BROADCASTS.com

b'

Konstn\\xe4ren Oskar Kardemark reflekterar \\xf6ver v\\xe5rt behov av skrivande, utifr\\xe5n poeten Anna Greta Wides diktning och minnet av ett rum i ett hus, p\\xe5 landet.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Efter att b\\xe5de min farmor och farfar g\\xe5tt bort och deras hus rivits har jag ofta funnit mig sj\\xe4lv dagdr\\xf6mma om dem och g\\xe5rden d\\xe4r jag spenderade delar av min uppv\\xe4xt. Hemvant vandrar jag fr\\xe5n rum till rum i mitt inre, tar upp f\\xf6rem\\xe5l, vrider och v\\xe4nder p\\xe5 dem, minns. Bakom spetsgardinerna ligger d\\xf6da flugor p\\xe5 rygg, fixerade och torra, mer som smulor \\xe4n flugor.

Jag slutar alltid p\\xe5 samma plats; i f\\xe5t\\xf6ljen mitt emot farmor Asta. I minnet \\xe4r det bara vi i huset, jag \\xe4r omkring 10 \\xe5r och solen silas genom det dammiga f\\xf6nstret. Utanf\\xf6r sl\\xe5r h\\xe4starnas hovar mot hagmarken. I sl\\xe4nten v\\xe4xer det murklor och n\\xe5gonstans i stallet arbetar farfar. Det \\xe4r v\\xe5r. Mina tunna, bara ben v\\xe4rms av solen, i \\xf6vrigt ligger rummet i skugga. Farmor sitter med nacken kr\\xf6kt \\xf6ver en svart anteckningsbok med r\\xf6da h\\xf6rn. Hennes f\\xe5t\\xf6lj \\xe4r bred, nedsutten, kolabrun, naggad i h\\xf6rnen, draperad i pl\\xe4dar, och f\\xf6rsedd med en bred och mjuk dyna. Jag iakttar henne fr\\xe5n min halvslummer medan sida efter sida fylls med hennes sirliga handstil. Flugor landar och lyfter fr\\xe5n mina underarmar och fr\\xe5n mina ben. Jag f\\xf6rs\\xf6ker kontrollera min andning, stilla mina r\\xf6relser; allt f\\xf6r att inte skr\\xe4mma bort dem. Jag njuter av hur deras ben kittlar. Hade n\\xe5gon annan - en vuxen - kommit in i rummet hade Asta lyft blicken, stoppat undan skrivboken och skyndsamt rest p\\xe5 sig; men min n\\xe4rvaro st\\xf6r henne inte.

Det \\xe4r detta \\xe5terkommande minne som f\\xe5tt mig att t\\xe4nka p\\xe5 skrivande och vilken roll det spelade i min farmors liv. Asta f\\xf6ddes till enkla f\\xf6rh\\xe5llanden 1921 i Dalsland, och det var p\\xe5 Dalslands \\xe5kersl\\xe4tter som hon kom att spendera sitt liv; som hemmafru och som sl\\xe4ktens milda matriark. I mitt minne ser hon ut som \\xe4ldre kvinnor gjorde p\\xe5 landet d\\xe5, n\\xe4r sjuttio inte var det nya femtio utan, ja, sjuttio. Jag ser henne i en l\\xe5ng, veckad kjol med noppriga strumpbyxor, i tofflor med \\xf6ppen h\\xe4l och blommig akrylblus, en lagad kofta \\xf6ver axlarna med hopvikta ark av hush\\xe5llspapper i fickorna. Kring halsen en knuten scarf som sattes som huckle n\\xe4r hon gick ut. Det gr\\xe5 h\\xe5ret rullades lockigt med papiljotter. Ville hon f\\xe5 extra styr och lyster p\\xe5 lockarna doppade hon kammen i ett glas l\\xe4tt\\xf6l, n\\xe5got som kunde ge henne en svag doft av alkohol, ironiskt nog eftersom hon var nykterist.

