BROADCASTS.com

b'

Spr\\xe5ket \\xe4r ett slagf\\xe4lt. Och i Frankrike har det stridits om r\\xe4tten att f\\xe5 vara b\\xe5de kvinna och f\\xf6rfattare, konstn\\xe4r eller makthavare \\xe4ven till ordet. Cecilia Blomberg reflekterar \\xf6ver utvecklingen.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna. Ess\\xe4n s\\xe4ndes f\\xf6rsta g\\xe5ngen 2020.

Alla som har l\\xe4st romanska spr\\xe5k \\xe4r v\\xe4l f\\xf6rtrogna med uppdelningen i maskulina ord och feminina ord. Jag exemplifierar ur franskan: un livre \\u2013 en bok \\u2013 maskulinum, une peinture \\u2013 en m\\xe5lning \\u2013 femininum. Det l\\xe5ter ju hyfsat oproblematiskt och j\\xe4mlikt.

Men n\\xe4r det handlar om den som h\\xf6ll i pennan eller penseln gick det under v\\xe4ldigt l\\xe5ng tid bara att anv\\xe4nda maskulinform p\\xe5 franska: un peintre \\u2013 en m\\xe5lare, un auteur eller un \\xe9crivain \\u2013 en f\\xf6rfattare. Eller un ministre \\u2013 en minister. Oavsett om just den utpekade m\\xe5laren, f\\xf6rfattaren eller ministern som avs\\xe5gs var en kvinna \\u2013 en faktisk kvinna med namn, bostadsadress, ett liv. N\\xe5gon som k\\xe4mpat f\\xf6r att n\\xe5 sin position. Kanske k\\xe4mpat lite mer \\xe4n de manliga kollegerna.

Det \\xe4r l\\xe4tt att tro att det h\\xe4r \\xe4r ett arv sedan urminnes tider, men s\\xe5 \\xe4r det inte.

Christine de Pizan var den f\\xf6rsta kvinnliga franskspr\\xe5kiga f\\xf6rfattaren som f\\xf6rs\\xf6rjde sig, sina barn och sin mor p\\xe5 sitt skrivande. Hon levde mellan 1364 och 1430 och d\\xe4r, i \\xf6verg\\xe5ngen mellan medeltid och tidig ren\\xe4ssans, var hon vid frontlinjen av samtidens debatter: alltifr\\xe5n filosofi och politik till  kvinnors st\\xe4llning i samh\\xe4llet. Dessutom var hon poet.

Av sina samtida kallades Christine de Pizan f\\xf6r une clergesse \\u2013 det vill s\\xe4ga en l\\xe4rd, skrivande kvinna. Kvinnliga yrken som var r\\xe4tt vanliga i de medeltida st\\xe4derna hade sina egna feminina former. En kvinnlig f\\xf6rfattare kallades ofta une autrice.

\\xc4nda in p\\xe5 1600-talet var inneb\\xf6rden i ordet ambassadrice ett kvinnligt s\\xe4ndebud i utlandet. 200 och 300 \\xe5r senare hade ordets betydelse f\\xf6rskjutits till att beteckna en kvinna gift med en ambassad\\xf6r. Genom borgerlighetens int\\xe5g sk\\xf6ts kvinnorna tillbaks in i hemmen och f\\xf6rlorade ocks\\xe5 den spr\\xe5kligt symboliska makten.

F\\xf6rst en bra bit in p\\xe5 2000-talet \\xe5tergick den spr\\xe5kliga maktbalansen till n\\xe5got som p\\xe5minner mer om medeltiden \\xe4n om den industriella revolutionen. En kvinnlig ambassad\\xf6r \\xe4r \\xe5terigen en Ambassadrice. Kvinnliga f\\xf6rfattare envisas med att kalla sig \\xe9crivaine eller auteure, och en kvinnlig advokat kallar sig une avocate. Men det har varit en segdragen tvist.

Jag l\\xe4ser om den h\\xe4r spr\\xe5kliga maktkampen i lingvisten Bernard Cerquiglinis bok "Le Ministre est Enceinte\\u201d\\u2013 p\\xe5 svenska: Ministern \\xe4r gravid. Den som kan franska hajar till vid \\xe5synen av titeln. Ministre har maskulin form samtidigt som adjektivet gravid har en feminin b\\xf6jning med ett e p\\xe5 slutet. Man ser en kostymkl\\xe4dd man med h\\xf6ggravid mage framf\\xf6r sig.

