BROADCASTS.com

b'

Proust-\\xf6vers\\xe4ttaren Gunnel Vallquist l\\xe4ngtade efter ensamheten, men beh\\xf6vde ocks\\xe5 s\\xe4llskap. Erik Lindman Mata hittar en parallell till Petrarcas f\\xf6rs\\xf6k att skapa en tillflyktsort f\\xf6r likasinnade.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

\\u201dKanske borde jag ha blivit eremit i gammal rej\\xe4l mening\\u201d, s\\xe4ger f\\xf6rfattaren och \\xf6vers\\xe4ttaren Gunnel Vallquist i en radiobrevv\\xe4xling i Sveriges Radio 1968. Dragningen till den religi\\xf6sa str\\xe4ngheten hade f\\xf6ljt henne genom hela livet. Samma sak g\\xe4llde den \\u201davskildhet och tystnad\\u201d som var lika n\\xf6dv\\xe4ndig som den var sv\\xe5r. Men hon blev aldrig n\\xe5gon riktig eremit. I st\\xe4llet, konstaterade hon i samma radiosamtal, valde hon \\u201dkompromissen att leva med en fot i ensamheten och en i gemenskapen\\u201d.

Den h\\xe4r kompromissen \\xe4r svaret p\\xe5 ett st\\xe4ndigt dilemma, det att vilja vara ifred och att \\xe4nd\\xe5 beh\\xf6va s\\xe4llskap. Man vill vara sin egen, men inser ocks\\xe5, att man alltid redan delar sitt liv med andra. Och fr\\xe5gan \\xe4r, p\\xe5 vilket vis man b\\xf6r dela just sitt liv, det vill s\\xe4ga, vilket s\\xe4tt att dela livet som passar ens lynne. F\\xf6r Vallquist \\xe4r ensamheten, som st\\xe5r i kontrast till det hon kallar \\u201dsm\\xe5prat och sysslande med bagateller\\u201d, ibland sm\\xe4rtsam. Men den \\xe4r samtidigt en f\\xf6ruts\\xe4ttning f\\xf6r verklig gemenskap. F\\xf6r henne var det just i ensamhet som v\\xe4nskapen till andra m\\xe4nniskor kunde f\\xe5 utrymme att v\\xe4xa. Men det h\\xe4r v\\xe4xandet kr\\xe4vde ocks\\xe5 en r\\xf6relse in i och ut ur ensamheten. Ensamheten i sig sj\\xe4lv var inte tillr\\xe4cklig.

En historisk parallell till denna dubbla tillvaro, som rymde b\\xe5de ensamhet och gemenskap, finns hos den italienske poeten och historikern Petrarca. N\\xe4r digerd\\xf6den h\\xe4rjade som v\\xe4rst i Europa, f\\xf6rs\\xf6kte han skapa sig en liten tillflyktsort i n\\xe4rheten av Avignon, i syd\\xf6stra Frankrike. D\\xe4r, i byn Vaucluse, vars namn betyder just \\u201dst\\xe4ngd dal\\u201d, ville han dock g\\xf6ra mer \\xe4n att bara skydda sig fr\\xe5n smittan. Denna by, bel\\xe4gen precis vid foten av de franska alperna, skulle ocks\\xe5 bli platsen f\\xf6r en gemenskap, skriver han till sina v\\xe4nner, d\\xe4r var och en som bor f\\xf6rblir sin egen. Han ville skapa en \\u201densam gemenskap\\u201d, som skulle ge utrymme f\\xf6r intellektuellt utbyte och kontemplation, utan att f\\xf6r den sakens skull p\\xe5dyvla inv\\xe5narna n\\xe5gra on\\xf6diga sociala b\\xf6rdor.