Astas skrivande utgjorde inget brott i vardagen, det var vardagen, en v\\xe4sentlig och obestridbar del av den; s\\xe5 pass s\\xe5 att sysslan l\\xe4mnats n\\xe4st intill osynlig. Den franska f\\xf6rfattaren Marguerite Duras menade att m\\xe4n inte st\\xe5r ut med kvinnor som skriver, att det \\xe4r pl\\xe5gsamt f\\xf6r dem. Men s\\xe5 l\\xe4nge det inte inkr\\xe4ktade p\\xe5 andra sysslor tycktes min farfar acceptera det, och \\xe4ven om han inte till fullo f\\xf6rstod skrivandets betydelse f\\xf6r henne verkade han ha f\\xf6rst\\xe5tt dess n\\xf6dv\\xe4ndighet f\\xf6r g\\xe5rden och hela maskineriet.

Skrivandet var ett instrument f\\xf6r Asta, ett s\\xe4tt att man\\xf6vrera s\\xe5v\\xe4l den yttre som den inre v\\xe4rlden. Till detta hade hon tillg\\xe5ng till flera spr\\xe5k. Ett f\\xf6r att skriva till banken, ett annat f\\xf6r att skriva med sl\\xe4kt, v\\xe4nner, barn och utflyttade fosterbarn. Ett annat spr\\xe5k hade hon f\\xf6r alla de breven skrivna \\xe5 farfars v\\xe4gnar, inte s\\xe4llan utan hans k\\xe4nnedom. De breven var noggrant formulerade urs\\xe4kter, konststycken i diplomati, ofta t\\xe4nkta att sl\\xe4ta \\xf6ver n\\xe5gon incident eller of\\xf6rr\\xe4tt farfar gett upphov till. Inom familjen sk\\xe4nktes hon smeknamnet U Thant efter den burmesiska diplomaten och generalsekreteraren i FN.

Men s\\xe5 hade hon ett spr\\xe5k till, ett djupt personligt och egensinnigt spr\\xe5k f\\xf6r att skriva till Gud. Det var detta spr\\xe5k som fyllde sidorna i hennes anteckningsb\\xf6cker. I dem l\\xf6pte olikf\\xe4rgade pennor l\\xe4ngs marginaler och diagonaler, lodr\\xe4tt och v\\xe5gr\\xe4tt, upp- och nerv\\xe4nda ord mellan raderna, stycken skrivna i all hast eller noga bokstaverade. Ibland teckningar, ibland kryptiska f\\xf6rkortningar.

F\\xf6r att st\\xe5 ut i en s\\xe5dan ohygglig ordning torde f\\xf6rm\\xe5gan att kunna skriva ha varit livsn\\xf6dv\\xe4ndig.

Ut\\xf6ver att vara djupt troende var min farmor b\\xe5de vidskeplig och fantasirik; en kombination som gjorde henne ben\\xe4gen att genoms\\xf6ka vardagen efter h\\xe4ndelser och tecken som kunde laddas med mening. Detta kunde leda till pl\\xe5gsamma f\\xf6rest\\xe4llningar. Hittade hon inte mig eller n\\xe5got av de andra barnen p\\xe5 g\\xe5rden s\\xe5 hade vi h\\xe4mtats hem av Gud, och hon l\\xe4mnats ensam kvar. F\\xf6r att st\\xe5 ut i en s\\xe5dan ohygglig ordning torde f\\xf6rm\\xe5gan att kunna skriva ha varit livsn\\xf6dv\\xe4ndig.

I poeten Anna Greta Wides sena diktning \\xe4r religi\\xf6sa tvivel och l\\xe4ngtan efter tr\\xf6st centralt.  \\u201dAlltid har m\\xe4nniskan \\xe4lskat broar\\u201d inleder hon diktsamlingen Broar fr\\xe5n 1956. I diktsamlingen sammanf\\xf6rs det som varit skilt, f\\xf6rbindelser skapas, kontakt uppst\\xe5r. Kontakt med naturen, med sin egen natur \\u2013 med Gud. Det \\xe4r den rastl\\xf6sa tron som ges kropp \\u2013 kontakts\\xf6kande och sanningst\\xf6rstande, \\xf6msom dr\\xf6mmande, \\xf6msom nyktert reflekterande. L\\xe4ngtan efter klarsyn, efter resning genomsyrar dikterna, resning \\xf6ver det egna och det n\\xe4ra, det till kroppen bundna. Bron, som st\\xe4cker sig fr\\xe5n det k\\xe4nda mot sin f\\xf6rt\\xf6jning i det ok\\xe4nda, b\\xe4r p\\xe5 l\\xf6ften om enighet. Hade Asta l\\xe4st generationskamraten Wides dikter s\\xe5 hade s\\xe4kert en s\\xe4rskild genklang ljudit inom henne.