Det \\xe4r grammatiskt korrekt men samtidigt n\\xe5got av en bisarr, spr\\xe5klig karikatyr.

Bernard Cerquiglini har d\\xe4rf\\xf6r helt enkelt kryssat \\xf6ver den best\\xe4mda artikeln \\u201dle\\u201d och i boktiteln ersatt det med som det ser ut ett handskrivet \\u201dla\\u201d. Det \\xe4r det h\\xe4r striden fr\\xe4mst har handlat om \\u2013 att titlar som handlar om makt ska kunna vara feminina. Men v\\xe4gen dit har som sagt varit l\\xe5ng. Mer \\xe4n 30 \\xe5rs nedn\\xf6tning har det tagit att f\\xe5 igenom den h\\xe4r f\\xf6r\\xe4ndringen.

P\\xe5 ena sidan stod Franska akademien och deras spr\\xe5kkonservativa, m\\xe5nga rentav kvinnofientliga, beskyddare. P\\xe5 andra sidan b\\xf6rjade allt fler samla sig f\\xf6r att driva p\\xe5 en f\\xf6r\\xe4ndring. Medierna h\\xf6rde till den falangen, \\xe4ven om tidningen Le Figaro h\\xf6ll ut l\\xe4nge i sin ovilja att reformera spr\\xe5ket.

Bland reformisterna fanns ocks\\xe5 flera kvinnliga makthavare. De hade b\\xf6rjat tr\\xf6ttna p\\xe5 sina maskulina epitet. En av dem var S\\xe9gol\\xe8ne Royal \\u2013 d\\xe5 bitr\\xe4dande skolminister i Lionel Jospins regering.  Och det var Jospin som under sin tid som premi\\xe4rminister redan 1998 skickade ut en kommunik\\xe9 som uppmanade alla statsanst\\xe4llda att anv\\xe4nda feminina former f\\xf6r yrken och \\xe4mbeten.

I den franskspr\\xe5kiga v\\xe4rlden utanf\\xf6r Frankrike var det h\\xe4r redan vardag. F\\xf6rst ut var radikala Qu\\xe9bec som moderniserade r\\xe4tten till feminina former redan p\\xe5 70-talet. Belgien och Schweiz f\\xf6ljde snart efter.

Men i Frankrike d\\xe4remot aktiverade Franska akademien n\\xe5got som liknar en motst\\xe5ndsr\\xf6relse som gjorde en sak av att f\\xf6rl\\xf6jliga feminina former. De var outtr\\xf6ttligt ironiska \\xf6ver f\\xf6rflackningen och v\\xe4grade ens erk\\xe4nna kvinnors alltmer framtr\\xe4dande positioner i det franska samh\\xe4llet. P\\xe5 andra sidan byggdes irritationen upp mer och mer och spr\\xe5kliga kupper genomf\\xf6rdes i franska parlamentets talarstol.

S\\xe5 franskt, kan man tycka, att f\\xf6rnedra varandra i offentligheten i kampen om n\\xe5gra enstaka bokst\\xe4ver. En kamp p\\xe5 liv och d\\xf6d att f\\xe5 s\\xe4ga la ist\\xe4llet f\\xf6r le eller une ist\\xe4llet f\\xf6r un. Kanske \\xe4ven f\\xe5 tillst\\xe5nd att l\\xe4gga till ett e p\\xe5 slutet \\u2013 s\\xe5 att kvinnliga f\\xf6rfattare kan f\\xe5 kallas det feminina nya auteure ist\\xe4llet f\\xf6r manliga auteur.  Eller r\\xe4tten att anv\\xe4nda slutstavelser som  \\u2013aine, \\u2013ale, \\u2013esse, \\u2013ice  eller  det lite sk\\xe4mtsamma \\u2013otte som konstn\\xe4ren Louise Bourgeois tog ut sv\\xe4ngarna med och skapade en del l\\xe5tsatsord av n\\xe4r hon debuterade som rappare som 84-\\xe5ring.

