korpsvart. I hennes spår har en Instagramrörelse vuxit fram under hashtaggen #UnibrowMovement där mestadels kvinnor lägger ut bilder på sig själva med mer eller mindre yviga bryn. Och så bilder på Frida förstås. De enbryntas förebild och ikon som dog redan vid 47 års ålder 1954. I femtio år efter hennes död var hennes tillhörigheter förborgade för världen i huset kallat The Blue House i Mexico City där hon tillbringade en stor del av sitt liv. Huset är numera ett museum och 2018 lånades delar av samlingen ut till Victoria & Albert Museum i London som skapade utställningen Frida Kahlo: Making Her Self Up. Skillnaden mot tidigare utställningar med Fridas verk ryms i titeln, som fokuserar på tillblivelsen av varumärket Frida Kahlo hellre än det konstnärliga resultatet. Tendensen ligger i tiden på samma sätt som Frida Kahlos sätt att iscensätta sig själv och det hon stod för i kläder, poser och attribut förevigade i tusentals fotografier och många självporträtt gör henne till en föregångare på mer än ett sätt för dagens selfiefokuserade Instagramkultur. Jag är min egen musa, som hon sa. Ämnet som jag kan bäst. Ämnet jag vill lära känna bättre. Men utställningen nöjde sig inte med nogsamt komponerande självporträtt. Den ville in under kläderna, ville rota i badrummets mörkaste skåp och dra fram fynden till allmänt beskådande. Som den svarta kajalpennan, som hon använde för att fylla i brynen när naturen inte räckte till. Och lösbenet, fortfarande klätt i en glamourös röd stövlett över sextio år efter att ägarinnan själv gått bort. Något är det som gör att vi inte kan låta henne vara i fred. Som får oss att vilja leta vidare i skåpen på jakt efter en förklaring. Som gör att de där glesa stråna på hennes överläpp fortsätter att irritera och fascinera. En bländande vacker kvinna, men med tydliga drag av man. En krympling med hållning som en drottning. Spotskt ler hon åt betraktarens förvirrade blick under sitt enda ögonbryn, rest som en triumfbåge i svart. Hur lätt hade hon inte kunnat raka bort de där förvillande stråna och göra valet entydigt, men hon vill inte. Väljer inte och vägrar skämmas utan är allting samtidigt. Kvinna och man, människa och djur, döende och ändå så intensivt levande att blicken bränner som eld genom all denna tid. Boel Gerell, författare och kritiker