Farmor gick bort f\\xf6rst, n\\xe5gra \\xe5r senare f\\xf6ljde farfar. Efter begravningen sammanstr\\xe5lade familjen f\\xf6r att ta hand om kvarl\\xe5tenskapen. Det var d\\xe5 farmors anteckningsb\\xf6cker och brev samlades i svarta sops\\xe4ckar f\\xf6r att br\\xe4nnas. Inte av ointresse, utan p\\xe5 grund av de intrikata fantasier som hennes skrivande laddats med. En lidande m\\xe4nniskas klotter som ingen m\\xe5r bra av att l\\xe4sa, s\\xe5 l\\xf6d omgivningens utl\\xe5tande. Hennes skrivande var en f\\xe4rdighet, och som s\\xe5dan en outgrundlig makt f\\xf6r en novis. Konflikter l\\xf6stes, avtal sl\\xf6ts, tr\\xe4ffar st\\xe4mdes \\u2013 allt med enkel hand. En osynlig bro hade byggts mellan min farmors melankoliska episoder och hennes eget skrivande. Det var som om texterna var f\\xf6rtrollade, att de i sig sj\\xe4lva \\xe4gde makten att g\\xf6ra den som l\\xe4ste sjuk. Genom att gl\\xe4nta p\\xe5 d\\xf6rren till ett komplext inre liv; fullt av motstr\\xe4viga k\\xe4nsloyttringar, sm\\xe4rta och tvivel hotade anteckningsb\\xf6ckerna bilden av husmorsarketypen.

Nu har \\xe4ven jag en penna.

\\u201dMina b\\xf6cker kommer fr\\xe5n detta hus\\u201d, skriver Duras och forts\\xe4tter, \\u201dFr\\xe5n detta ljus ocks\\xe5, fr\\xe5n parken. Fr\\xe5n detta ljus som reflekteras i dammen.\\u201d Astas texter kom ur den dalsl\\xe4ndska myllan, som murklorna i sl\\xe4nten och flugorna ur dyngan. Allt h\\xf6rde ihop. Vad blir egentligen kvar av detta skrivande, efter att b\\xf6cker och brev br\\xe4nts?

Att farmor fann tr\\xf6st i sin tro vittnar sl\\xe4kten om, men jag undrar hur mycket av tr\\xf6sten som kom ur tron, och hur mycket som kom ur sj\\xe4lva skrivandet. Tydligt \\xe4r att mitt eget skrivande har sina f\\xf6rt\\xf6jningar vid hennes minne. Inf\\xf6r det tomma arket \\xe4r jag \\xe5ter i den nedsuttna f\\xe5t\\xf6ljen, i huset som inte l\\xe4ngre finns, i salig samvaro mitt emot henne. Nu har \\xe4ven jag en penna. Duras menade att tvivel och ensamhet kan ge upphov till skrivande, men n\\xe5got mer ska till. Kontakt; Anna-Greta Wides bro som str\\xe4cker sig fr\\xe5n strand till strand. Det \\xe4r vad jag tror skrivandet gav min farmor, och det \\xe4r ocks\\xe5 vad jag hittar i dessa minnen, vad som best\\xe5r. Kontakt, och f\\xf6rnimmelsen av sm\\xe5 flugben som kittlar i v\\xe5rsolen.

Oskar Kardemark

Litteratur:

Duras, Marguerite. Att skriva. Ellerstr\\xf6ms f\\xf6rlag 2014

Wide, Anna Greta. Sedan kan allting h\\xe4nda. Nordstedts f\\xf6rlag 2020.