Men spr\\xe5ket g\\xe5r djupt och inte ens franska akademien lyckades till sist hejda utvecklingen. I mars 2019 skrev de i en ny kommunik\\xe9 om "att hela v\\xe4rlden s\\xe5 h\\xe4r i b\\xf6rjan av det 21:a \\xe5rhundradet genomg\\xe5r en stor f\\xf6rvandling, inte minst Frankrike. Kvinnans position i samh\\xe4llet har flyttats fram  och m\\xe5nga kvinnor \\xf6nskar nu f\\xe5 ett feminint epitet som motsvarar den nya situationen f\\xf6r att fylla ett tomrum som funnits i spr\\xe5ket".

Det var allts\\xe5 24 \\xe5r efter Louise Bourgeois debut som rappare Och 31 \\xe5r efter premi\\xe4rminister Lionel Jospins uppmaning att anv\\xe4nda den feminina formen n\\xe4r det till exempel \\xe4r en kvinnlig minister eller direkt\\xf6r som avses.

Demokratiseringen av spr\\xe5ket har tagit ett steg fram\\xe5t. Men orden r\\xe4cker bara s\\xe5 l\\xe5ngt. Fortfarande \\xe4r bara en liten minoritet av Franska akademiens ledam\\xf6ter kvinnor. Och i den permanenta visningen av samlingarna p\\xe5 Centre Pompidou \\xe4r kvinnliga konstn\\xe4rer kraftigt underrepresenterade. F\\xf6r att bara ta tv\\xe5 exempel. Spr\\xe5ket g\\xe5r djupt, men inte s\\xe5 djupt.

I Sverige har vi haft v\\xe5ra egna spr\\xe5kliga m\\xe4rkligheter med konstruktioner som manlig sjuksk\\xf6terska och fru talman och Svenska akademien fick f\\xf6rst g\\xf6ra en utredning innan det beslutades att Sara Danius skulle kallas f\\xf6r den st\\xe4ndiga sekreteraren i st\\xe4llet f\\xf6r den st\\xe4ndige. Men i stort sett har kampen om spr\\xe5ket i Sverige sett annorlunda ut \\xe4n i Frankrike. Kanske kan man kalla den motsatt. En av de f\\xf6rsta sakerna jag l\\xe4rde mig som ny p\\xe5 radion, var att man inte anv\\xe4nder ordet konstn\\xe4rinna utan konstn\\xe4r. Poetissa, f\\xf6rfattarinna, sk\\xe5despelerska var inte heller okej. H\\xe4r har k\\xf6nsneutralisering varit modellen. Och det h\\xf6rs ju n\\xe4stan att konstn\\xe4rinna inte har samma tyngd och dignitet som konstn\\xe4r.

N\\xe4sta steg i utvecklingen i m\\xe5nga spr\\xe5k \\xe4r just  de k\\xf6nsneutrala uttrycken. I engelskan finns en \\xe5terg\\xe5ng till att anv\\xe4nda they, och their. Reformf\\xf6respr\\xe5kare i tyskan och hebreiskan har f\\xf6reslagit nya \\xe4ndelser, men l\\xe4ndernas Akademier har \\xe4n s\\xe5 l\\xe4nge tagit avst\\xe5nd fr\\xe5n att inf\\xf6ra f\\xf6r\\xe4ndringarna formellt.

Det k\\xe4nns som att Frankrike \\xe4r ett steg efter, eller vid sidan av andra spr\\xe5komr\\xe5dens diskussioner. F\\xf6r d\\xe4r har man nu allts\\xe5 precis vunnit kampen f\\xf6r att f\\xe5 anv\\xe4nda de femininumformer vi har gjort oss av med. Och det som \\xe4r neutrum i franskan, det k\\xf6nsneutrala \\u2013 det \\xe4r fortfarande alltid manligt. S\\xe5 l\\xe4nge man pratar om grupper av m\\xe4nniskor s\\xe5 ses inte den maskulina formen som ett problem \\u2013 \\xe4n s\\xe5 l\\xe4nge. Trevande f\\xf6rslag till f\\xf6r\\xe4ndringar har lagts fram \\xe4ven d\\xe4r. Men r\\xe4kna inte med att den reformen kommer att ske snabbt i den franska offentligheten. Och tro inte att det kommer att ske utan strid.

Cecilia Blomberg, medarbetare p\\xe5 kulturredaktionen