BROADCASTS.com

b'

I fotoblixtrarnas sken blev de gamla filmstj\\xe4rnorna till, men vilka \\xe4r det som skapas i dagens kameraljus? Thomas Steinfeld reflekterar \\xf6ver blixtens kulturhistoria och dialektik.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

I Federico Fellinis film \\u201dDet ljuva livet\\u201d fr\\xe5n 1960 f\\xf6rekommer en scen, d\\xe4r Anita Ekberg l\\xe4mnar ett flygplan. Hon spelar en filmstj\\xe4rna, hon b\\xe4r solglas\\xf6gon och breder ut sina armar, hon stiger l\\xe5ngsamt nerf\\xf6r landg\\xe5ngen. Vid trappans \\xe4nde sprattlar ett g\\xe4ng pressfotografer. Allihopa \\xe4r utrustade inte bara med tunga kameror, utan ocks\\xe5 med stora, bl\\xe4nkande reflektorer kopplade till sina apparater. Scenen utspelar sig mitt p\\xe5 dagen. Det kan inte finnas n\\xe5gra hemligheter som m\\xe5ste ryckas ur m\\xf6rkret. Det blixtrar \\xe4nd\\xe5.

Reflektorena \\xe4r en del av en iscens\\xe4ttning, s\\xe5 som sj\\xe4lva stegen ur flygplanet \\xe4r ett spel inf\\xf6r publiken. Scenen visar att f\\xf6rh\\xe5llandet mellan stj\\xe4rnan och fotograferna inte bara \\xe4r t\\xe4tt, utan att de beh\\xf6ver varandra, \\xf6msesidigt: Sk\\xe5despelaren blir inte till stj\\xe4rna, om den inte bjuder offentligheten p\\xe5 sig sj\\xe4lv. Offentligheten ombes\\xf6rjes av blixtfotograferna, med licens till alla m\\xf6jliga kr\\xe4nkningar av privatsf\\xe4ren. De blottar och de lyser upp, ofta p\\xe5 en och samma g\\xe5ng.

\\u201dPaparazzo\\u201c kallas en s\\xe5dan stj\\xe4rnornas fotograf, efter en rollfigur ur just filmen \\u201dLa dolce vita\\u201c. Denna figur \\xe4r en italiensk uppfinning. Den skapades under femtiotalet, n\\xe4r de stora amerikanska filmbolagen flyttade en del av sina produktioner till Rom, f\\xf6r att det var s\\xe5 mycket billigare att spela in vissa filmer d\\xe4r, filmer som \\u201dBen Hur\\u201c med \\xe5ttatusen italienska statister utan anslutning till n\\xe5gon fackf\\xf6rening. I Hollywood, utanf\\xf6r d\\xe5tidens Los Angeles, hade denna tidens filmstj\\xe4rnor varit skyddade. I Rom, d\\xe4r de brukade bo p\\xe5 ett av hotellen p\\xe5 Via Veneto, mitt i staden, blev de d\\xe4remot ett l\\xe4tt offer f\\xf6r \\u201cattackfotografen\\u201d, s\\xe5 som han heter p\\xe5 italienska: \\u201dfot\\xf3grafo d\\u2019assalto\\u201c.

Paparazzon \\xf6vertog en amerikansk teknik. Det bl\\xe4ndande ljuset som man kunde ta med sig, i en liten v\\xe4ska eller bara h\\xe4ngande \\xf6ver axeln, hade redan innan andra v\\xe4rldskriget varit ett redskap f\\xf6r pressfotografer. De hade specialiserat sig p\\xe5 att f\\xf6rs\\xf6rja tidningarna med bilder p\\xe5 brottsplatser eller till och med p\\xe5 brottsoffer. Deras g\\xe4rningar f\\xf6ljde samma dialektik som paparazzons verksamhet. S\\xe5 som fotografen formade stj\\xe4rnan genom att b\\xe4ra dennes bild till offentligheten, s\\xe5 dokumenterade dess amerikanske f\\xf6reg\\xe5ngare inte bara brottsplatsen. Han skapade den ocks\\xe5, f\\xf6r en publik av miljontals voyeurer.

F\\xf6rr hade det bara funnits en bit asfalt i storstadens m\\xf6rker. Sedan kom blixten f\\xf6r att sk\\xe4ra ut en bit av denna banala realitet. Blixten betydde: H\\xe4r har det h\\xe4nt. M\\xf6rkret omkring blev d\\xe5 \\xe4nnu m\\xf6rkare, liksom ingen m\\xe4nniska blir s\\xe5 ensam som en stj\\xe4rna som ingen vill se.

B\\xe5de detektiven och reportern tillh\\xf6r demokratins pionj\\xe4rer: Detektiven uppt\\xe4cker brottet var \\xe4n det har g\\xf6mts. Reportern underr\\xe4ttar offentligheten om vad detektiven uppt\\xe4ckte. Tillsammans reparerar de tillvaron. Under femtiotalet fanns det en amerikansk tv-serie med titeln \\u201dMan with a Camera\\u201c. I hj\\xe4lten, spelat av Charles Bronson, f\\xf6renas b\\xe5da yrken: Han skaffar fram bilderna som ingen annan f\\xf6rm\\xe5r att ta. Hans viktigaste redskap \\xe4r en kamera med reflektor. Fotoreportern Peter Parker, m\\xe4nniskan bakom en \\xe4nnu idag popul\\xe4r varelse med namnet \\u201dSpiderman\\u201c, \\xe4r en arvtagare till mannen med kameran, med garanti p\\xe5 att vara p\\xe5 brottsplatsen f\\xf6rst.