N\\xe4r Vallquist p\\xe5b\\xf6rjade det som skulle komma att bli hennes livsverk \\u2013 \\xf6vers\\xe4ttningen av Marcel Prousts romansvit P\\xe5 spaning efter den tid som flytt \\u2013 hade hon precis flyttat ned till Frankrike. Hon ville f\\xf6rdjupa sig i s\\xe5v\\xe4l den franska som den katolska kulturen och bosatte sig, efter en ungdomligt hektisk tid i Paris, i ett pensionat bredvid klostret Fleury i staden Saint-Beno\\xeet-sur-Loire s\\xf6der om Paris. H\\xe4r befinner hon sig pl\\xf6tsligt i en variant av Petrarcas Vaucluse.

Pensionatet hon kommer till drivs av lekmannabenediktiner: kvinnor som f\\xf6ljer de flesta av klosterlivets regler, men som inte sj\\xe4lva b\\xe4r n\\xe5gon ordensdr\\xe4kt och inte f\\xe5r lov att bo i klostret. D\\xe4r bor enbart munkar. Vallquist har ett eget rum, med kamin och utsikt \\xf6ver klosterkyrkan. Hon deltar, tillsammans med de andra kvinnorna, i tre av de gemensamma gudstj\\xe4nsterna: morgonlovs\\xe5ngen, laudes, klockan 06:10, d\\xe4refter m\\xe4ssan, klockan 07:00, och s\\xe5 aftonlovs\\xe5ngen, vesper, vid 18:00.

I \\xf6vrigt har hon inte mycket kontakt med munkarna och inget tilltr\\xe4de till sj\\xe4lva klostret. Hon f\\xe5r i viss m\\xe5n ta del av dess liv, men f\\xe5r allts\\xe5 inte bo i klostrets religi\\xf6sa hj\\xe4rta, utan blir varje dag tvungen att \\xe5terv\\xe4nda till det v\\xe4rdsligas sf\\xe4r. Hon f\\xe5r ensamheten, men snuddar bara vid gemenskapen.

N\\xe4r hon senare flyttar tillbaka till Sverige vill hon sj\\xe4lv skapa f\\xf6ruts\\xe4ttningar f\\xf6r det dubbla liv av ensamhet och gemenskap, som hon bara hade f\\xe5tt ana i Frankrike. Hon best\\xe4mmer sig f\\xf6r att ta saken i egna h\\xe4nder. Hon beger sig till Rimbo, \\xf6ster om Uppsala, f\\xf6r att grunda en liten bygemenskap f\\xf6r ogifta, troende kvinnor. D\\xe4r ska alla ha sitt eget hus, leva sitt eget liv och vara helt sj\\xe4lvst\\xe4ndiga \\u2013 men det ska ske i omedelbar n\\xe4rhet till andra likasinnade. Det \\xe4r m\\xe5nga som uttrycker intresse, men i slut\\xe4ndan blir det bara tre hus: ett \\xe5t Vallquist, ett \\xe5t hennes tidigare Proustredakt\\xf6r Eva Alexandersson, och ett \\xe5t en utomst\\xe5ende kvinna.

Likheterna mellan Petrarcas och Vallquists idealgemenskaper \\xe4r faktiskt sl\\xe5ende. B\\xe5da utgick fr\\xe5n klostrens samlevnad, men placerade den i ett lekmannasammanhang. Man ville uppleva klostrets andakt, utan att n\\xf6dv\\xe4ndigtvis h\\xe4nge sig \\xe5t dess organisation. M\\xe5let var, som den dansk-amerikanske historikern Brian Patrick McGuire formulerar det i sin ess\\xe4 om Petrarcas Vaucluse, att \\u201dbefolka ensamheten\\u201d.

Men det finns en aspekt i Vallquists klosterinspirerade ensamhet, som p\\xe5 ett avg\\xf6rande s\\xe4tt skiljer sig fr\\xe5n Petrarcas. F\\xf6r d\\xe4r han ville kringsk\\xe4ra klosterorganisationen p\\xe5 grund av de m\\xf6dor den skulle medf\\xf6ra, s\\xe5 var Vallquists vision f\\xf6r Rimbo inte en konsekvens av lathet. Ensamhetens m\\xf6dor \\u2013 som innefattar alltifr\\xe5n tvivel och nedst\\xe4mdhet, till behovet att sj\\xe4lv utforma sin ordning och sitt arbete \\u2013 var f\\xf6r Vallquist n\\xe5gonting gott och n\\xf6dv\\xe4ndigt. Det hon str\\xe4vade efter var den gemenskap som hade f\\xf6reg\\xe5tt klostrens utveckling mot organisering och strikthet. Hon riktade sitt intresse mot de allra tidigaste kristna eremiterna.