N\\xe4r m\\xe5nga fotografer blixtrade samtidigt, f\\xf6rr i tiden, uppstod ett slags fyrverkeri, innefattande sm\\xe5 explosioner och vit r\\xf6k. P\\xe5 engelska kallas detta sk\\xe5despel \\u201da flurry of flashes\\u201c. P\\xe5 tyska \\xe4r ordet \\xe4nnu vackrare: \\u201cBlitzlichtgewitter\\u201d. Rakt \\xf6versatt: \\u201cblixtljus\\xe5skv\\xe4der\\u201c. Uttrycket p\\xe5minner inte bara om att blixten brukade markera en \\xf6verg\\xe5ng till det \\xf6vernaturliga, s\\xe5 som i de flesta historier om \\u201dFrankenstein\\u201c, d\\xe4r monstret f\\xf6ds, medan blixtarna kommer fr\\xe5n alla h\\xe5ll. Ordet bevarar dessutom en k\\xe4nsla f\\xf6r v\\xe5ldsamheten med vilken blixten sl\\xe5r till.

Motivet anv\\xe4ndes i en av historiens mest ber\\xf6mda filmer, i Alfred Hitchcocks \\u201cF\\xf6nstret mot g\\xe5rden\\u201d fr\\xe5n 1954. I slutet vinner hj\\xe4lten genom att bl\\xe4nda boven med hj\\xe4lp av n\\xe5gra fotoblixtar. Han hade lagt dem tillr\\xe4tta som om de varit patroner f\\xf6r en revolver. Hj\\xe4lten, trots att han spelas av James Stewart, \\xe4r \\xe4ven han av tvivelaktig karakt\\xe4r. Det finns f\\xf6r mycket f\\xf6nstertittare i honom, f\\xf6r att man ska kunna tro att han \\xe4r en helt oklanderlig man.

De gamla blixtlamporna, de som kort fr\\xe4ste till f\\xf6r att sedan bli blinda, \\xe4r numera f\\xf6rsvunna. Dels beh\\xf6vs de inte l\\xe4ngre, f\\xf6r att ljusstyrkan i moderna kameror \\xe4r h\\xf6gre \\xe4n de varit i analoga tider. Dels ersattes de med elektroniska, gasfyllda blixtlampor som kan anv\\xe4ndas tusentals g\\xe5ngar. I mobiltelefoner anv\\xe4nds lysdioder, som \\xe4r svagare, och ljuset \\xe4r sv\\xe5rare att styra. Men de f\\xf6rknippar minimal storlek med enkel anv\\xe4ndning.

Visserligen blixtrar det fortfarande, n\\xe4r sk\\xe5despelare skrider \\xf6ver r\\xf6da mattan, eller n\\xe4r v\\xe4rldspolitiker tr\\xe4der fram till mikrofonen. Blixtrandet \\xe4r dock inget undantag l\\xe4ngre. Det blixtrar numera alltid och \\xf6verallt. Ibland ser man en \\xf6ppen buss k\\xf6randes genom Via Veneto i Rom. Medan guiden f\\xf6rklarar var exakt Anita Ekberg, Marcello Mastroianni, Elizabeth Taylor och alla de andra h\\xf6ll hus, blixtrar det fr\\xe5n alla telefoner, mot ett utomhuscaf\\xe9 utan g\\xe4ster, mot en hotellfasad, mot en tom plats p\\xe5 trottoaren.

Det \\xe4r mitt p\\xe5 dagen. Det finns ingenting som man inte kunde se utan blixt. \\xc5skv\\xe4dret har f\\xf6rvandlats till en vardagsf\\xf6reteelse av beskedliga m\\xe5tt. Den blottar ingenting, och den lyser inte upp n\\xe5gonting, f\\xf6rutom fotografens sj\\xe4lvmedvetande. \\u201dJag var d\\xe4r\\u201c, s\\xe4ger denna fotograf till sig sj\\xe4lv. Eller kanske \\xe4nnu mer: \\u201dt\\xe4nk att det var jag som var p\\xe5 detta st\\xe4lle\\u201c.

I detta sj\\xe4lvf\\xf6rs\\xe4krande upprepas hela dialektiken som k\\xe4nnetecknade blixtfotografiet fr\\xe5n b\\xf6rjan. Men den tar en v\\xe4ndning till. S\\xe5 som den gamla blixten skapade stj\\xe4rnan, som utan denna upplysning enbart varit ett h\\xe5l i luften, s\\xe5 skapar den moderna blixten fotografen sj\\xe4lv, i m\\xe5n som stj\\xe4rna. Logiken som g\\xe4ller f\\xf6r alla \\u201dselfies\\u201c kommer till anv\\xe4ndning \\xe4ven om fotografen sj\\xe4lv inte skulle synas p\\xe5 bilden: \\u201dT\\xe4nk att det var jag.\\u201c

Samtidigt \\xe5terv\\xe4nder brottsplatsen. Visst utm\\xe4rker sig  trottoaren inte p\\xe5 n\\xe5got s\\xe4tt fr\\xe5n o\\xe4ndligt m\\xe5nga andra trottoarer i Rom. Men det var d\\xe4r det h\\xe4nde. Och det var d\\xe4r jag var. Och s\\xe5 b\\xf6rjar blixtarna och bilderna, stj\\xe4rnorna och de ok\\xe4nda, fotograferna och publiken bilda ett kretslopp, d\\xe4r alla positioner g\\xe5r \\xf6ver i varandra, i allt snabbare takt. T\\xe4nk hur opraktiskt det hade varit om blixtrarna, som i gamla dagar,  enbart hade kunnat anv\\xe4ndas en enda g\\xe5ng.

Thomas Steinfeld, f\\xf6rfattare, professor i kulturvetenskap och tidigare kulturchef p\\xe5 S\\xfcddeutsche Zeitung