Men vad var det hon s\\xe5g d\\xe4r? Vad var det hon ville \\xe5t, som inte fanns kvar bland dagens munkar?

Ett m\\xf6jligt svar hittar vi i en f\\xf6rel\\xe4sning som den franske filosofen Roland Barthes h\\xe5ller p\\xe5 Coll\\xe8ge de France bara n\\xe5gra \\xe5r efter att Vallquist flyttat tillbaka till Sverige f\\xf6r att bos\\xe4tta sig i Rimbo. I sitt f\\xf6redrag Hur leva tillsammans, beskriver han hur de tidigaste munkarna utformade sina liv efter sina varierade behov av ensamhet och gemenskap. Man delade sitt liv med andra som s\\xf6kte Gud, man \\xe5t och bad gemensamt \\u2013 men kunde n\\xe4r man helst ville dra sig tillbaka till sitt eget. Han kallar denna tillvaro f\\xf6r idiorrytm, ett grekiskt ord som m\\xf6jligen skulle kunna \\xf6vers\\xe4ttas med \\u201dden egna rytmen\\u201d. Denna rytm f\\xf6rsvann n\\xe4r klostrens organisation stelnade och centraliserades.

Det Barthes f\\xf6rs\\xf6kte visa var, att om man verkligen vill ha f\\xf6tterna b\\xe5de i ensamheten och i gemenskapen, d\\xe5 m\\xe5ste man dansa lite. Man m\\xe5ste r\\xf6ra sig, fram och tillbaka, mellan det egna och det sociala. Ocks\\xe5 f\\xf6r Vallquist var en s\\xe5dan r\\xf6relse oundg\\xe4nglig. Det enda s\\xe4ttet att n\\xe5 fram till att kunna vara b\\xe5de f\\xf6r sig sj\\xe4lv och i gemenskap, var n\\xe4mligen att ta spj\\xe4rn f\\xf6rst mot det ena, sedan mot det andra. F\\xf6r att kunna komma verkligt n\\xe4ra andra, menar Vallquist, beh\\xf6ver man ocks\\xe5 ensamheten. Det som kan uppst\\xe5 i en s\\xe5dan pendelr\\xf6relse \\xe4r f\\xf6rhoppningsvis en ny sorts lugn. En ledighet, skulle man kunna s\\xe4ga.

S\\xe5 kanske \\xe4r det inte, som Vallquist sade, \\u201drej\\xe4la\\u201d eremiter vi b\\xf6r bli. Kanske b\\xf6r vi bara hitta ett s\\xe4tt att komma n\\xe4ra v\\xe5ra medm\\xe4nniskor, lite d\\xe5 och d\\xe5. Vi drar oss tillbaka ibland, kommer fram ur g\\xf6mslet ibland. Allt enligt den rytm som r\\xe5kar uppst\\xe5, ens egen.

Erik Lindman Mata, f\\xf6rfattare, \\xf6vers\\xe4ttare och kritiker

Litteratur:

Alva Dahl, Sl\\xe5 rot i f\\xf6rvandlingen. Ellerstr\\xf6ms f\\xf6rlag, 2021.

Roland Barthes, How to Live Together. Novelistic Simulations of Some Everyday Spaces. \\xd6vers\\xe4ttning Kate Briggs. Columbia University Press, 2013.

Brian Patrick McGuire, \\u201dPeopling Solitude. Petrarch in Crisis Years 1346\\u201350\\u201d i A Literary Miscellany. Presented to Eric Jacobsen. University of Copenhagen, 1988.